Sista valsen för i år.

Igår var jag på demonstrationen. Det var uppemot 19 999 andra också. Som en helt egen stad.  Det var så euforiskt fint. 

Det var också en perfekt början på julfirande, att veta att det ändå finns så många vettiga människor. 

En bråkdel av folket. 

Här håller min vän Samuel en egensnickrad skyllt:
"Inga fucking nazister på våra gator" stod det.

Nu väntar säkert planet redan på mig så dags att packa ner det sista och bege sig iväg.

Imorse var det bara jag och en duva som väntade på perrongen. 07:03 var klockan.

God jul!

C U when U get there

Dagens bästa var att jag tog mig på ett träningspass och det spelades Coolios C U when U get there som jag redan hunnit glömma.

Det var ungefär det som kan summeras som bra på denna himla dag.

Lite ytterstads gatukonst. 

Hej advent!

November har blivit december och jag hinner inte riktigt med. Jag flyter mest bara med, going with the flow, och den har tagit mig till bl.a. ett japanskt spa, ytterstan* Vällingby, julmarknader, julfester, julfika, julkonserer, samt luciafirande i blå hallen. Mycket julrelaterat, mycket otippat beteende.

Fint sång i fin kyrka. 

Försov mig liiiiite och fick sitta vid kanten och skämmas.
Ska vara i bättre tid sen till Nobelmiddagen.  

Min nya utsikt från arbetsrummet i denna ABC stad.

Mitt bidrag till julbordet gav inga överraskningar detta år. 

Nu väntar drygt en veckas slit för att sedan varva ner och som stockholms kulturborgarråd sa i sitt tal på stadshuset unna oss göra saker som vi inte annars hinner som t.ex. vi kvinnor gå på mellandagsreorna för att som vi kvinnor säger "spara pengar", följt av en massa hånigt gubbskratt. 

Hejdå!

* Nytt ord för förort, jag måste återkomma med detta en annan gång. 

Utmaningen

Jag lyssnar på en poddradio där flickebarnen utmanar varandra varje vecka till att göra något nytt. Nu tycker inte jag att deras utmaningar kanske är superroliga men efter ett tag tänkte jag att jag ska ta efter lite och komma på en ny utmaning för mig själv varje vecka.

Om man inte tar det gravallvarligt är det faktiskt ganska givande och även roligt. Och som jag har förstått så är det ju så att något som känns alldeles för främmande eller läskigt blir lättare bara man har tagit detdär första steget. Och om det går åt helvete så vad gör det om hundra år. Det är faktiskt inte själva resultatet som är det viktigaste utan egentligen bara att ha det i åtanke i vardagen. Kanske bara är nyhetens behag, men än så länge är jag ganska nöjd med mig själv.

Så därför min frånvaro, detta utmanande har tagit merparten av min vakna tid.
Nonejdå, har även ätit macarones:

Och annars har jag också varit väldigt upptagen, Backstreet boys* har varit i stan!

Nu är det för övrigt bara 1 dag kvar tills det är världens bästa himla helg!

Puss!

* Att spana på dem har inte varit en av dessa utmaningar. 

Förnekelsen

Jag lever i total förnekelse. Jag tror fortfarande att det är sensommar. Varmt och ljust ute. Mycket på grund av att på dagarna sitter vi inpaketerade i plast pga fasadrenovering av huset jag jobbar i (jag hoppas ju i hemlighet att det egentligen är en megastor julklapp till mig från kungen, detta fantastiska hus) och tror att det är hur ljust och fint ute som helst. Att det bara är en tillfällighet om det är mulet och regnigt någon dag. Och när jag går hem tror jag att jag jobbat över lite väl länge och att det typ redan är natt för att det är så sanslöst mörkt. Eller när jag lyssnar på Hela huset (Veronica Maggio & Håkan Hellström) tror jag ju att jag är med på denna sommarfest de sjunger om, att det lika bra kunde vara jag som sover där på gräsmattan i sommarmorgongryningen. Ser detta så bra inför mig. Hur luften är ljummen, solen har precis gått upp, man känner sig trött men lyckligaste i världen. 

