Stockholm är en lagom stad. Lagom på så sätt att den är precis lagom stor för att då och då springa på folk man känner. Man får vara rätt så anonym i staden och man springer inte på folk man känner mer än man (oftast) vill. Men roligast, och oftast, när det händer är det när det händer på tunnelbanan. Man vet liksom aldrig vem som efter nästa station kliver in i vagnen och i bästa fall sätter sig mittemot. En väldigt trött morgon fick jag en bättre start på dagen när en gammal bekant som jag inte sett på mer än 1 år satte sig mittemot mig. Detta resulterade förståss 1 vecka senare till en catch-up fika. Och en annan gång satte sig en bekant från korridorslivet i Uppsala som jag inte träffat på ca 5 år. Samma person såg jag vinkande glatt till mig bara några dagar sedan igen i andra änden av tunnelbanan. Så fick vi liksom fortsätta uppdateringen av livet efter alla de 5 åren som vi inte levt tillsammans. Det ger ljusglimt mitt inne i vardagslunket.
Och, håll i hatten nu, en dag satte sig självaste Ola Rapace mittemot mig. Han, som jag idag läste om i DN, ska vara med i nyaste James Bond filmen. Jag kommer fortfarande ihåg ögonblicket när han gör entré i scenen i Tillsammans som jag såg på bio med mamma typ några decennier sedan. Men vem hade trott att jag en dag sitter bara från 1 meters avstånd från honom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar