Den goda julen

Det har börjat två nya kollegor på mitt jobb. Eller nya och nya, de har jobbat där sen september, men i veckan förmådde jag mig att prata med dem för första gången. De är muslimer och bröder (alltså riktiga bröder).

I veckan hörde jag en annan kollega på mitt jobb fråga dem:
- Hur ska ni fira jul då grabbar?
- Vi firar inte jul, sa de.
- Jaha, nähe....svarade han snopet.

När jag sen hade gjort mitt för dagen (eller året blev det ju) önskade den andra mig glatt som bara den God Jul och tog sällskap av den andra ner till tunnelbanan. Han frågade mig hur jag ska fira jul och jag svarade vad jag skulle göra. Efter mitt svar kände jag ju mig lite tvungen att ställa en motsvarande motfråga men kände mig lite dum för att 1) jag ville inte att han skulle tro att jag hade smyglyssnat på dem tidigare, och 2) visste inte hur jag skulle säga det på smidigt sätt för att han inte skulle tro att jag förutsatte att alla firade jul i detta land, och sa då bara:

- Och du då, hur ska du fira, eller du kanske inte firar....
- Nej precis, vi firar inte jul, svarade han glatt.
- Så skönt, råkade jag säga, varpå han skrattade och sa, ja lite av två av de bästa världarna, slippa julstressen men få vara ledig.
- Vi firar dock på nyår och ger varandra presenter då, som t.ex. stekpannan till mamma som företaget så snällt gav oss.

När vi sen skildes åt skrek han ännu god jul till mig och jag kände mig än en gång korkad och visste inte hur jag skulle responda . Men sen slog det mig, det spelar väl ingen roll, han hade ju inte tagit illa upp även om jag sagt "tack detsamma". Han önskar mig god jul för att jag ska fira det och bara för att han inte ska göra det så behöver väl jag inte tippa på tårna för det
Varför göra så stor grej av det liksom?

Och behöver det egentligen vara mer märkvärdigt än så med att respektera varandras traditioner och vad vi ser vara meningen med livet?

I alla fall önskar jag god jul till er alla berörda!

"Förlåt om jag var lite neggo idag, men lätt att man blir det en dag som denna, dagen då världen ska gå under och allt"

(ett sms jag skickade tidigare idag)

Dagen då världen skulle gå under var det svetttiga timmar på kontoret. Pulsen var högt uppe och ibland trodde jag att jag arbetade på wall street. Jag sprang från ett ställe till ett annat, nästan helt själv på hela kontoret, för att hinna med allt. Jag tror jag hann. Och världen verkade inte kollapsa, heller.

P.s. Soran kom emot mig en dag i veckan. Och Dr. Alban. Dock inte tillsammans.

Två snabbisar

1. För ett tag sedan tappade jag bort min halsduk på Landet, eller var säker att det var någon som hade haffat den åt sig. Men i veckan var jag där och efterlyste den OCH FICK DEN TILLBAKA. Den är sliten och noppig och svart som natten men det finns alldeles för många minnen förknippad med den för att förlora den utan en fajt.

Som sagt, många minnen. Som här i en taxi någonstans på Buenos Aires
avenyer användes det som skydd mot  svininfluenssan.

2. Jag har inte riktigt fatta grejen med decembers kalenderbild. Skum man som tittar ut. Liknar mest Anders Borg, tittar väl ut från Finansdepartementet och ser dysterheten i den ekonomiska krisen.

Plus; igår gjorde jag premiär på Stureplan. Antropologen i mig gick på högvarv...

Det var allt!

Prisa solidariteten!

Okej, jag var inte så jätte bra på dethär pausandet....

Som en mindre julentustiast har Musikhjälpen blivit en viktig tradition inför julen. Lika bra att följa varje gång. Visst, det är lättsamt och med mycket musik och my kind of people i dendär buren och det tilltalar förståss just mig. Och jag blev nog lite småförälskad i dendär Jason...

I varje fall, i år haffade de in över 23 miljoner kronor. I snitt donerade alltså varje svensk mer än 2 kronor, vilket är ju helt fantastiskt! Vad jag dock tycker är skumt är att många som jag pratat med visste inte vad musikhjälpen är för något. Och det beror inte på dålig marknadsföring. Det beror endast på att folk är olika och prioriterar vad vi tycker är viktigt såhär inför julen. Borde inte vara någon överraskning, men ändå.

Jag ska förståss inte vara den som ska ta alltför stor ära av dedär 23 millena Jag bidrog med endast en liten låtönskan och det var nästan för mycket begärt av mig då jag hade oerhört svårt att kompromissa med mig själv vilken låt jag ville höra. Som knappast ens spelades. Men det var inte så konstigt med en så konstig önskan och dessutom en bisak för mig.

Men alltså, alla dessa bidragsgivare och andra som med handlingar gjort något för dessa 23 miljoner. Jag vet att det bara är löjligt men jag blir så påverkad av all solidaritet vid liknande tillställningar att jag blir så tagen och vill nästan bara packa ihop och flytta till Malmoe på momangen.

Please call the boys, please call the boys, and tell them to put on their dancing shoes.

Jag tog tillfället i akt och trotsade stormen för att bota stressymptomen med en lätt salongsberusning och lite tanzen.

Och en hiskelig mängd julmat. Enligt tradition lagade jag mitt paradnummer. Och vann beafen mellan morots- kontra kålrotslådan. Den smakade bra till och med för de yngre än 1-åriga gästerna.

Riven morot och risgrynsgröt i en salig blandning.
I bakgrunden stoltserar en naken man.

Det var en brabra kväll. Skrattet förlänger nog livet, eller åtminstone ger det en stor dos nytt energi.

    

Stress deluxe

Julstressen har bitit sig fast i ryggmärgen, trots att julen är det jag stressar för allra minst just nu. Många bollar i luften och många järn i elden. Eller så bara vansinnigt mycket att göra just nu.
Så inget vidare här på ett tag.
Bara så ni inte tror jag håller på att skriva på en bok eller har vandrat bort...