Lite för bra inför mig. Kanske. 

Vet inte om det är bäst för mig att leva kvar i denna drömvärld eller bli väckt på något ruffigt sätt att det faktiskt är NOVEMBER!!! För det är ju faktiskt så vansinnigt deprimerande att det verkligen kan vara såhär och att det är milsvid mängder av månader till våren. Jag blir nästan lite arg.

En tom badstrand borde ju säga mig något, men icke.

Bara några veckor sedan satt jag på en klippa och läste.
Kvinnorummet, ja den hänger nuförtiden med mig lite överallt. 

Annars då?

Annars har jag upplevt det typ bästa med att jobba som en statlig tjänsteman* och känt mig ganska exakt lika high on life som Maria på Österrikes kullar då jag med min inarbetad flextid kunde vara ledig HELA JÄVLA FREDAG.

                         

When you can use inarbetad flextid to be ledig on a vardag.

Den lediga tiden använde jag med att känna mig som en lyxig hemmafru (med barnen hos barnflickan) och spenderade förmiddagen hos frisören. Nu ser jag dock, om möjligt, ännu mer lik min mamma.

Fortsatte även lyxlivet med att sitta på ett café och läsa Kvinnorummet mitt på blanka arbetsdagen.

Inte fredagens måltid men ni fattar. 

Så har jag insett att jag fattat tycke för hiphop efter att två helger i rad hamna på en
hiphop/r n´b klubb och i lördags återupptäckte jag till och med denna låt. Lite otippat kanske med tanke på mina principer, mitt yttre och yrke. Lite white girl going wild känner jag mig på dansgolvet. 

Med passande sneakers försökte vi uppnå inspiration inför hiphop klubben. 

Råkade även hitta en hundralapp på min skogslöparrunda i lördags. Andra håller sina ögon öppna för att hitta svamp, jag ser tydligen bara pengar. Men kunde ju ha köpt svamp för pengarna, som någon smartis sa.

Se där, jag behöver inte någon skattesänkning för att få en extra hunka i plånkan. 

Så med en ledig dag, fräschare hår, hiphop och en extra hundralapp kan man konstatera att det inte går någon nöd på mig.
.
* Don´t get me started om vad jag anser om alla dessa föråldrade byråkratord jag dagligen använder, uppfunna av män, till män. 

Dagens värld

Ibland blir en bara mörkrädd på allt som sker.

Hur högervinden inte vill avta och regeringen hittar på skattesänkning efter skattesänking så att vi arbetande kan få "några hundralappar extra i plånboken" men där arbetslösa istället får tar smällen.
Hur det i övrigt är bara att konstatera att med dagens politiska påhitt går allting bara rakt ut åt helvete för dessa välfärdsstater. 

Hur arbetsmarknaden bara blir sämre och sämre och att kortsiktiga lösningar verkar vara det nyaste nytt. 

Hur jag en dag insåg att majoriteten av de ensamkommande flyktingbarnen är pojkar vilket tyder på strukturen att pojkar är viktigare än flickor (det är inte billigt att skicka sina ungar smugglande bort) och därför prioriteras att skickas iväg. 

Hur främlingsfientligheten ökar och hur en kompis till mig berätta att hans mamma ringde och var orolig för honom för att han skulle råka illa ut på Malmös gator på kvällarna för att han har en annan etnisk bakgrund än "de galna skåningarna".
Det är så lätt att bli alldeles matt och inte helt enkelt ORKA och istället sticka ner huvudet i sanden när man tänker på allt detta.

