torsdag 31 maj 2012

Sista helgen i maj.

Det finns säkert inte en enda helg här som det inte är någon form av loppis här i knutarna hos mig. Förra helgen marknadsfördes det om Nordens största loppis och eftersom det var runt 25 grader och strålande sol tog jag mig dit. Och glad var jag för det, för där hittade jag denna nästintill oanvända Filippa K kavaj för endast en hundralapp. Och detta av en finsk tant.




Släpade mig till loppiset trots att helgen inte hade varit en lätt plätt att ta sig igenom. Den innehöll nämligen en del dansande ute under bar himmel på festivalen Dans Dakar. Trots att jag insåg min minst sagt skeptiska framtoning om jag skulle orka hela natten på lördag och att det t.o.m. började regna under en spelning på fredag kom jag framtill att det är inte mycket som vinner känslan av att dansa utomhus till morgongryningen till solen kommer upp igen och det plötsligt redan är dagsljus.

Ångrar att jag inte tog en bild när solen var mer uppe än så för att fånga känslan, men en liten glimt kan man redan se brevid storskärmen till Paul Kalkbrenner

Mera sånt åt folket!

onsdag 16 maj 2012

Ankomsten

Min lägenhet har tur att det ofta kommer folk på besök till mig för då blir jag mer eller mindre tvungen att fixa till den. I väntan på ankomst på blixtbesök från Amsterdam har jag tvättat kläder, skurat golvet och dammat av mattor. Jag hade lovat +15 grader och strålande sol men istället är det mulet och duggregn. Som tur har vi roligt tillsammans både i ur och skur. Som ett bevis på detta lite bilder från när vi sågs senast. 











Tycker faktiskt att bilfirman som vi hyrde bilen ifrån ska använda denna bild på deras nästa reklamkampanj med undertexten "Såhär glad blir man när man hyr bil från oss"





 Väntar som ett litet barn väntar på julen att få skratta så mycket igen!

måndag 14 maj 2012

Stora visningsdagen



På söndagar är det den stora visningsdagen. Inte bara eftersom man kan gå på lägenhetsvisningar utan även för att folk klär upp sig för att visa upp sig som om det var domedagen. Lite som att klä upp sig till söndagskyrkan, fast istället för att gå till kyrkan så tar man egentligen bara en promenad och fika.

Och ibland kan man gå på olika evenemand. Som denna söndag när den årliga vintagemässan gick av stapeln, denna gång bara en stenkast från mig. Trots att det var söndag, man verkligen kunde kasta en sten från mig till stället där det hölls och trots att (trodde jag) hade inga andra planer måste jag piffa upp mig från topp till tå för att gå till detta hipstermecka. Men det var helt okej, var kul att gå runt där och spana in andra och lite kläder också. Och så bjöds det även på lite dansvisning.

Fick även skrapa ihop mina sista pengar innan lön och investera i denna pyjamas. Ja, det är faktiskt  egentligen en pyjamas men efter lite konsultation av försäljaren kom vi fram till att den går även att använda som en klänning. "Fast kanske inte på den finaste festen", sa hon efter att jag hade betalat. Eh, jag som hade en liten tanke om att kanske kunna ha den på dopet i helgen....'




Strax innan solnedgång var jag för andra gången under dagen och sprang i Vinterviken och det såg ut såhär:






Själva springandet var kanske inte direkt en succé när jag plötsligt blev så distraherad och bestämde mig att stanna till och knäppa några kort. Men vad gör det när tillfälle ges. Och på hemvägen sprang jag även ikapp ett rådjur.


söndag 13 maj 2012

Lagom är bäst

Stockholm är en lagom stad. Lagom på så sätt att den är precis lagom stor för att då och då springa på folk man känner. Man får vara rätt så anonym i staden och man springer inte på folk man känner mer än man (oftast) vill. Men roligast, och oftast, när det händer är det när det händer på tunnelbanan. Man vet liksom aldrig vem som efter nästa station kliver in i vagnen och i bästa fall sätter sig mittemot. En väldigt trött morgon fick jag en bättre start på dagen när en gammal bekant som jag inte sett på mer än 1 år satte sig mittemot mig. Detta resulterade förståss 1 vecka senare till en catch-up fika. Och en annan gång satte sig en bekant från korridorslivet i Uppsala som jag inte träffat på ca 5 år. Samma person såg jag vinkande glatt till mig bara några dagar sedan igen i andra änden av tunnelbanan. Så fick vi liksom fortsätta uppdateringen av livet efter alla de 5 åren som vi inte levt tillsammans. Det ger ljusglimt mitt inne i vardagslunket.

Och, håll i hatten nu, en dag satte sig självaste Ola Rapace mittemot mig. Han, som jag idag läste om i DN, ska vara med i nyaste James Bond filmen. Jag kommer fortfarande ihåg ögonblicket när han gör entré i scenen i Tillsammans som jag såg på bio med mamma typ några decennier sedan. Men vem hade trott att jag en dag sitter bara från 1 meters avstånd från honom...

fredag 11 maj 2012

Smället

Idag fick jag en smäll på fingrarna.

Såhär gick det till. En kollega till mig ska sälja sin bil. En spekulant (från Åland) hade ringt dem igår. Jag sa "jaha, men då köper han den säkert". Hon börjar med att svara "det var en hon...".

Där fick jag så jag teg (fast inte riktigt). Förutsatte ju direkt när det handlade om bilar att det var en man som ringde efter bilen. Tur att min andra (manliga) kollega som jag brukar uppläxa om sånt inte just då var på plats….

onsdag 9 maj 2012

Sverige i ett nötskal

Ibland blir jag tillfrågad vad som jag tycker är största skillnaden mellan Finland och Sverige. Det skulle jag kunna säkert skiva en hel roman om men vad jag brukar säga är att om man vill veta hur jag uppfattar Sverige ska man gå på ett Friskis & Svettis jumppa pass. Det kan inte bli mer Sverige över det än så. Och nu syftar jag till deltagarna där, och speciellt då på dessa jumppa pass där man både gör hederliga situps och knäböjningar som springer runt runt i en cirkel.  Och det fina är ju att precis ALLA ska ha möjligheten att vara med. Precis ALLA är välkomna. Unga som gamla, män som kvinnor, biffiga vältränade snubbar till små spretiga damer. Eller allmänt bara otränade.





Trots den smått ironiska tonen kan jag oftast inte göra annat än hålla med, man duger exakt så som man är. Det hör väl en del till det berömda socialdemokratiska tankesättet.


tisdag 8 maj 2012

Foeniculum vulgare





Igår när jag kom hem dinglade det ett paket i brevutkastet.

Naaaeej, inte igen (ja, jag har blivit lurad av en telefonförsäljare och får nu varje månad en skräproman inskickat till mig på posten i 8 månader om jag inte minns gå in på deras minst sagt kryptiska hemsida och avbeställa fanskapet), tänkte jag.

Men icke, brevet var från BORGÅ, och det var min sötaste vän som hade hittat och skickat mig en tub med fenkålstandkräm. Jag kan inte ens i ord beskriva hur glad jag blev och kunde knappt vänta till kvällen för att få borsta tänderna.

Till saken hör kanske att tilläggas att förekomsten av fänkål i mitt liv har varit ett (fast det finns fler) av de bästa sakerna som redan har hänt mig under år 2012 . Ja, sorgligt men sant, haha. Det var t.o.m. ett av de mest spännande sakerna jag upplevde en fredagskväll. Men, inte nog med att det tydligen finns i tandkrämsformat hade min andra vän (med vem jag för övrigt upplevde denna ovannämnda fredagskväll när vi prövade ett recept tillsammans med fänkål som visade sig vara en hit innan vi tog oss vidare till storstadsnatten, kände jag för att tillägga) även hittat ett vin med smak av fänkål i Amsterdam men som vi aldrig hann gå och skåda.