Eftersom jag bara fått en halv lussekatt tidigare i år blev jag idag belönad med en hel under den heliga dagen

Ses (senast) nästa år!

Grattis till gubbarna

Idag ska nobelprisen delas ut, och förutom att EU (hur de nu nånsin kom fram till detta är ju en fråga i sig) kanske inte kan klassas som en person så går prisen dethär året till endast gubbar. I själva verket har bara 44 pris av 861 pris gått till kvinnor.

Historia kan man ju inte ändra på och jag är också i pricnip emot kvotering. Men helt rätt känns det ändå inte. Det är trots allt någon som väljer ut dessa pristagare och att dessa kommittér är kraftigt mansdominerade är väl ingen överraskning.

Ibland under svaga stunder börjar jag tvivla på min egen övertygelse och blir nästan själv trött på dessa debatter. Lägg ner och var tyst och glad istället, liksom. Men att det endast är 5 % kvinnor som fått priset säger tillräckligt nog. Kan ju inte direkt vara slumpen som har haft en avögrande roll.

Just saying.....

SCORE!

Jag har lyckats övertyga en blivande polis om feminism. Och inte på något aggressivt sätt utan bara vad, hur, vem, var, och framförallt varför. Det hade hen inte gripit än, nu gör hen det!

En gång till, SCORE!

P.s Igår var det anarki i stan pga den rådande snöstormen. Hela kungsgatan var i total kaos, inga trafikregler, ingen väjningsplikt, ingen zebralag, det var endast armbågsmetoden som gällde. Det var nästan så jag trodde att revolutionen som det snackades om på förra helgens efterfest hade kommit.

Helgen v. 48 har tagit slut

Helgen som vart var som en dröm för någon som mig som så gärna vill se en förändring. Till denna dröm hördes iofs INTE allt snor som jag lyckats producera. För det var just snoret som hindrade mig för att gå och lyssna på kloka författare och andra om det feminisistia hatet och den nya rådande fascismen i Europa. Kände som om jag svek den rödgröna feministen i mig när jag istället stannade hemma och strök mina kontorskläder. Släpade mig dock lite senare iväg, för att se Emil Jensen (såklart). Påvägen dit, i aulan för hela spektaklet sprang jag även på Erkki Tuomioja (Finlands utrikesminister), och det var närapå att jag gick fram och hälsade.

Men, än en gång, Emil alltså. Hörde och inspirerades. Kan varmt rekommendera att lyssna på hans "skiva" mellansnacket som finns på Spotify, och då speciellt på låten "Brevet till försäkringsbolaget".. Jag trodde jag skulle kikna av skratt när han drog det dels för att jag hade lite andningssvårigheter just nu och dels för att jag visste exakt vad han skulle säga och det är så vansinnigt roligt. Efter spelningen gick en gammal pytteliten tant fram till honom och tacka för spelningen och krama om honom. Åh, exakt sån ska jag också bli, att som 80 åring fortsätta bry mig om världens gång och friskt våga ta mig fram och tacka (och krama) de bästa för det bästa de gör. Just nu känner jag inte jag kan springa fram och slänga mig på honom efter alla de gånger jag sett honom, vilken jävla groupie jag skulle bli.

Det var en efterfest också, jag klädde på mig min -90 tals klänning, lackade naglarna röda (dagens tema eller 1a advent till ära, det får ni själv välja) och tog på mig den absolut varmaste jackan jag äger. Värmen från dagen fanns kvar (innomhus alltså). Bra folk och bra musik.

Jag var även såhääääär nära, efter uppmaningar och styrd av vimlets galenskap, att gå fram till Mats Jonsson och säga "fan vad jag tycker om vad du skriver". Synd bara (eller det kanske var bra) så hann han precis när jag samlat tillräckligt med mod försvinna för att axla manteln från Liv Strömqvist och ställa sig i DJ båset.

Nästa dag skulle vi träffas igen för att gå på julmarknad, "om inte revolutionen kommer, för då är jag väldigt upptagen imorgon", ropade min vän (V) när vi skiljdes. Det kom ingen revolution, så bl.a Konstfacks julmarknad blev det. Och införskaffa dessa färgglada magneter.

 Kanske inte världens nödvändigaste saker att ha men ibland bör man stödja kreativitet.

Efteråt har jag fått en känsla att allt inte är bra. Något gnagar.
Och jag kan bara beskriva det så som Märta Tikkanen så bra sa (till sig själv, som ung Märta) i sitt sommarprat:

"Antingen ser jag till att börja skriva och det genast eller så dör något viktigt inom mig".

Och sedan började hon skriva.

Jag ska varken bli författare eller dö men kanske något där mittemellan.

Levande idealist?

Tur i oturen

Idag har jag jobbat hemifrån och det har inneburit att jag hela dagen har lyssnat på Taken by trees. Detta inte bara för att kompensera för alla de manliga artister jag lyssnar på utan för att deras nya skiva är riktigt bra. Lite new age aktig, men bra. Dessutom lyssnade jag på dem nästan hela den tiden jag satt och skrev min examensuppsats. Mao, är det den ultimata koncentrationsmusiken.

Annars har jag, förutom att glott på skärmen, tittat även ut ur fönstret och sett det snöblandade regnet susa förbi. För att vara dendär irriterande positiva idioten är jag på så sätt rätt nöjd att jag låter så kraxig att de inte vill ha mig närvarande på jobbet idag. Och dessutom vill jag påstå att kreativiteten flödar, även om ordet "kreativ" är det minst beskrivande ordet i mitt yrke. Minns dock även från studietiderna att när jag var sjuk hade jag förmågan att koncentrera bäst och därmed även prestera på toppnivå (de få få få gånger jag snuddade där).

Annars har jag överlevt ganska långt under dessa dagar med detta:

Imorgon måste jag dock ta mig till jobbet, pga a) har deadline som jag måste signera på plats, b) jag dör annars av social tristesse. Det märks framförallt här av väldigt intetsägande inlägg.