Men, samtidigt läste jag en artikel om hur vi egentligen har en väldigt fel bild av världen. Det är lätt att glömma det goda som åstadkommits och att det egentligen ändå går ganska bra. Eller åtminstone finns det förbättringar. HIV betyder inte direkt dödsdom, cancerforskningen går framåt. Det finns Malalan som vägrar acceptera sitt öde som att födas som flicka och inte därför ha rätt att gå i skolan och det finns organisationer som MenEngage (boys and men for gender equality) samt dess paraplyorganisation Congo´s Mens Network som vill få killar och män att engagera sig i att uppnå jämställdhet runtom i världen. Internet och övrig teknologi gör det möjligt för omvärlden att blir varse om vad som pågår i världens alla hörn. Unga har framförallt dragit nytta av detta som i t.ex. den arabiska våren. Medellivslängden och läskunnigheten ökar. Jag kom också att tänka på en sak som att när jag var liten så var att slänga skräp på gatan eller låta lamporna lysa i onödan det värsta man kunde göra för miljön. Idag gör ingen det eftersom varför skulle någon få för sig att slänga sitt godispapper när det finns papperskorgar att slänga den i. Vi har helt enkelt blivit medvetna om miljöriskerna och dagliga handlingar görs per automatik i förmån för miljön.

Så jag tror att ibland ska man försöka koncentrera sig på allt det goda som finns. Se det som en delseger i kampen om att en dag eröva dendär världen. 

Hösten talar med oss.

Mitt sedvanliga liv på hösten att förvandlas till ett björn redo att gå i ide har nu officielt börjat. Jag kan roffa åt mig måltid efter måltid för att sedan gärna krypa ner i kojs och sova bort en del timmar. Antingen det, eller springa i någon slags hypnotisk trans för hålla kroppen vaken inför och efter arbetsdagarna. 

Därför kändes den ena lediga dagen av helgen fördriva halva dagen på IKEA och sedan den andra på en konstutställning (båda inkl. obligatorisk fika) som alldeles tillräckliga aktiviteter för en hel dag. 

På lördag kväll klockan 6 fick jag dock två sms. Den ena var från en avlägsen bekant som frågade om mina kvällsplaner och om jag visste om någon "fräsig klubb" för kvällen. 

Mitt svar "Jag är helt fel person att fråga om det just nu". 

Den andra var från bästisen som hade något viktig att informera.: "MADAGASKAR 2 PÅ TV!". 

Mitt svar "Är ute och springer, skyndar mig hem!!!!". 

Utgången av resten av kvällen är inte svår att gissa sig till.

Dock kändes solen på söndag så stark att på hemvägen från utställningen med experimentell projekt om hållbar design tog jag en omväg och satte mig vid en bänk vid Vinterviken lyssnande på ett Värvet avsnitt med Erlend Loe. Eftersom solen var så stark måste jag blunda och nästan slumrade till. Där satt jag i mer än en halv timme och kände att jag nästan fick solsting. I slutet på oktober. Galet. 

Inte ens en stor fullmåne förstörde min nattsömn denna gång. 

Ett av de de två favoritställerna för mig just nu

Summa sumarum, om man vill umgås med mig bör man antingen sova med mig, springa med mig eller jobba med mig. Socialtid deluxe är alltså ordet. 

Bra musik, bättre humör

Med att jag förra gången sa att jag förväntade stiligt folk på Vit Päls spelningen menade jag trevligt folk*. I trevlig stämning. Och det var det. Tyvärr upplever jag alltför sällan att folk eller stämningen ute är överdrivet trevlig i denna stad. Men inte på fredagskvällen, fy fasiken så trevligt det var. Lite så som jag föreställer att det jämt och överallt är i Malmö, minus den främlingsfientliga atmosfären. Så nu blev jag igen så sjukt sugen att flytta till Malmö 

Om man vill bli på bra humör ska man lyssna på deras låt Turning Torso. Det blir man. Garanterat. När jag lyssnar på låten finns det risk att jag börjar skutta och göra piruetthopp längs gatorna, såsom Frances i filmen som jag berättade om innan. 

Smaka bara på texten:

"Om du var sextiotre, och om jag var sjuttiotvå
skulle vi gå ut ändå och dansa då och då
Skulle du bjuda upp mig så som gamla människor gör
Eller skulle vi dansa high on acid tills vi dör"

Annars såg jag filmen Känn ingen sorg, som jag tycker faktiskt var bra (eller bättre än förväntat). Men den gjorde å sin sida att jag blev sugen att flytta till Göteborg. Fast helst så att det är sommar där hela tiden. Och helst bo på ett loft i en gammal industrilokal och gå på stora fester på taken. Och vara omringad av en Håkan Hellström-musikal. Fast minus (SPOILERALERT) den danska knarkligan och knivhuggningen. 

