Jag har hittat ett nytt s.k. podcast att lyssna på. Värvet. Det är lite halvskumt, inspelad i en studio nånstans i Vällingby. Men fått in och prata in nästan precis alla de som jag tycker ska få mera plats i allmänheten och låter gästerna t.o.m prata till punkt.
Det första jag blev tillsagd att lyssna på var Johanna Koljonen. Främst för att kunna ge min åsikt och magnifika analys om vad hon pratade om. Är det så, är det verkligen så med finlandssvenskhet?
Svar, ja så är det i mångt och mycket.
Vad hon pratade om satt precis ord på vad jag de senaste åren har försökt förklara både för mig själv och alla andra. Nämligen hur jag hamnade där jag har hamnat. Att det inte riktigt bara var en slump att jag så gärna lämnade landet och började lite som om i ett annat. Att jag mer eller mindre omedvetet kände att jag fick eller skulle få lite av panik av den lilla ankdammen, att flyttet kanske inte var det mest välplanerade men att det gick bra ändå, att finlandssvenskar själv borde skärpa sig med språket om de nu så gärna vill bevara svenskan i Finland, och mycket mycket mer.
Men, nu är jag återigen tillbaka för en snabbis och är alltid lika lättad över att få använda sitt eget "språk". Men efter pratet har jag faktiskt även bestämt mig att återuppta vissa föråldrade ord som alla i Sverige förstår men ingen (längre) använder. Så nu kommer jag att låta som om jag fortfarane levde på 1800-talet.
Ska kanske inte förvänta mig nya bekantsskaper från och med nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar