Tur i oturen

Idag har jag jobbat hemifrån och det har inneburit att jag hela dagen har lyssnat på Taken by trees. Detta inte bara för att kompensera för alla de manliga artister jag lyssnar på utan för att deras nya skiva är riktigt bra. Lite new age aktig, men bra. Dessutom lyssnade jag på dem nästan hela den tiden jag satt och skrev min examensuppsats. Mao, är det den ultimata koncentrationsmusiken.

Annars har jag, förutom att glott på skärmen, tittat även ut ur fönstret och sett det snöblandade regnet susa förbi. För att vara dendär irriterande positiva idioten är jag på så sätt rätt nöjd att jag låter så kraxig att de inte vill ha mig närvarande på jobbet idag. Och dessutom vill jag påstå att kreativiteten flödar, även om ordet "kreativ" är det minst beskrivande ordet i mitt yrke. Minns dock även från studietiderna att när jag var sjuk hade jag förmågan att koncentrera bäst och därmed även prestera på toppnivå (de få få få gånger jag snuddade där).

Annars har jag överlevt ganska långt under dessa dagar med detta:

Imorgon måste jag dock ta mig till jobbet, pga a) har deadline som jag måste signera på plats, b) jag dör annars av social tristesse. Det märks framförallt här av väldigt intetsägande inlägg.

En eloge till mina vänner

I lördags åkte jag till Uppsala för att fira lite födelsedag. Jag blir alltid lite nostalgisk för det första bara av att ta tåget dit (och exalterad över att få åka tåg), och för det andra att träffa dem som gjorde min tid där så bra. Och framförallt glad att de är så himla inspirerande och godhjärtade och jag påminns över den lyckan av att ha träffat dem. Jag tycker vi borde gå väldigt långt. Stolt, är vad jag är över mina vänner!

Födelsedagspresenttips!

Det blev även väldigt skojigt när det kom fram att det var några andra som hade ansett verket ovan passa perfekt till födelsedagsbarnet och köpt exakt samma, fast i ljudboksformat. Av alla böcker/ljudböcker liksom. Men det visar väl bara på god smak.

Efter alla dessa positiva intryck blev jag dock totalt sängliggande och febrig och inte förmått göra något av det jag borde. Och varje gång det händer fasar jag över att det inte är läge just nu. Som om det någonsin skulle finnas ett läge.

November november

Av någon konstig anledning började jag sakna lite tillbaka till detta:

Fast, som sagt, är ju även detta ganska najs. Släng på ännu lite iskallt snöblandat regn på det så blir jag ännu gladare.

Tilläggsfråga!

Vad är värre än vädret ute idag?

Svar: Att höra Takida spela unplugged på radio


Mvh

Blekaste musiksnobben i stan

Hörlurarna (och lite Soran på slutet, igen)

Idag hände något som jag trodde inte längre hände. Jag pratade med främmande folk på tunnelbanan.

Det började med att jag för första gången sen jag skaffade en smartphone glömde hörlurarna hemma på morgonen Lite ironiskt nog då jag precis hade hört på radio att hörlurar är årets julklapp och riktigt hann reflektera över att 1) hur onödigt det är att ens behöva kora årets julklapp, och 2) trodde alla redan hade hörlurar (ja, jag vet, teknologin går väl framåt). Men så hände det ändå och kände mig nästan lite vilsen på morgonen när jag helt enkelt måste stå och lyssna på andra hela vägen till jobbet.

Men, på tillbakavägen hände det sig att mittemot mig satte sig en far och hans son (runt 8 år, kanske, vet inte) och pojken hittade en gammal DN att bläddra i. Eftersom jag, trots hörande till face-down generationen*, inte för en gångs skull var så världsfrånvänd och upptagen att peta på mobilen och lyssna på musik i hörlurarna började istället smått lyssna på dessa medresenärer. Sonen hade fastnat i Peter Woldarskis ledarsida som handlade om vilken bra vecka det har varit för Sverige med tanke på fotbollsmatchen (en bild på Zlatan kanske hade fångat hans intresse för krönikan) och SDgaten, och efter att grabben suckade till några gånger sa farsan "tycker du det är lite för tungt att läsa söndagens Ledarsidor ". Därefter reagerade jag med att skratta till lite, och vips fann jag mig i en diskussion tillsammans med dem om Zlatan och SD och väder och vind.