Här såg jag filmen. Anna <3 Tellus. 

* Små mössor och stora mustascher fanns det inte heller brist på.

"Om du var 63 och jag var 72 skulle vi gå ut ändå och dansa då och då"

Ikväll blir det Vit Päls. Ett band alltså, som har en spelning. Så jag har längtat på en kväll som detta.
Har lyssnat på dem flitigt nu under några månader då jag (typ) för första gången hörde dem på ett sommarprat.

Vet inte om det är ett tecken på att jag fastnat lite för mycket i ungdomsmusik eller om jag bara är så upp-to-date men två av mina s.k. musikvänner hade inte ens hört om dem.

"Vi håller hipphetens fana högt uppe" sa dock hen som inte tvekade när jag sett att de skulle spela ikväll.

Hursomhelst, så förväntar jag mig många små mössor och stora mustascher, så som man kan se längs götgatsbacken (de som lyssnat på Vit Päls vet vad jag menar). Och övrigt stiligt folk.

Filmen

Även om läsarantalet här inte når svindlande höjder kommer jag här med ett filmtips. Såg den igår på biografen runt hörnet.

Och helskotta så gemytligt bra den var. Unga (noja runt 28 år) människor. Vänskap. Musik. Drömmar. Dans. 86 minuter. I New York. I svartvitt.

Film i min typ av smak, helt enkelt. Så pass mycket att jag fick alldeles för stor lust att flytta till New York, bo i kollektiv med random folk och tegelväggar, leva på minimumexistens, börja röka och sitta på fönsterbräden, gå ut mitt i veckan,  leva livet med glädje och lättja.

Det enda dåliga i filmen var att jag kände igen mig lite väl bra igen i huvudrollskaraktären (förutom att jag inte är en danskoreograf), tills jag läste en recension där det stod: "Om man inte kan identifiera sig med Frances så har man aldrig levat".

Då har jag väl levat.

Färgerna och jackorna

Det är den tiden på året då jag helst av allt skulle vilja vara ledig. För att ha tid att vandra omkring i höstfärgerna, i höstfärger. Och som den kulturtant som jag sakta men säkert börjar förvandlas till, gör hösten något med mig som får mig att bli väldigt kulturell. Mina ögon öppnas för konstutställningar, bibliotek, konserter, museum, biografer, författarkvällar, teater, ja t.o.m. opera frivilligt. Jag kunde väl lika bra börja köpa mina kläder från Gudrun Sjöden, om det inte vore att jag blir donerad andras/hittar kläder i garderoben jag inte trodde fanns.  

Och by the way, i mitt nästa liv ska jag bli lövfotograf. Måste väl bara börja spara så jag då har råd att utföra detta yrke. 

Lövtunneln. 

Fatta färgerna på andra sidan.

Detta är från förra helgens paus, mindre färgrik, men ganska rogivande:

 Vad gör det att jag redan har 2 fullt fungerande regnrockar när jag kunde få en till från mammas garderob. I den gick jag runt både lördag och söndag (och det regnade inte ens) i denna storstad och lovorden haglade "Jättefin. Superhipp. Som Sandras* "

En annan gammal jacka jag hittade i min egen garderob som jag minns att jag köpte för 100 mark (valutan man knappt minns). Jag smälter ju nästan in i hösten med dessa färgglada jackor.

* Exakt vad jag tänkte, de som läser Niotillfem vet vad som menas. 

Domen

Hej, juristen här!

Jag har läst bloggar, artiklar och krönikor om våldtäktsfallet i Tensta och hovrättens friande dom. Men jag har inte läst domen från hovrätten, vilket är ett problem för att våga säga något om domen. Men jag gör det ändå. 

Jag har läst dagstidningars summering av domen. Jag har läst en polis som var med och utredde fallet krönika här (och blev ganska glad). Jag har läst den tragikomiska blogginlägget om hur man försäkrar sig en friande dom efter en våldtäkt här. Jag har även läst Martin Schultz, professor i civilrätt, krönika här, och förstår och delar mening med det problematiska i bedömningen i våldtäktsfall.

