Hösten talar med oss.

Mitt sedvanliga liv på hösten att förvandlas till ett björn redo att gå i ide har nu officielt börjat. Jag kan roffa åt mig måltid efter måltid för att sedan gärna krypa ner i kojs och sova bort en del timmar. Antingen det, eller springa i någon slags hypnotisk trans för hålla kroppen vaken inför och efter arbetsdagarna. 

Därför kändes den ena lediga dagen av helgen fördriva halva dagen på IKEA och sedan den andra på en konstutställning (båda inkl. obligatorisk fika) som alldeles tillräckliga aktiviteter för en hel dag. 

På lördag kväll klockan 6 fick jag dock två sms. Den ena var från en avlägsen bekant som frågade om mina kvällsplaner och om jag visste om någon "fräsig klubb" för kvällen. 

Mitt svar "Jag är helt fel person att fråga om det just nu". 

Den andra var från bästisen som hade något viktig att informera.: "MADAGASKAR 2 PÅ TV!". 

Mitt svar "Är ute och springer, skyndar mig hem!!!!". 

Utgången av resten av kvällen är inte svår att gissa sig till.

Dock kändes solen på söndag så stark att på hemvägen från utställningen med experimentell projekt om hållbar design tog jag en omväg och satte mig vid en bänk vid Vinterviken lyssnande på ett Värvet avsnitt med Erlend Loe. Eftersom solen var så stark måste jag blunda och nästan slumrade till. Där satt jag i mer än en halv timme och kände att jag nästan fick solsting. I slutet på oktober. Galet. 

Inte ens en stor fullmåne förstörde min nattsömn denna gång. 

Ett av de de två favoritställerna för mig just nu

Summa sumarum, om man vill umgås med mig bör man antingen sova med mig, springa med mig eller jobba med mig. Socialtid deluxe är alltså ordet. 

Bra musik, bättre humör

Med att jag förra gången sa att jag förväntade stiligt folk på Vit Päls spelningen menade jag trevligt folk*. I trevlig stämning. Och det var det. Tyvärr upplever jag alltför sällan att folk eller stämningen ute är överdrivet trevlig i denna stad. Men inte på fredagskvällen, fy fasiken så trevligt det var. Lite så som jag föreställer att det jämt och överallt är i Malmö, minus den främlingsfientliga atmosfären. Så nu blev jag igen så sjukt sugen att flytta till Malmö 

Om man vill bli på bra humör ska man lyssna på deras låt Turning Torso. Det blir man. Garanterat. När jag lyssnar på låten finns det risk att jag börjar skutta och göra piruetthopp längs gatorna, såsom Frances i filmen som jag berättade om innan. 

Smaka bara på texten:

"Om du var sextiotre, och om jag var sjuttiotvå
skulle vi gå ut ändå och dansa då och då
Skulle du bjuda upp mig så som gamla människor gör
Eller skulle vi dansa high on acid tills vi dör"

Annars såg jag filmen Känn ingen sorg, som jag tycker faktiskt var bra (eller bättre än förväntat). Men den gjorde å sin sida att jag blev sugen att flytta till Göteborg. Fast helst så att det är sommar där hela tiden. Och helst bo på ett loft i en gammal industrilokal och gå på stora fester på taken. Och vara omringad av en Håkan Hellström-musikal. Fast minus (SPOILERALERT) den danska knarkligan och knivhuggningen. 

Här såg jag filmen. Anna <3 Tellus. 

* Små mössor och stora mustascher fanns det inte heller brist på.

"Om du var 63 och jag var 72 skulle vi gå ut ändå och dansa då och då"

Ikväll blir det Vit Päls. Ett band alltså, som har en spelning. Så jag har längtat på en kväll som detta.
Har lyssnat på dem flitigt nu under några månader då jag (typ) för första gången hörde dem på ett sommarprat.

Vet inte om det är ett tecken på att jag fastnat lite för mycket i ungdomsmusik eller om jag bara är så upp-to-date men två av mina s.k. musikvänner hade inte ens hört om dem.

"Vi håller hipphetens fana högt uppe" sa dock hen som inte tvekade när jag sett att de skulle spela ikväll.

Hursomhelst, så förväntar jag mig många små mössor och stora mustascher, så som man kan se längs götgatsbacken (de som lyssnat på Vit Päls vet vad jag menar). Och övrigt stiligt folk.

Filmen

Även om läsarantalet här inte når svindlande höjder kommer jag här med ett filmtips. Såg den igår på biografen runt hörnet.

Och helskotta så gemytligt bra den var. Unga (noja runt 28 år) människor. Vänskap. Musik. Drömmar. Dans. 86 minuter. I New York. I svartvitt.

Film i min typ av smak, helt enkelt. Så pass mycket att jag fick alldeles för stor lust att flytta till New York, bo i kollektiv med random folk och tegelväggar, leva på minimumexistens, börja röka och sitta på fönsterbräden, gå ut mitt i veckan,  leva livet med glädje och lättja.

Det enda dåliga i filmen var att jag kände igen mig lite väl bra igen i huvudrollskaraktären (förutom att jag inte är en danskoreograf), tills jag läste en recension där det stod: "Om man inte kan identifiera sig med Frances så har man aldrig levat".

Då har jag väl levat.