En eloge till mina vänner

I lördags åkte jag till Uppsala för att fira lite födelsedag. Jag blir alltid lite nostalgisk för det första bara av att ta tåget dit (och exalterad över att få åka tåg), och för det andra att träffa dem som gjorde min tid där så bra. Och framförallt glad att de är så himla inspirerande och godhjärtade och jag påminns över den lyckan av att ha träffat dem. Jag tycker vi borde gå väldigt långt. Stolt, är vad jag är över mina vänner!

Födelsedagspresenttips!

Det blev även väldigt skojigt när det kom fram att det var några andra som hade ansett verket ovan passa perfekt till födelsedagsbarnet och köpt exakt samma, fast i ljudboksformat. Av alla böcker/ljudböcker liksom. Men det visar väl bara på god smak.

Efter alla dessa positiva intryck blev jag dock totalt sängliggande och febrig och inte förmått göra något av det jag borde. Och varje gång det händer fasar jag över att det inte är läge just nu. Som om det någonsin skulle finnas ett läge.

November november

Av någon konstig anledning började jag sakna lite tillbaka till detta:

Fast, som sagt, är ju även detta ganska najs. Släng på ännu lite iskallt snöblandat regn på det så blir jag ännu gladare.

Tilläggsfråga!

Vad är värre än vädret ute idag?

Svar: Att höra Takida spela unplugged på radio


Mvh

Blekaste musiksnobben i stan

Hörlurarna (och lite Soran på slutet, igen)

Idag hände något som jag trodde inte längre hände. Jag pratade med främmande folk på tunnelbanan.

Det började med att jag för första gången sen jag skaffade en smartphone glömde hörlurarna hemma på morgonen Lite ironiskt nog då jag precis hade hört på radio att hörlurar är årets julklapp och riktigt hann reflektera över att 1) hur onödigt det är att ens behöva kora årets julklapp, och 2) trodde alla redan hade hörlurar (ja, jag vet, teknologin går väl framåt). Men så hände det ändå och kände mig nästan lite vilsen på morgonen när jag helt enkelt måste stå och lyssna på andra hela vägen till jobbet.

Men, på tillbakavägen hände det sig att mittemot mig satte sig en far och hans son (runt 8 år, kanske, vet inte) och pojken hittade en gammal DN att bläddra i. Eftersom jag, trots hörande till face-down generationen*, inte för en gångs skull var så världsfrånvänd och upptagen att peta på mobilen och lyssna på musik i hörlurarna började istället smått lyssna på dessa medresenärer. Sonen hade fastnat i Peter Woldarskis ledarsida som handlade om vilken bra vecka det har varit för Sverige med tanke på fotbollsmatchen (en bild på Zlatan kanske hade fångat hans intresse för krönikan) och SDgaten, och efter att grabben suckade till några gånger sa farsan "tycker du det är lite för tungt att läsa söndagens Ledarsidor ". Därefter reagerade jag med att skratta till lite, och vips fann jag mig i en diskussion tillsammans med dem om Zlatan och SD och väder och vind.

Och på tal om SD, finns det inte en tillräckligt mycket ord att beskriva vilka känslor som väckts inom mig (framförallt eftersom de härjat precis utanför mitt jobb, stoltheten bara växer). De får tacka vet-inte-vem för att de "råkat" mucka med den snällaste varelsen på jorden som aldrig skulle göra en människa illa (lite som Bamse). Han har ju minsann läst sin bibel (eller, iofs tror jag inte det) och vet att man skall vända andra kinden till. Och, för komiker är ju livet alltid lite lättare och Soran som kan vända på allting och göra något roligt av det skrev något hiskeligt roligt på fejjan idag. Eller egentligen var det någon annan som hade skrivit det till honom och nu kan jag inte hitta det mera och är otroligt ledsen över det men i varje fall hade personen ifrågasatt om han (Soran) är svensk eller ej och "argumenterat" för sin sak något i stil med

"bara för att en katt går in i en stall så förvandlas den inte till en häst när den kommer ut".

VA????

Hittade dock en annan grej som Soran tog upp och som också var väldigt skojig. Han skrev om hur familjeliv.se (?) tydligen hade haft en omröstning om han skulle utvisas eller ej, varpå han glatt som bara den kommenterat:

"jag undrar: när får jag reda på beskedet? Och hur? Och hinner jag packa?".

Fortsätt så snällaste du!

Puss

* som går med ansiktet tryckt ner i mobiltelefonen

Måndagsaktiv!!

Mina måndagskvällar har plötsligt fyllts upp av en rad skojiga eller hurtiga aktiviter så att jag nästan redan på fredag börjar längta till måndagen. Står alltid i valet och kvalet mellan att gå på musikquiz på Landet, spela fotboll (väldigt amatörmässigt sådant, ingen Zlatan cykelspark nivå direkt, och har hittils prioriterat annat), intervallträna löpning med instruktörer (hänt ännu färre gånger) eller, som jag idag blev även tillfrågad att följa med på improvisationsteater.

Vem sa att måndagskvällar ska vara tråkiga?!

Så, ring mig inte på måndagar, jag är väldigt upptagen!

Hej -90 tals nostalgi

På fredag köpte jag en äkta och fin -90 tals klänning. Med axelvaddar och allt.

Såhär ser den ut:

Jag tänker det är mycket Beverly Hills och Aikakone över den.

Fast lite skrämmande är det att jag gång på gång har börjat nostalgisera 90-talet. Alltså ett helt årtionde som man levt OCH kommer ihåg. Dvs ett tydligt bevis på att man vandrat på denna jordklot rätt så länge.

Kcal

Idag är jag garanterad att jag betalade 1 kr per varje 4,5 kalori för min lunch. Alltså, köpte lunch på ett ställe (Kalori, heter det) som lovar att varje måltid är högst 500 kalorier. Och för denna konsultation fick jag lägga ut 110 kr för lunchen. Prisvärt och behändigt om man vill ha stenkoll på kaloriintaget.

Extremt onödigt för de mer vettiga.

Bilden har inget med lunchen att göra, även om min LCHF tallrik innehöll givetvis just en avokado.
Och ja, jag gick verkligen all in och beställde en LCHF tallrik. 