Våldtäkt är ett brott och det ska dömas och prövas på samma sätt som alla andra brott. Jag försöker förstå resonemanget och vill tro att hovätten har gjort en rättsäker prövning. Jag vet ju också vi lever efter deviset hellre fria än fälla, i denna rättsstat. Och jag har en tilltro till domstolarna, även om det alltid ska ifrågasättas och kritiseras. Framförallt, som i dethär fallet, där tingsrätten kom till en annan bedömning. 

Lagen har förändrats och kommer förhoppningsvis även i framtiden också att förändras. När jag började läsa juridik var det  fortfarande "fritt fram för killar att våldta fulla tjejer", som Linda Skugge skrev i en artikel, för att sedan gå fria eftersom tjejen inte hade sagt nej. Enligt ett omtalat fall var det ju så, en tjej nästintill medvetslös av för mycket alkohol och förmådde därmed inte säga nej. Och det är ju helt vansinnigt sjukt. Det, och det faktum att lagen ändrades efter det, visar ju på att lagen fortfarande på 2000-talet missgynnar den svagare parten, oftast unga tjejer. Så kanske även i det nyaste fallet. 

Jag läste till slut Katarina Wennstams artikel Sluta utgå ifrån att männen är dumma, vilket gav lite klarhet för mig. För så är det. Enligt lagen ska gärningsmannen ha uppsåt att våldta. De ska alltså förstå att de gör något fel. Och det är där som bedömningen går misste om i våldtäktsfall, den dumförklarar killar och anser att killar är för dumma att förstå att de skulle göra något fel. Killar förväntas inte att förstå. Det är alldeles fel. Det är alldeles samma sak som att man kan förvänta sig av någon att förstå att inte utföra något annat brott. Svårare än så är det inte.

Jag tycker på allvar det är det värsta problemet idag, att man låtar pojkar vara som de är och göra vad de vill. Istället skrattar man lite bort det och säger "pojkar är ju alltid pojkar" och får därför bete sig hursomhelst utan att tänka efter. Att till och med en domstol har detta synsätt är rätt allvarligt. Att killar inte skulle förstå att en tjej i utsatt situation inte ville bli våldtagen tror inte jag på. Så jävla dumma är inte ens tonåringar att de inte skulle förstå. Hovrätten dömde ju att tjejen i fallet inte var i en utsatt situation och hade möjlighet att avlägsna sig från rummet närsomhelst. Fast bara för att hon rätt fysiskt hade kunnat göra det ska det inte betyda att en grupp killar (8 stycken) har rätt att ta ifrån hennes självbestämmanderätt om sin egen kropp, och tycka att det är helt okej att de våldtog henne utan att ifrågasätta om det kanske var moraliskt fel av dem. Man måste kunna begära det, och pojkar är fanimej mer än bara korkade hormonpumpade pojkar. 

Ett citat från Katarinas artikel som jag tycker är värt att tänka på:

"Kanske måste frågan bollas från rättsväsendet till skolan, och föräldrarna. Vad skickar vi för signaler till unga män? Vilken typ av beteende premieras och hur reagerar skolan när killar beter sig illa mot tjejer?"

Så, nu har jag sagt mitt. 

För övrigt så läser jag just nu helt av en slump en av Katarina Wennstam romaner, den andra delen i trilogin om de mansdominerande yrkeskårerna, jurist, polis och filmbranchen. Den första delen läste jag för kanske 3 år sedan. Jag ska se till att det inte tar ytterligare 3 år för att läsa sista delen.

Silent retreaten

Ikväll ska leva mitt jet set liv till max då jag flyger över till andra sidan Östersjön för att sedan dra mig till ro djupt in i mellersta Finlands skogar. Det blir nästintill en silent retreat för mig och jag förväntar mig skogen full av kantareller och björnsafari. De som känner mig vet att det är ett väldigt onaturligt beteende av mig. Men väldigt välkommet just nu (speciellt då det just nu är runt 17 grader i min lägenhet). 