Jag känner att år 2012 kommer att vara fänkålets år för mig, och vem vet vad som fortfarande finns för mig att upplevas i fänkålets vägnar.

I en gammal DN hittade jag annars ett recept som började med orden:

"Fänkål blir ofta styvmoderligt behandlad, men på det sätt som mostrarna tillagar den – med lite smör och parmesanost – förvandlas den till en läckerhet."

Ja, jag är ju en moster nu, så I say no more!

Så kan man också fira valborg!




Lite sent omsider men valborg måste ju nämnas. Så efter ungefär 7 valborg i Uppsala tog jag det modiga och mogna beslutet att istället fira valborg i storstan. Eller närmare sagt, i Vinterviken

Lite vin och en falafelrulle senare och när solen hade gått ner vågade även vi ta oss närmare den kända majbrasan bland springande barn och farligt rök.






Det måste vara ett vuxentecken men nöjd med att vara tillbaka lagom till sängdags, hemma på valborgsmässovägen!

måndag 7 maj 2012

M.A.T.






Mat är verkligen något som jag har börjat fascineras över. Inte bara för att jag uppenbarligen tycker om att äta utan hur personligt det har blivit. Mat och olika dieter och metoder går ju som många redan förstått i trender och mat väcker väldigt starka känslor hos nästan oss alla. Inte helt oväntat, även hos mig.  T.ex. känslan över att hur alla LCHF anhängare inte har en tanke över att tänka på planeten vi lever på och kanske kunna undvika kött bara av en sån sak att det tär på vår jord och att det skulle säkert vara trevligt om det fanns en lika fin jordklot för deras barn och barnbarn att leva på. Det går inte heller att bortse ifrån att just kött uppfattas som en högstatussymbol och att det är något de flesta vill uppnå går ju även lite hand i hand.

Hur en hel folkgrupp har fångats att tro på LCHF metoden och att man just nu får onda ögat av att äta vitt bröd eller pasta är även lite skrattretande. För det är precis det man får, jag vet för jag har testat. Det är nästan lika syndigt att säga att denna diet inte har långsiktiga positiva resultat på offentlig plats som att vända korset upp och ner i en kyrka. Vart vanlig (och bokstavlig) magkänsla försvann vet jag inte, det går inte längre att lyssna på den utan istället ska man låta någon annan tänka och berätta hur man på bästa och snabbaste sättet blir smalast i världen. Jag är ingen dietist eller Anna Skipper men t.o.m. jag hade kunnat säga för ca 5 år sedan att ja, vi äter alldeles för mycket kolhydrater, och nej, det inte är hållbart att äta pasta med pesto eller tomatsås dag ut och dag in (som det lätt kunde bli för mig i en period som mindre vetande).

Men om jag förstått rätt så ger en lågkolhydratdiet mindre hjärnkapacitet och i det långa loppet gör en rätt ut sagt dum i huvudet. Så om det är något jag inte aktivt vill bidra till så är det just att bli mindre begåvad. Därmed tänker jag fortsätta att äta jag min pasta när jag känner att kroppen skriker efter kolhydrater.

Och för att inte bara måla fan på väggarna så kunde man även för ett antal veckor sedan läsa om 97-åriga Brita som har varit vegetarian sedan 30-talet. Så härligt med folk som vågar motstå pressen och inte minst i en tidsepok som hon har levt i. En vardagshjälte för mig, med andra ord!

I juni ska jag deltaga i en utbildningskurs i Berlin om hur internationell lagstiftning kan appliceras för den fundamentala mänskliga rättigheten att människor världen över kan åtnjuta sig rätten till mat och försörjning. Det ser jag framemot och är arrangerad av FIAN, som för övrigt kämpar mot världens viktigaste sak, nämligen just rätten till mat. Jag kan ha fel men något säger mig att LCHF metoden inte är något som kommer att diskuteras under kursen....