Mannen, myten, legenden

Jag vet att jag har hajpat om honom förr men ska göra det igen. Två ord, ett namn. Emil Jensen.

Såg honon för några veckor sedan när jag på ett event som handlade om bistånd. Här ska jag även bara snabbt inflika och svara på frågan varför jag egentligen skulle vilja vara över 70 år som jag tidigare antydat. Då skulle jag varit född på -40 talet, potentiellt varit med om att starta biståndet till andra länder (svenskt bistånd fyller 50 år i år), arbetat med frågor och i spännande länder, sett hur biståndet vajat fram och tillbaka och hur det nu varje dag som går skärs ner mer och mer, främst för att vi har en biståndsminister som inte tror på bistånd (bra logik där, regeringen). Vilken historia jag hade varit med och skapat (har höga tankar om mig själv).

Men i alla fall, Emil Jensen uppträdde där också på slutet. Ja, han är en naiv idealist som dör på slutet (som i filmen Maria Larssons eviga ögonblick där han även medverkar). Och ja, t.o.m. jag satt där och skratta främst till hans skämt men samtidigt tänkte "men så kan man ju inte säga, om inte Migrationsverket eller Försäkringskassan fanns med sina regler skulle ju inget fungera". Men samtidigt blir jag så otroligt rörd över vad han säger och sjunger att jag börjar nästan gråta varje gång jag ser honom.

För om det inte fanns människor som han med så idealistiska tankar hur skulle världen då vara? Vem skulle då vara på de allra svagaste sida? Med moståndet så kraftig är det nödvändigt att ha så idealistiska och naiva tankar. Jag vill ju så gärna tro på vad han säger är det enda rätta men vet samtidigt att det inte är möjligt. Men det spelar ingen roll med vad jag vet för att det åtminstone existerar folk som "ställer sig på svagas och utsattas sida i kampen mot fördomar, hyckleri och maktmissbruk"1 gör det redan att världen känns lite vackrare.

Så ärligt talat, om alla åtminstone tänkte på att det handlar om Survival of the Nicest tror jag allt skulle vara så mycket bättre!

Så varsågoda, ta och lär vidare (gäller även, och kanske främst, mig) !

P.s När jag ser på facebook vad jag har senast lyssnat på på spotify är det ganska undantagslöst Emil Jensen, Jonathan Johansson, Markus Krunegård, Jens Lekman, Joel Alme & Mando Diao som dyker upp. Borde kanske införliva ett genusperspektiv på detta.

1 Motiveringen till när han fick Gustav Fröding- sällskapets lyrikpris år 2011.

Happily togheter

Igår för exakt 1 år sedan flyttade jag mitt pick och pack i lägenheten som jag efter mycket flyttande och flängande runt kan kalla för mitt eget hem. Jag är fortfarande såld.

På jubileumsdagen vänsterprasslade jag dock ännu på andra sidan av Östersjön med andra lägenheter och framförallt Krunegård. Och sjöng även Modersmålets sång högt och tydligt efter sisodär 10 års paus.



Ett gammalt vykort från gatan där jag bor. Alltså inte jag i högerhörnet.

Ikväll blir det inte heller så mycket quality time för ska direkt efter jobbet iväg på detta:



Senaste ahaupplevelsen

Jag har hittat ett nytt s.k. podcast att lyssna på. Värvet. Det är lite halvskumt, inspelad i en studio nånstans i Vällingby. Men fått in och prata in nästan precis alla de som jag tycker ska få mera plats i allmänheten och låter gästerna t.o.m prata till punkt.
Det första jag blev tillsagd att lyssna på var Johanna Koljonen.  Främst för att kunna ge min åsikt och magnifika analys om vad hon pratade om. Är det så, är det verkligen så med finlandssvenskhet?

Svar, ja så är det i mångt och mycket.

Vad hon pratade om satt precis ord på vad jag de senaste åren har försökt förklara både för mig själv och alla andra. Nämligen hur jag hamnade där jag har hamnat. Att det inte riktigt bara var en slump att jag så gärna lämnade landet och började lite som om i ett annat. Att jag mer eller mindre omedvetet kände att jag fick eller skulle få lite av panik av den lilla ankdammen, att flyttet kanske inte var det mest välplanerade men att det gick bra ändå, att finlandssvenskar själv borde skärpa sig med språket om de nu så gärna vill bevara svenskan i Finland, och mycket mycket mer.

Men, nu är jag återigen tillbaka för en snabbis och är alltid lika lättad över att få använda sitt eget "språk". Men efter pratet har jag faktiskt även bestämt mig att återuppta vissa föråldrade ord som alla i Sverige förstår men ingen (längre) använder. Så nu kommer jag att låta som om jag fortfarane levde på 1800-talet.

Ska kanske inte förvänta mig nya bekantsskaper från och med nu!

Åldersfördubblingen

Igår var det exakt två saker som uppmärksammades, exakt två. Den första var Maddes & Chrisses förlovning och den andra den första snöfallen. Idag på morgonen när jag gick till tunnelbanan påmindes jag inte endast av hur kallt det är när den första snön kommer utan att det värsta med vintern är nog att det blir så hiskeligt halt. Dvs att jag inte utan problem längre kan ta mig snabbt från plats A till plats B.

Exakt där tror jag att min ålder fördubblades bara av en sån tanke !



Mardrömsvägen



Hej

Egentligen skulle jag vilja skriva om ämnen som vad jag tycker om årets Nobels fredspristagare, vad jag tycker om hen (spännande), hur det känns att vara "plastvänster", och varför jag egentligen skulle vilja vara 70 +.

Istället visar jag en bild från en lyxig lunchpromenad jag tog häromdagen

Dessutom, har jag lärt mig från den bästa att man ska ta ut glädjen i förskott, annars kanske det inte blir någon glädje överhuvudtaget så då är det bättre att ta ut glädjen i förskott!

Plus att det inte handlar om Survival of the fittest, utan om Survival of the nicest!
Kom ihåg det!

(Eller åtminstone borde handla om det!)