Dessutom har jag i alla fall laddat med böcker och några pod:s och blir framme mött med en färdigt bäddad sägn, så det går nog ingen nöd på mig.

Scenariot för mig de närmaste dagarna.

Med mig har jag sällskap av Martin och Johan.

Ses nästa vecka om jag överlever vildmarkslivet!

Kränkthetens true colours

I början av veckan läste jag om att det finns en grupp människor som känner att de måste återställa "den köttätande heterosexuella vita mannens rättigheter". De känner sig helt enkelt kränkta av att inte få utöva sina normativa rättigheter. 

Min reaktion har varit att skratta åt idiotin för att jag inte kan förstå att någon på allvar kan tycka så. 

För ett tag sedan deltog jag med jobbet på den årliga överförmyndarkonferansen (det var för övrigt klackarna i taket, som namnet antyder). Den sista programpunkten på denna 3 dagar långa konferans var en föreläsning med en kille som satt i rullstol och var född med förlamade armar och ben utan muskler (trots detta hade han lyckats "springa" Göteborgsvarvet och slått världsrekord i simning i paraolympiks). Han berättade bl.a.. att han fick ofta svara på två olika frågor:

1) Hur kan du alltid vara så glad.

2) Är det inte jobbigt med de höga trottoarkanterna. 

Hans svar på fråga 2 var: "Ja, men jag letar mig inte till de höga trottoarkanterna, utan till de låga". 

(svar på fråga 2 leder till svar på fråga 1, att leva på ett sätt att inte känna sig kränkt som rörelseförhindrad gör helt enkelt att man kan vara glad varje dag)

Att inte aktivt söka sig till problem, som dessa höga trottoarkanter, är förmodligen något som vi alla skulle behöva ta till oss. Att istället för att känna sig kränkt stup i kvarten när vi tycker att någon eller något hotar våra s.k. rättigheter, söka oss till en alternativ lösning Eller helt enkelt försöka förstå andras sätt att leva. Att t.ex. anse att ens rättighet att äta sin korv för att någon annan väljer att äta vegetarisk mat blir kränkt är att med ljus och lykta leta sig till problem. Det kan tyckas vara ett förlöjligande av dessa "kämpare" men samma gäller faktiskt även de som anser att samkönade äktenskap skulle kränka andras rättigheter att gifta sig eller att den vita (mannens) ställning skulle kränkas av invandrare. 

Men, det finns ett kapitel om ärekränkning i brottsbalken av en anledning. Ett exempel på att ha en befogad rätt att känna sig kränkt just nu är de romer (och speciellt barnen) som blivit kartlagda av polisen i ett register som har inget syfte alls än att just kartlägga en etnisk minoritet. 

Hej storebrorssamhälle! Hej etnisk klassificiering! Hej 30- talets Tyskland!

P.s. Idag träffade jag en gammal vän, faktiskt en av de äldsta vänner jag känner i detta land. Jag beklagade att jag var sen och hen svarade "Jag känner mig faktiskt lite kränkt". 

Hahahahaha.....

(Bilden har inget med texten att göra men jag tycker det är trevligt att sluta med en bild. Idag på en tunnelbana som gjort sitt för dagen och var påväg för övernattningsparkering när jag igår joggade hem från jobbet klockan 9 på kvällen (jag fiskar inte om sympati här, utan stannade kvar på jobbet av egen vilja av rent intresse och med övertidstaxametern tickande). 

Dagen

Vaknade med rödvinshuvudvärk, sprang ett välgörenhetslopp, fick akutont i huvudet efteråt, lagade en köttlinsgryta a la hipsterstyle puttrande på spisen i nästan 2 timmar, la mig på soffan under en filt och läste boken "Vi måste sluta ses på dethär sättet" till slut och åt present från Istanbul, HazerBabas. 

Vet inte om jag igår hamnade på Finlandsfärjan men denna serverades
framför mig vid födelsedagsfirande. Kan vara ett av orsaken till dagens huvudvärk.  

Lucky number 50. 

Blev gott. För en köttgryta rookie. 

Hajpade boken. Njaaa, säger jag. 