Och på tal om SD, finns det inte en tillräckligt mycket ord att beskriva vilka känslor som väckts inom mig (framförallt eftersom de härjat precis utanför mitt jobb, stoltheten bara växer). De får tacka vet-inte-vem för att de "råkat" mucka med den snällaste varelsen på jorden som aldrig skulle göra en människa illa (lite som Bamse). Han har ju minsann läst sin bibel (eller, iofs tror jag inte det) och vet att man skall vända andra kinden till. Och, för komiker är ju livet alltid lite lättare och Soran som kan vända på allting och göra något roligt av det skrev något hiskeligt roligt på fejjan idag. Eller egentligen var det någon annan som hade skrivit det till honom och nu kan jag inte hitta det mera och är otroligt ledsen över det men i varje fall hade personen ifrågasatt om han (Soran) är svensk eller ej och "argumenterat" för sin sak något i stil med

"bara för att en katt går in i en stall så förvandlas den inte till en häst när den kommer ut".

VA????

Hittade dock en annan grej som Soran tog upp och som också var väldigt skojig. Han skrev om hur familjeliv.se (?) tydligen hade haft en omröstning om han skulle utvisas eller ej, varpå han glatt som bara den kommenterat:

"jag undrar: när får jag reda på beskedet? Och hur? Och hinner jag packa?".

Fortsätt så snällaste du!

Puss

* som går med ansiktet tryckt ner i mobiltelefonen

Måndagsaktiv!!

Mina måndagskvällar har plötsligt fyllts upp av en rad skojiga eller hurtiga aktiviter så att jag nästan redan på fredag börjar längta till måndagen. Står alltid i valet och kvalet mellan att gå på musikquiz på Landet, spela fotboll (väldigt amatörmässigt sådant, ingen Zlatan cykelspark nivå direkt, och har hittils prioriterat annat), intervallträna löpning med instruktörer (hänt ännu färre gånger) eller, som jag idag blev även tillfrågad att följa med på improvisationsteater.

Vem sa att måndagskvällar ska vara tråkiga?!

Så, ring mig inte på måndagar, jag är väldigt upptagen!

Hej -90 tals nostalgi

På fredag köpte jag en äkta och fin -90 tals klänning. Med axelvaddar och allt.

Såhär ser den ut:

Jag tänker det är mycket Beverly Hills och Aikakone över den.

Fast lite skrämmande är det att jag gång på gång har börjat nostalgisera 90-talet. Alltså ett helt årtionde som man levt OCH kommer ihåg. Dvs ett tydligt bevis på att man vandrat på denna jordklot rätt så länge.

Kcal

Idag är jag garanterad att jag betalade 1 kr per varje 4,5 kalori för min lunch. Alltså, köpte lunch på ett ställe (Kalori, heter det) som lovar att varje måltid är högst 500 kalorier. Och för denna konsultation fick jag lägga ut 110 kr för lunchen. Prisvärt och behändigt om man vill ha stenkoll på kaloriintaget.

Extremt onödigt för de mer vettiga.

Bilden har inget med lunchen att göra, även om min LCHF tallrik innehöll givetvis just en avokado.
Och ja, jag gick verkligen all in och beställde en LCHF tallrik. 

Mannen, myten, legenden

Jag vet att jag har hajpat om honom förr men ska göra det igen. Två ord, ett namn. Emil Jensen.

Såg honon för några veckor sedan när jag på ett event som handlade om bistånd. Här ska jag även bara snabbt inflika och svara på frågan varför jag egentligen skulle vilja vara över 70 år som jag tidigare antydat. Då skulle jag varit född på -40 talet, potentiellt varit med om att starta biståndet till andra länder (svenskt bistånd fyller 50 år i år), arbetat med frågor och i spännande länder, sett hur biståndet vajat fram och tillbaka och hur det nu varje dag som går skärs ner mer och mer, främst för att vi har en biståndsminister som inte tror på bistånd (bra logik där, regeringen). Vilken historia jag hade varit med och skapat (har höga tankar om mig själv).