Retuscheringen

Idag var det den måndagen i månaden då någon av oss på jobbet bestämmer ett ställe att luncha på och sedan går vi dit för att prata business (yeah right). Stället ska vara väldigt hemligt in i det sista. Idag var det jag som bestämde och hade bokat in oss på Dramatens anrika lunchrestaurang.

När restaurangen började fyllas på vid 12 snåret klev det in en kostymklädd viktigare person efter en annan och vi kände oss plötsligt lite som fel personer på fel ställe.

Men, för att lätta lite på stämningen, utbrister min (manliga) kollega till mig:

"Anna, kolla mot höger, man skulle kunna tro att IKEA har varit här och retuscherat bort alla kvinnor".

Det skulle man, synen var endast en hel hög med kostymklädda gubbar (ja, han hade snott skämtet från Soran, men ändå, ganska roligt).

Strucked by stars

För några helger sedan velade jag fram och tillbaka (och fram och tillbaka) om jag skulle följa med ut i Stockholmsnatten. Ett av förargumenten var "tänk OM Skarsgård är i stan" (har hänt att jag har missat), då kommer alla att prata om det resten av deras liv och jag ångra resten av mitt liv. Jag stannade hemma. Och inga kändisspaningar den kvällen så vitt jag vet.

Igår efter att vi varit på bio beslöt vi ännu att ta en sväng för en nattfösare. Syftet med denna rogivande dryck innan läggdags försvann då det visade sig att Sveriges kulturelit verkade ha en getogheter just den kvällen på just den random baren vi klev in i vid den mindre glammiga parken vid Medis. Ja, inkluderande t.ex. den äldsta av brorsorna i ovannämnda klan. Och som socker på toppen även min ungdomskärlek som sjöng så vackert om sin förlorade Jo.

Trodde jag kommit över den åldern men kan inte låta bli att vara liiiite starstrucked!


P.s. Filmen var också bra. Äta Sova Dö. Se den (gäller även för Sveriges kulturelit)!

Med tandkräm i håret, redo för bio, inte för kändisspaning. 

Kloka ord

Tycker detta är ett av de klokaste saker jag hört på länge:

”En köpfri dag i veckan skulle kunna ge oss mer tid att vara annat än kunder och konsumenter, vi är vänner, föräldrar, barn, älskande, fotbollspelare, svampplockare och mycket, mycket mer.”

Det sades av två MP-ledamöter.

(Läst i Dagens Industri. Ja, jag läser Dagens Industri. Nästan dagligen.)

Min energirika kusin, mamma och jag skulle kunna vara med i en demonstrationsvideo på vad man kan göra en ledig dag i fint höstväder plus utan att konsumera:

Plocka löv

Gunga

Pysslande

Resulterade i detta.

Mamma var också med. 

Lite roligt att detta uttalande i DI hade rubriken:

"Miljöpartiet: Stäng affärerna så får vi tid för kärlek och svampplockning".

Finansnissarna lite ironiska mot skogsmullepartiet, kanske?

Besserwissern attackerar

Alla som umgås med mig mer än sporadiskt (eller, kanske även de andra) får lyssna på mitt gnällande över att jag mer eller mindre blir tvungen att lyssna till en viss reklamsponsrad radiostation dagarna långa. Vad som stör mig mest är egentligen reklamen (som jag ibland tror är ironiska skämt, vilket jag är rädd för att de inte är) men även deras programpunkter. De har t.ex. en slags morgonshow som ska vara s.k. rolig. Ibland tar de upp lite seriösare ämnen, vilket de inte borde. Med risken att låta som en besserwisser så har jag noterat att de i dessa inslag inte bara någon enstaka gång har haft rejäla faktafel. Sånt händer väl, men tycker ändå att det inte riktigt är okej när det utstationeras till en så stor andel av befolkningen, som förmodligen inte intar det med ett så kritiskt perspektiv.

En dag  hade de ett s.k faktainslag om Finland. Då är det ju svårt för mig att låta bli att tycka till. Det mesta filtrerades förbi men så började de prata om finlandssvenskar. Jag vill inte bli provocerad över hur dåligt folk känner till detta i Sverige men av någon skum anledning blir jag det ändå. Det var samma visa som förr, Finland har en gång hört till Sverige och därför pratas det svenska och är obligatorisk att lära sig det i skolan. Som att vi fortfarande var i något slags beroendeförhållande till Sverige.

Njaa, riktigt så är det väl inte.

Idag är Finland nämligen självständigt (för folk i min och senare generation har oerhört svårt att förstå att det nånsin har varit något annat) men det har varit fattigt och eländigt och inte konstigt att andra har tyckt synd om oss. Vi har fått hjälp av andra (läs Sverige) länder och "Finlands sak är vår sak" är inte att förakta. Sverige har varit mer än en räddare i nöden för det stora stygga Ryssland och det kanske inte är så konstigt att Finland fortfarande idag uppfattas lite som en lillebror till Sverige. 

Men varför i är det fortfarande obligatoriskt att lära sig svenska i skolan?

När jag avslöjar här att jag gått i svensk skola (och att varken mamma ELLER pappa är svensk) och att även andra lär sig svenska i skolan är följetongen ALLTID "varför ska ni lära er svenska i skolan, det är ju som att vi skulle lära oss finska?" Med denna motfråga får jag lite av intrycket att svenskar (inte alla förstås) uppfattar Finland som om det i tiden hade varit en svensk koloni och nu när vi är självständiga tycker de synd om oss säger "ni ska inte behöva lära er svenska, vi har redan gjort tillräckligt mycket ont för ert land, nu borde ni väl redan få göra vad ni vill i ert egna land". Jag försöker sedan förklara att det beror inte egentligen på att vi en gång har hört till Sverige utan att det finns en minoritet i Finland som kallar sig för finlandssvenskar och för att bibehålla denna minoritet lär man kidsen svenska i skolan. Det är ändå svårt för de flesta svennar att förstå att denna minoritet verkligen inte har någon koppling till Sverige och svenskar utan har en självständig betydelse i Finland. Det står så i grundlagen och kommer förmodligen alltid att stå (eller ja, så länge folk orkar ta till stridsyxan i denhär hett debatterade språkfrågan).

Med detta vill jag inte säga att jag är allvetande och/eller kan utantill alla länders språkminoriteter (i somras upplystes jag t.ex. om att det i Belgien finns en tysk språkminoritet. Stackars tjejen fick så förvånande blickar när hon berättade detta och får säkert göra det om och om igen). Man kan även tycka vad man vill om det verkligen är nödvändigt att hålla denna minoritet vid liv i Finland med hjälp av lagstiftning. Det är även helt okej att tycka vad man vill om språkfrågan i Finland men att först i s.k. media informera om det på fel sätt och sedan ta ställning till det utifrån denna felaktiga information är däremot inte. Så vad jag menar är att uppfattningen om finlandssvenskar i Finland blir inte direkt mer klarare när media utbasunerar felaktig information om detta (samt annat) som (tyvärr) så stor del av befolkningen lyssnar på.

P.s. Vi har bytt radiokanal till något som alla kan samsas med så nu borde det i princip vara slut med mitt gnällande. Tyvärr är bara denna kanal även reklamfinansierad så vi får tips om att uppnå ett bättre liv t.ex. med hjälp av fettsugning.   

P.p.s Jag har inte skrivit detta på arbetstid.

Thank God för Meningslösa Märkesdagar

Det är kanelbullans dag idag!

Att få ha söndagsångest!

Inser att jag gett en lite väl negativ bild av tillvarot och vardagslunkandet.  Som om jag bara längtar till helgen knappt innan den förra ens har slutat. Så är det inte egentligen. Jag tänkte på det faktiskt häromdan. Eller det var i samband med när jag läste Hanna Hellqvist senaste inlägg "Att ha ett jobb". Jag tycker faktiskt också att det är ganska najs att förbereda sig inför veckan redan på söndagen, ställa väcklarklockan på 6.20 varje kväll, laga matlådor, vara så trött på fredagar att jag lätt skulle kunna somna före 10, att lunka ner till tunnelbanan och oftast trängas men i bästa fall få sitta mittemot andra trötta ansikten, träffa folk på kontoret varje dag som man förmodligen annars inte skulle komma i kontakt med, ta lunchrast, ta fikapaus och lyssna på dåliga skämt. Men framförallt, att ha ett ställe att gå till varje dag.

Jag tror det är lätt att glömma hur skönt det egentligen är med allt detdär. För jag vet hur det skulle kunna vara annars.

Hej färger utanför mig. 

1 oktober

Det är första oktober och bilden nedanför beskriver ganska väl hur det känns.

Say no more, tror det är dags att börja knapra D-vitaminer.

Och att jag gillar min väggkalender, om det nu inte redan har kommit fram.

Ett missförstånd blir klarlagt

Idag lyssnade jag på radio på morgonen. Tydligen har jag levt i villfarelse. Jag upplystes nämligen av Sveriges Radio om att andra versen i födelsedagsvisan "ja må han* leva!" (eller vad den nu heter) ) inte handlar om att när man har levt 100 år så då har man levt tillräckligt länge och då kan man lika bra skjutas. Jag minns så väl när jag som liten tyckte det var lite barskt men tänkte att tur är att jag fortfarande har många år framför mig innan jag blir ihjälskjuten. Men kalkyrerade nog i mitt huvud hur det var med de äldre släktingarna, och tyckte mest synd om dem.

Under morgonen tänkte jag dock, vadå, jag fattar fortfarande inte. De sa på radion att det är så alla barnen uppfattar visan. Någon sms:ade t.o.m. in till programmet och sa att hon var 22 år när hon förstod vad som menas, varpå programledarna fick sig ett gott skratt. Men först när jag fick det svart på vitt, eller ja på en datorskärm efter googlande, förstod jag att man inte blir skjuten (med pistol) ihjäl utan skjuten fram med en skottkärra.

Vilken tur! Fast att det tog mig 28-år att fatta detta är kanske lite pinsamt.

Inte mycket annat nytt hänt under solen (eller rättare sagt, under paraplyet)!

* att visan per automatik heter ja må han leva orkar jag inte ens ta upp efter en hetsk debatt i detta ämne föregående dagen, men som dock visar ett ytterligare bevis för min tes.

Klart flickan ska firas!

Min vän fyllde nobla 30 -år. Som pris för denna prestation firades det med buller å bång.

På självaste D-dagen firades det med bubbel och geléhallon följt av mat från alperna på Shvejts. Jag blev så mätt av all ost så jag trodde att jag aldig nånsin mer skulle behöva äta. Tills det blev nästa dag.

På lördag samlades alla Swans (lång historia, och tydligen inte ens så rolig enligt andra, avisar) minus en australiensare och några till för tårta och mer bubbel och lite annat för att även senare ta sig ut och slå klackarna i taket our style.



Tårta och bubbel



Tydligen blir vi pryda och lite överklassiga när vi är slitna.

Dagen därpå var det en trött bunt firare som tog sig på brunch i takt till jazz följt av teater.

Jag har egentligen skärt ner på mitt kaffedrickande till 2 koppar per dag. Idag gör jag ett undantag.

Mentala explosionen

Imorse skickade min vän samt allierade en länk till mig om en TV debatt som hade tagit rum några dagar sedan, och skrev  en följetong "kanske inte bästa möjliga sättet att börja dagen med". Hon skickade länken 6.30 och t.o.m. jag tyckte det var lite väl magstarkt att skicka en debatt till mig på morgonkvisten men efter att jag vaknat till liv och masat mig till tunnelbanan slog jag på klippet.

Jag vill inte peka ut någon som inte är jätteoffentlig (som Bildt och Prins Daniel) men det har kommit ut en bok av en viss Pär som heter Mansförbjudet. Klippet som jag fick på morgonen var en debatt mellan honom och en skribent som bl.a. har startat gruppen Vita Kränkta Män.