Precis så sött som det ser ut. 

Och nu väntar Babel på TV.

Tack för denna veckan!

Å andra sidan.

En annan kollega beklagade sig över att allt hennes 15-åriga dotter idag verkar bry sig om är "Facebook och killar".

Jag tittade ner i bordet, och teg.

Detta, och faktumet att jag blev så glad att jag började nästan gråta när jag imorse cyklade till jobbet och det på morgonradio spelades en Håkan klassiker, gör att jag kanske ändå landar där någonstans runt 30 jordsnurr.

Snubblade på -90 talet på en soptipp. 

Cirka 110 åringen

Imorse frågade Bosse runt 60 år på mitt jobb mig hur det kändes att cykla till jobbet i iskall duggregn.

"Friskt", svarade jag.

"Haha, så brukade min farfar säga", sa han.

Sommarpratarfavoriterna

Efter att jag med livet som insats lyssnat på sommarprat cyklandes till och från jobbet tror jag ha hunnit lyssna igenom alla de viktigaste nu. Jag bara måste lista vilka gjorde störst intryck denna gång: 

Klokaste - Katrine Kielos. Om jag någonsin kan kalla mig häflten så klok som hon får jag känna mig lyckad. 

Charmigaste - Som en sann FN-nörd kan jag inte svara annat än Jan Eliasson. Såsom nu en + 70-årig gubbe kan charma mig.

Sorgligaste - Kristian Gidlund, såklart. Han finns inte heller längre bland oss. 

Roligaste - Martin Schibbye och Johan Persson. Jag vet att det inte egentligen är ett roligt ämne men deras sätt att prata om deras upplevelse i fängelset tilltalar mig. Som när de berättade att de i fängelset gjorde en slags musikförfrågan bland fångarna vilka låter de vill få in och fick till svar Justin Biebers Baby, Celine Dions My heart will go on, och Rihannas Man Down. Men de tänkte att de inte skulle klara av sådan tortyr och manipulera svaren och bytte ut en av låtarna med en av Gun´s n´roses.

Sötaste - Malik Bendjelloul. Hans berättelser, och ja, han är ju bara så söt hela han.

Trevligaste - Li Pamp. Jag visste inte ens vem hon var och lyssnade på måfå men blev väldigt imponerad. Att knyta an sitt liv med dagliga reflektioner är en sann konst.

Konstigaste - Virpi Pahkinen. Konstigt prat, bara konstigt. Men konstigt för mig är ju bra.

Tankeväckande - Theodor Kallifatides. Som sagt, jag har en fallenhet att lyssna på äldre människors berättelser och deras historia. I detta fall, hur det kändes som invandrad att försöka anpassa sig till Sverige på -60 talet   

Överraskande - Erik Haag. Så himla bra han hade förklarat till sitt barn om orättvisor i samband med brinnande bilar i Paris förorter. Och att prata om klasskillnader, solidaritet och vikten av att rösta  får alltid pluspoäng av mig. Så hade han valt bra musik (som Håkan Hellström). Men va falsett, efter någon vecka från hans prat kom det ut att han och Martina hade skilt sig. De som ju är det perfekta teamet, åtminstone i På Spåret. MEN JAG KAN KNAPPT VÄNTA ATT HISTORIEÄTARNA SÄSONG II BÖRJAR!

Annars bara bra: Jonas Gardell (roligt och sorgligt på samma gång), Maria Sveland (förståss. Detdär att försäkra sig om att personen man tänker hångla med inte är rasist har jag tagit till mig), Ellen Jelinek, Sami Said m.m.

Tack och hejdå! 

Det stora problemet.

Jag har stött på ett problem. Jag har en ny bekant som tror att jag heter Malin. Jag vet inte alls hur det kommer sig eller hur det började men så har det blivit. Igår, t.ex., på 2km loppiset hörde jag någon ropa "MALIN" och vet inte om det var detta namn i kombination med hennes bekanta röst men jag vände mig direkt och såg henne vinkande mot mig. Har alltså redan anammat mig namnet i så måtto att jag börjat reagera till det. Så som man vanligtvis gör när man hör sitt eget namn...