Men i alla fall, Emil Jensen uppträdde där också på slutet. Ja, han är en naiv idealist som dör på slutet (som i filmen Maria Larssons eviga ögonblick där han även medverkar). Och ja, t.o.m. jag satt där och skratta främst till hans skämt men samtidigt tänkte "men så kan man ju inte säga, om inte Migrationsverket eller Försäkringskassan fanns med sina regler skulle ju inget fungera". Men samtidigt blir jag så otroligt rörd över vad han säger och sjunger att jag börjar nästan gråta varje gång jag ser honom.

För om det inte fanns människor som han med så idealistiska tankar hur skulle världen då vara? Vem skulle då vara på de allra svagaste sida? Med moståndet så kraftig är det nödvändigt att ha så idealistiska och naiva tankar. Jag vill ju så gärna tro på vad han säger är det enda rätta men vet samtidigt att det inte är möjligt. Men det spelar ingen roll med vad jag vet för att det åtminstone existerar folk som "ställer sig på svagas och utsattas sida i kampen mot fördomar, hyckleri och maktmissbruk"1 gör det redan att världen känns lite vackrare.

Så ärligt talat, om alla åtminstone tänkte på att det handlar om Survival of the Nicest tror jag allt skulle vara så mycket bättre!

Så varsågoda, ta och lär vidare (gäller även, och kanske främst, mig) !

P.s När jag ser på facebook vad jag har senast lyssnat på på spotify är det ganska undantagslöst Emil Jensen, Jonathan Johansson, Markus Krunegård, Jens Lekman, Joel Alme & Mando Diao som dyker upp. Borde kanske införliva ett genusperspektiv på detta.

1 Motiveringen till när han fick Gustav Fröding- sällskapets lyrikpris år 2011.

Happily togheter

Igår för exakt 1 år sedan flyttade jag mitt pick och pack i lägenheten som jag efter mycket flyttande och flängande runt kan kalla för mitt eget hem. Jag är fortfarande såld.

På jubileumsdagen vänsterprasslade jag dock ännu på andra sidan av Östersjön med andra lägenheter och framförallt Krunegård. Och sjöng även Modersmålets sång högt och tydligt efter sisodär 10 års paus.



Ett gammalt vykort från gatan där jag bor. Alltså inte jag i högerhörnet.

Ikväll blir det inte heller så mycket quality time för ska direkt efter jobbet iväg på detta:



Senaste ahaupplevelsen

Jag har hittat ett nytt s.k. podcast att lyssna på. Värvet. Det är lite halvskumt, inspelad i en studio nånstans i Vällingby. Men fått in och prata in nästan precis alla de som jag tycker ska få mera plats i allmänheten och låter gästerna t.o.m prata till punkt.
Det första jag blev tillsagd att lyssna på var Johanna Koljonen.  Främst för att kunna ge min åsikt och magnifika analys om vad hon pratade om. Är det så, är det verkligen så med finlandssvenskhet?

Svar, ja så är det i mångt och mycket.

Vad hon pratade om satt precis ord på vad jag de senaste åren har försökt förklara både för mig själv och alla andra. Nämligen hur jag hamnade där jag har hamnat. Att det inte riktigt bara var en slump att jag så gärna lämnade landet och började lite som om i ett annat. Att jag mer eller mindre omedvetet kände att jag fick eller skulle få lite av panik av den lilla ankdammen, att flyttet kanske inte var det mest välplanerade men att det gick bra ändå, att finlandssvenskar själv borde skärpa sig med språket om de nu så gärna vill bevara svenskan i Finland, och mycket mycket mer.

Men, nu är jag återigen tillbaka för en snabbis och är alltid lika lättad över att få använda sitt eget "språk". Men efter pratet har jag faktiskt även bestämt mig att återuppta vissa föråldrade ord som alla i Sverige förstår men ingen (längre) använder. Så nu kommer jag att låta som om jag fortfarane levde på 1800-talet.

Ska kanske inte förvänta mig nya bekantsskaper från och med nu!