lördag 28 april 2012

En anrik förening har gått i graven




Det kanske inte tidigare har kommit fram men jag blir varje gång lika glad när jag kommer hem och ser att den lokala tidningen har dimpat ner från postfacket. Och lycka är att tydligen bor jag väldigt strategiskt så att jag t.o.m. får TVÅ olika lokaltidningar hem till mig.

Förra veckan kunde man läsa i den andra, Mitt i Söderort, om den år 1962 startade Husmodersföreningen söderort som i 50 år verkat för kvinnors jämställdhet men nu gått i graven. Orsaken till detta är ju förståss att idag har kvinnor jobb så behovet av en sådan förening kanske inte heller är lika stort längre. Vice ordförande, 87 år, beklagar detta och säger "Jag tycker det är tråkigt, men det går inte längre. Vi börjar bli gamla och nyrekryteringen är svår"

Ah livets ironi!

I den andra lokaltidningen upplystes det om att i närheten till mig finns Suomi Tupa med finska delikatesser och ett litet café där bl.a. Love Antell hör till stammisarna.

Ses där!

torsdag 26 april 2012

"Läs på systrar, och förenas"

För ganska exakt 5 år sedan såg jag Bitterfittan på Uppsala Stadsteater. Jag skrev i ett liknande forum som detta om min uppvaknande för feminismen och hur jag sommaren därpå ägnade mig åt läsa feministisk litteratur. Det var även då jag förstod vad slagordet som var rastad i bibliotekets toalett och som får pryda denna inläggs rubrik verkligen menade. Förra veckan var jag och lyssnade på det ovannämnda verkets författare tillsammans med en svensk komiker på Dansens hus där de pratade om det hett debatterade feministhatet.

För några veckor sedan hamnade jag i en väldigt absurd situation med en antifeminist. I hans värld håller inte feministernas argument och hela feminismen misslyckad. Jag hatar att bli förstådd som en rabiat och misslyckad argumenterare bara för att han ville känna sig överlägsen mig. För det var exakt vad han ville. Han hade tendensen att dra till, visserligen korrekt men orelevant fakta och argumenterade emot allt jag sa. Jag sa kanske något i stil med "det är ju helt uppenbart att systemet i samhället är fel, det är svårare för kvinnor att uppnå höga positioner inom t.ex. näringslivet". Till detta kunde han svara "har du tänkt på att alla uteliggare är män?". Eller då detdär klassiska om vårdnastvister, "95 % av vårdnadstvisterna slutar för kvinnors fördel". Ja, det är ett visserligen ett problem och jag kan inte annat än stötta de grupperingar som lobbar för en lagändring i detta. Men kom ihåg att hela föräldrabalken är grundad på en fundamental princip, nämligen att barnets bästa ska komma i första hand. Dessutom så ska man inte hata feminister för det, hata de som är (dvs lagstiftarna som för övrigt ju för det mesta är män!!!) författarna till denna praxis och lagstiftning. Det är även precis det som är problemet med att feminismen inte tas på allvar, de s.k. antifeministerna blir alltid så nervösa och drar till med helt orelevant fakta på något helt annat. Visst, INGEN ska behöva vara uteliggare och det problemet måste lösas men det är en diskussion för sig! Och det faktum att majoriteten av de som läser juridik är tjejer är även helt orelevant eftersom de (eller vi) ändå får kämpa mer med att bli tagna på allvar och nå de högt eftertraktade toppjobben (kolla på statistiken där, antifeministjävel!)

Jag hoppas slippa liknande diskussioner i framtiden, för uppenbarligen kan jag inte helt hantera dem. Jag upplevdes säkert precis sådan han ville jag skulle känna mig, dvs en rabiat och misslyckad varelse tillika feminist. Men jag förstår också att om man någonsin vill att något ska ändras måste man kunna tacklas. Och vad jag lärde mig på föreläsningen var att man kan i varje fall börja med det genom att vara en vardagsfeminist. Och det är precis vad jag t.ex. på jobbet lyckats med. Jag har varit, i visserligen lättsam anda,  rapp med att poängtera att det inte är okej bara förutsätta att t.ex. en domare är en man. I viss mån har det gått hem, det är så jag ska fortsätta. Fortsätta vara vardagsfeminist!

Tack för mig!

Jag tycker om att skriva. Punkt.

Jag tycker om att skriva. Jag utrycker mig bäst genom att skriva. Och jag tänker ofta på att dethär ska jag skriva. Men efter att ha suttit framför datorn i ca 10 timmar med uppgift att utreda har jag lite motivation att sätta mig framför datorn pånytt och faktiskt skriva ner det. Så det blir ganska sporadiskt jag skriver. Men jag ska se till att inte inveckla mig för mycket i mina tankar och faktiskt helst bara skriva ner det. Nu inser jag även att i varje ovanstående mening har jag använt ordet skriva.

Så istället för att fortsätta med ingenting sätter jag punkt här och avslutar med en bild med äkta tulpaner:





onsdag 11 april 2012

Tulpaner är flickans bästa vän

Inför den stundande Amsterdam resan har jag peppat mig själv med tulpaner, lite överallt.






Helt av en ren slump råkade mina fina favorit second hand skor vara placerade vid mattan. Mattan finns nuförtiden förresten både på ut- och insidan av ytterdörren (jag har ju bara en dörr!). 




Tänk så fint det skulle vara att strosa runt i denna klänning på Amsterdams gator. Men så blev det inte. Blommiga jeansvästen som skymtar i bakgrunden får däremot följa med. 



Hade ju annars köpt äkta tulpaner men åker ju bort imorgon. Jag tror att jag nått kulmén av min tjejighet...

måndag 9 april 2012

Ingen påsk utan ägg och diskussioner

Under påsken kan jag säga att jag har främst allmänbildat mig. Jag har lärt mig både om Marie Curie och kärnkraftverk (på bl.a. Nobelsmusét) och youtubepropagandan om Joseph Cony och Malis statskupp.  Vi har diskuterat, främst de sistnämnda, ur olika perspektiv. Vi har vridit och vänt på feminismen och snuddat på debatten om "hen" (istället för han/hon). Och vi har även läst om och pratat om det franska presidentvalet och behandlat ämnet hemlöshet. Jag har lyssnat och ställt frågor. Vilken tur jag har som är omringad av så otroligt smarta (och snygga) människor.


Och så har vi lagat mat.

Man har så roligt man gör det till!

Ibland måste man även vara lite mainstream och höra till de 65 % av svenska befolkningen som anser att ägg är ett måste på påskmiddagen, som man kunde läsa om i helgens DN:




Vi slutade middagen med detta:



Förutom att diskutera och laga mat vet vi hur man har roligt. Denna gång i dagarna tre. Och framförallt genom att lyssna på denna unge man. Ve och fasa när vi upptäckte att han endast var 19 år men redan i sina unga dagar vet sig vara guds gåva till mänskligheten...






Tack för mig!