Färgerna och jackorna

Det är den tiden på året då jag helst av allt skulle vilja vara ledig. För att ha tid att vandra omkring i höstfärgerna, i höstfärger. Och som den kulturtant som jag sakta men säkert börjar förvandlas till, gör hösten något med mig som får mig att bli väldigt kulturell. Mina ögon öppnas för konstutställningar, bibliotek, konserter, museum, biografer, författarkvällar, teater, ja t.o.m. opera frivilligt. Jag kunde väl lika bra börja köpa mina kläder från Gudrun Sjöden, om det inte vore att jag blir donerad andras/hittar kläder i garderoben jag inte trodde fanns.  

Och by the way, i mitt nästa liv ska jag bli lövfotograf. Måste väl bara börja spara så jag då har råd att utföra detta yrke. 

Lövtunneln. 

Fatta färgerna på andra sidan.

Detta är från förra helgens paus, mindre färgrik, men ganska rogivande:

 Vad gör det att jag redan har 2 fullt fungerande regnrockar när jag kunde få en till från mammas garderob. I den gick jag runt både lördag och söndag (och det regnade inte ens) i denna storstad och lovorden haglade "Jättefin. Superhipp. Som Sandras* "

En annan gammal jacka jag hittade i min egen garderob som jag minns att jag köpte för 100 mark (valutan man knappt minns). Jag smälter ju nästan in i hösten med dessa färgglada jackor.

* Exakt vad jag tänkte, de som läser Niotillfem vet vad som menas. 

Domen

Hej, juristen här!

Jag har läst bloggar, artiklar och krönikor om våldtäktsfallet i Tensta och hovrättens friande dom. Men jag har inte läst domen från hovrätten, vilket är ett problem för att våga säga något om domen. Men jag gör det ändå. 

Jag har läst dagstidningars summering av domen. Jag har läst en polis som var med och utredde fallet krönika här (och blev ganska glad). Jag har läst den tragikomiska blogginlägget om hur man försäkrar sig en friande dom efter en våldtäkt här. Jag har även läst Martin Schultz, professor i civilrätt, krönika här, och förstår och delar mening med det problematiska i bedömningen i våldtäktsfall.

Våldtäkt är ett brott och det ska dömas och prövas på samma sätt som alla andra brott. Jag försöker förstå resonemanget och vill tro att hovätten har gjort en rättsäker prövning. Jag vet ju också vi lever efter deviset hellre fria än fälla, i denna rättsstat. Och jag har en tilltro till domstolarna, även om det alltid ska ifrågasättas och kritiseras. Framförallt, som i dethär fallet, där tingsrätten kom till en annan bedömning. 

Lagen har förändrats och kommer förhoppningsvis även i framtiden också att förändras. När jag började läsa juridik var det  fortfarande "fritt fram för killar att våldta fulla tjejer", som Linda Skugge skrev i en artikel, för att sedan gå fria eftersom tjejen inte hade sagt nej. Enligt ett omtalat fall var det ju så, en tjej nästintill medvetslös av för mycket alkohol och förmådde därmed inte säga nej. Och det är ju helt vansinnigt sjukt. Det, och det faktum att lagen ändrades efter det, visar ju på att lagen fortfarande på 2000-talet missgynnar den svagare parten, oftast unga tjejer. Så kanske även i det nyaste fallet. 

Jag läste till slut Katarina Wennstams artikel Sluta utgå ifrån att männen är dumma, vilket gav lite klarhet för mig. För så är det. Enligt lagen ska gärningsmannen ha uppsåt att våldta. De ska alltså förstå att de gör något fel. Och det är där som bedömningen går misste om i våldtäktsfall, den dumförklarar killar och anser att killar är för dumma att förstå att de skulle göra något fel. Killar förväntas inte att förstå. Det är alldeles fel. Det är alldeles samma sak som att man kan förvänta sig av någon att förstå att inte utföra något annat brott. Svårare än så är det inte.

Jag tycker på allvar det är det värsta problemet idag, att man låtar pojkar vara som de är och göra vad de vill. Istället skrattar man lite bort det och säger "pojkar är ju alltid pojkar" och får därför bete sig hursomhelst utan att tänka efter. Att till och med en domstol har detta synsätt är rätt allvarligt. Att killar inte skulle förstå att en tjej i utsatt situation inte ville bli våldtagen tror inte jag på. Så jävla dumma är inte ens tonåringar att de inte skulle förstå. Hovrätten dömde ju att tjejen i fallet inte var i en utsatt situation och hade möjlighet att avlägsna sig från rummet närsomhelst. Fast bara för att hon rätt fysiskt hade kunnat göra det ska det inte betyda att en grupp killar (8 stycken) har rätt att ta ifrån hennes självbestämmanderätt om sin egen kropp, och tycka att det är helt okej att de våldtog henne utan att ifrågasätta om det kanske var moraliskt fel av dem. Man måste kunna begära det, och pojkar är fanimej mer än bara korkade hormonpumpade pojkar. 

Ett citat från Katarinas artikel som jag tycker är värt att tänka på:

"Kanske måste frågan bollas från rättsväsendet till skolan, och föräldrarna. Vad skickar vi för signaler till unga män? Vilken typ av beteende premieras och hur reagerar skolan när killar beter sig illa mot tjejer?"

Så, nu har jag sagt mitt. 

För övrigt så läser jag just nu helt av en slump en av Katarina Wennstam romaner, den andra delen i trilogin om de mansdominerande yrkeskårerna, jurist, polis och filmbranchen. Den första delen läste jag för kanske 3 år sedan. Jag ska se till att det inte tar ytterligare 3 år för att läsa sista delen.