Såhär skriver han (Pär) om hans bok på hans blogg:

"Boken ger en översikt över dagens diskriminering av män och pojkar, med ett mycket stort antal exempel från både privat och offentlig sektor.
................
Det finns också några enstaka fall av diskriminering av kvinnor/flickor med i boken. Att dessa är så få beror på att det är oerhört svårt att hitta exempel på formell diskriminering av det kvinnliga könet"

Jag orkar helt enkelt inte ens kommentera dessa dumheter men hur jävla svårt kan det vara att förstå att även om det visst existerar diskriminering av män och pojkar så ska det inte jämföras med diskriminering av kvinnor som dessutom bevisligen är mycket större och synligt (och knappast "oerhört svår att hitta", som han skriver). Ett problem åt gången, ETT PROBLEM ÅT GÅNGEN. Och om nu som han i debatten hävdar att han är en stor anhängare för jämnställdhet varför då starta krig mot de som kämpar mot diskriminering av, som i detta fall, kvinnor, och inte istället lägga energin på att göra något åt saken, se till grunden av problematiken?

Som sagt jag vill inte peka ut någon men snälla gå in på hans blogg Nya Genusnytt och se hur äckligt nöjd han ser ut posande med gröna blad i bakgrunden med hans äckliga bok i handen. Men läs inte kommentarerna till inläggen om ni vill kunna sova ostört nästa natt.

Jag skriver som en vän till mig skrev som oseriös kritik om honom:
Han ser ut som Gollum.

Jag.Tror.Jag.Exploderar!

5 seconds of fame?

Idag var jag och hämtade ut biljetterna till Ett Dockhem på Dramaten. När jag klev ut ur den maffiga byggnaden och trippade ner för trapporna kom det fram en kille och sa "hej hej, hur mår du?"

Det finns 3 tänkbara orsaker till detta:

1 ) Jag såg ut som jag närsomhelst kunde bryta ut i gråt (vilket jag har förstått att jag ofta ser ut som)

2 ) Han trodde jag var en kändis och ville pröva sin chans (vilket kanske kan vara lite långsökt, men jag blir ju misstrodd att vara lite var och varannans syster, med förtur för de som pratar finlandssvenska).

3 ) Nya höstjackan var en jävligt bra investering!


För det finns ju inget annat alternativ till ett så konstigt beteende.

Dumt sagt

För några veckor sedan sa jag något väldigt dumt. Jag sa att tisdagen är den värsta dagen i veckan.

Såhär resonerade jag:

Måndag morgon är det tungt att stiga upp men jag tröstar mig med att måndagar faktiskt brukar gå snabbt.
Onsdagar är det lill lördag (även om jag säkert aldrig har firat det) och efter onsdagen har vi redan avklarat mer än hälften av veckan, ljuset i tunneln börjar skymta.
Torsdagar kan kännas jobbiga på jobbet men torsdag kväll är min favorittidpunkt under veckan. Då har en nästintill övervunnit arbetsveckan och vetskapen att dagen därpå brukar vara en lätt arbetsdag gör det lättare.
På fredagar brukar folk vara på så bra humör inför den stundande helgen, det går att smita lite tidigare plus att vi brukar ha fredagsmyz på jobbet.

Och så är det 2 heliga dagar och då får man (oftast) göra vad jag vill (fast söndagen har tendensen att förvandlas till måndag redan under eftermiddagen)

Detta leder till att tisdagar är det egentligen ingenting att se framemot och därmed den värsta dagen i veckan. Resonemanget gör det dock inte lättare för mig att ta mig upp på tisdagsmorgnar. Damn....

Men nu är en tisdag av resten av mitt liv åtminstone avklarad.Om det nu ska vara en bra tanke.

// Tydligen stans största slacker

Pyssel

Har haft besök av en kär vän vars andra namn lika bra kunde vara "pyssel" och blev så inspirerad inför besöket att jag bestämde mig också att bli mer pyssligare. Hittils har jag åstadkommit med en bunke surdeg väntande på att matas i kylen och örter i krukor växande på köksfönstret. Har även upplagt i kommunistisk anda en femårsplan för mig. Inom de närmaste 5 åren ska jag dels ha ockuperat vår gemensamma balkong med växter och blommor och börja som gerillaodlare.  På längre sikt ser jag mig även äga en kolonilott alternativt mobil odlingslott.

Vet för övrigt inte vad som har hänt mig, allra helst skulle jag just nu bara vilja vandra i skog och mark och klappa på djur och ta in höstens alla färger och dofter. Jag som trodde jag var en obotlig city chic som köper brödet i affären och använder för det mesta torkade örter.

Självförsörjande nästa?

P.s Bara så ni vet så är det enligt olika källor helt otrendigt att baka sin egen surdegsbröd, varpå jag nu kan börja. Vad som gäller nu är att laga ryska dumpling och spela dragspel.

My little Pony.
Eller åtminstone en som bor nära mig.

Down under

Ska inte referera till allt vad jag gör men eftersom jag blev så tagen av den Skånska myllan och än en gång av Köpenhamn kan jag inte låta bli. Efter en dags passerande i Malmös olika stadsdelar (jag vill också bo i en stadsdel som heter Sorgenfri!!!) var vi på humöret att känna oss lite som globetrotters och bestämde att ta oss över till Köpenhamn med tåget på dryga 30 minuter.

Tog ju en massa bilder med min fuskiga kamera app, så varför inte dela med sig. Fast riktigt så bra är jag inte, allt blir snyggt med denna mirakulära app....

Minst sagt lummig park. 

Well hello Turning Torso!

Exakt här blir vi inspirerade av att simma över.

Så hamnade vi här.



Solen kom fram så jag intar sista solstrålarna för i år.
Medveten om att jag ser ut som en reseledare med min scarf. 

  

Och tittar på detta. 

Lokala chillar vid Nyhavn.

Tivolin finns kvar på sin plats.

Så roligt det verkar vara där inne. 

p.s. Svenskarna är fria. Bildt känner sig sådär.

Bra vecka!!!!

I veckan har goda nyheter bara trillat in. En uppsving i min s.k. karriär med en tryggare och vettigare anställningsform (det går bra nu), pappa fick en roll i Svenskans Kristina från Duvemåla och sist men inte minst, Jens Lekman har släppt ett nytt briljant album!! OCH flyttat tillbaka hem till Sverige! Tror jag pratar för alla hipsters när jag säger att vi har saknat honom och hälsar honom välkommen tillbaka!

Nu drar jag till Malmö över helgen!

Ha de!

Överskattat / underskattat

Helt klart överskattat är när svenskar tror sig passa in med norrmän genom att "snakke norsk". Det är så töntigt att det borde förbjudas i lag. Signaturen nedan kan dock beskyllas för detta brott, efter att ha umgåtts med norska kollegor börjar jag automatiskt använda norska ord och klang, både i tal och skrift.

Men inte att underskatta känslornas koppling till kroppen. Något som fick mig att skratta mig till tårar var när min väninna berätta hur hon på sitt jobb (nästan f.d., hurra!!) kom in i en hetsig diskussion och blev så rasande att hon, enligt hennes egna ord, började koka inombords. Detta resulterade i att hon fick feber och var tvungen att åka hem...

Klem!

P.S Idag delades det igen flitigt ut Balance flyers utanför mitt jobb. Jag fick inget. Drar slutsatsen att Prins Daniel har slutit sig till läsarkretsen. D.S.

Att få ett till år på nacken

På fredag fyllde jag år. Det är en lite märklig känsla när man fyller år. Helst vill man inte känna sig uppmärksammad men samtidigt så är blir en glad av varenda litet sms, samtal, wassap meddelande, vägginlägg på fb eller annat uppfinningsrikt sätt man nuförtiden har kontakt med. 

Förra gången fyllde jag 27 år och upplevde en mindre livskris. För mig är det svårt att uttala TJUGOSJU. Jag hade fasat för att fylla just TJUGOSJU från den dag jag flyttade till Sverige. Det är ju lite komiskt det hela, men på fullaste allvar upplevde jag ångesten dagen jag verkligen fyllde TJUGOSJU. Det handlade givetvis inte bara om det att jag nu var tvungen att behöva uttala TJUGOSJU när någon skulle fråga min ålder (fast, när jag räknade hur många jag sa det under 1 år kom jag upp till 2 ggr, varav den andra var för 2 veckor sedan. Folk har inte tendensen att fråga om åldern mera.) utan det fanns något lite djupare än så. Sen jag flyttat till Sverige så har jag alltid i "lättsam anda" sagt att när jag fyller just TJUGOSJU ska jag fly landet för ett år. Javisst, något som började med  "lättsam anda" blev med åren mer ett faktum. Då trodde ju jag att jag var odödlig och aldrig ens kommer att uppnå den åldern för då är man ju faktiskt redan gammal och så gott som med andra foten igraven. Det fanns liksom inte på världskartan att jag skulle bli det. Men, åren har ju tendensen att gå, och vips var det sommaren innan jag skulle fylla TJUGOSJU. Detdär att jag från början hade en bestämd uppfattning om att när man är TJUGOSJU år är man gammal satt så rotad inom mig att när jag faktiskt blev det var det som att tåget hade redan gått, nu fanns det ingen återvändo mer till ungdomens lättsamma år. 

Nu vet jag bättre. Nu har jag upplevt att vara 27 år och dessutom fått en ny ålder (och ja, det känns faktiskt skönt att kunna uttala sin ålder, blir ju ännu lättare efter 2 år) att handskas med. Men denhär gången känns det inte på samma sätt utan mer som ett faktum. Jag kan liksom identifiera mig med det och har uppnått en acceptans av tillvarot. Tåget till det riktiga livet har ännu inte gått, det syns knappt till i horisonten. 

Hittade en gammal mailkorrespondens mellan mig och en god vän angående hans ångest att bli äldre:

"Jag förstår vad du menar om åldersnoja och känna att man inte har uppnått det som man trodde man hade uppnått i denna ålder. Jag kan också tycka det ibland. Fast ändå inte. Eller jag tänker att om jag hade gjort det ena hade jag inte gjort det andra. Menar, om jag hade familj med barn och allt hade jag inte skolat upp mig, om jag satsat mera på skolan hade jag inte haft lika roligt under studietiden, om jag hade stadgat mig under studietiden med lägenhet och sånt hade jag inte rest runt och träffat alla de människor som gjort mig till vad jag är idag. Allt har givetvis sina för- och nackdelar, men jag hoppas och tror och önskar att vad jag gjort har haft sin mening och jag egentligen inte kunde vara lyckligare än vad jag är nu eftersom allt har sin mening. Det kanske inte är sant, men jag måste tro så". 

Ett av fördelarna att bli äldre är att man får mer skinn på näsan och, som i dethär fallet, vågar jag påstå att jag tycker det var bra skrivett, även om det var jag själv som skrev det. Efter en titt på datumet var det i och för sig ännu innan jag fyllt den magiska ångeståldern så det var ju lätta ord för mig ännu då. Men nu efteråt kan jag faktiskt se poängen i det igen. 

Men själva dagen var extremt regnig och dyster utanför fönstret men värmdes upp av allt fint uppvaktande och uppmärksamhet och fint spontanbesök från La Göteborg. Kulminerades även på kvällen till med en av de trevligaste kvällarna på ett nytt favoritställe Judit & Bertil. Och svaret är nej, de har inte rutiga bordsdukar, klientelen består inte av pensionärer och  på menyn har de inte husmanskost och lingonsaft, som namnet kanske kan antyda. Så gammal är jag väl ändå ännu inte. 

Bara för att göra livet lite mer färggrant lägger jag upp lite bilder på vad man kan få när man fyller 28 år:

Lite tvål som en vill äta.

Tydligen hände det annat också år 1984 än att jag föddes, t.ex. svängig musik.



Present på jobbet.

Inte så svårt att lyda mammas order denna gång.

Vin från en vinconnässör + fina kort. 

Fick även denna sång, Tuoll on mun kultani, i min inbox från de finaste E & M!

Jag bjöd på lingonpaj.
Både med och utan gluten.
Ganska så vuxet val.