Vet inte riktigt hur nu göra. Såsom allting blir det bara värre ju längre man låter någon vara i villfarelse. Så mina alternativ verkar vara att låtsas som ingenting? Ljuga att jag i andra namn heter Malin och säga att jag kanske för första gången presenterade mig som just Malin (tänker att det skulle vara minst smärtfullt för henne men eh, kanske inte riktigt värdigt att börja ljuga). Skicka en vänförfrågan på fejjan så hon ser vad jag egentligen heter och skratta lätt bort det nästa gång vi ses? Eller helt enkelt, byta namn?

//Än så länge Anna

3 x Håkan

Det har på sistone varit mycket Håkan Hellström för mig. Någon gång under sommaren var jag på en hyllningsfest för honom där varannan låt som spelades var hans, på syrrans bröllop läste jag en av hans låttexter som "dikt", och igår såg jag honom LIVE för första gången i mitt liv! Dessutom kommer nyaste skivan alltid att påminna mig om våren/sommaren 2013, då jag gick runt med lyckliga steg lyssnande på skivan och njutande av solen. Igår kunde jag därför nästan lika gärna ha stått i timtals på första raden och väntat på honom tillsammans med alla skeppmansklädda tonåringarna, om det inte hade varit för att jag istället ville hänga på serveringsområdet och dricka vin. Däremot tänkte jag att mentalt är jag ju faktiskt i samma stadie som dessa gråtande tonåringar eftersom mitt idoldyrkande har börjat först under de senaste åren. Så vännerna i min ålder som följt honom sedan hans första glansdagar kan lika gärna rikta sina himlande ögon mot mig som de gör mot dessa gråtande tonåringar och säga "Ni kan faktiskt inte veta hur det är att påriktigt gilla honom, ni var ju knappt födda när han dö upp i rampljuset"

Men, vad som gjorde igår speciellt var ju att hade valt att ha spelningen i Stockholm PÅ MIN FÖDELSEDAG! Stor lycka i denna 30e levnadsåriga själ (som en vän utan hämningar meddela, alltså att jag går redan på det 30e levnadsåret).

Ett tag kommer jag att leva på denna sista sommarminne innan jag kapitulerar och ger vika för hösten och går tillbaka till att lyssna på Jonathan Johanssons melankoliska novembermörkmusik dag ut och dag in.

Nervöst (emo) väntande. 

DÄR ÄR HAN!

Tuffing. 

Jens Lekman förgyllde även min dag. 

Lite gubbkonstsim fick vi även se. 

Ses igen på våren, Håkan!

Höstens projekt

Nu när hösten närmar sig känner jag som alltid att jag ska påbörja något nytt, få liksom en omstart på tillvarot. Som ett försöka att "hitta mig själv", igen. 

I våras diskuterade jag med en bekant som sa att han tycker om att göra psykologiska experiment på sig själv. Det låter kanske lite skumt men vad han menade var att utmana sig mentalt med olika saker , som att se hur han reagerade när han gjorde saker ensam, som att gå ut, på bio eller resa, alldeles ensam.

Jag har inte oftast svårt med dessa mentala experiment. Dessutom brukar jag slänga mig lite hipp som happ i olika projekt och kurser som jag tror räddar världen. Plöjde redan i ABF:s kurskatalog och tyckte att jag skulle anmäla mig till var och varannan kurs de har att erbjuda i höst.

Men, så plötsligt fick jag för mig att jag ska göra något helt nytt i höst, på ett helt annat och nytt plan. Jag ska istället "unna" mig en fysisk utmaning. Som endast en glad motionär tror jag att just utmana kroppen tär exakt vad mitt tillvaro behöver.

Och då uppkom det två alternativ, att börja yoga på ett riktigt yogacenter - eller klättra.
Yoga har jag redan utövat mer eller mindre i ungefär 10 år så att gå en kurs i det kändes bekvämt och risken att jag efter första gången skulle springa hem med gråten i halsen och gömma mig under en filt i fosterställning och känna mig totalt misslyckad var ganska liten.

Men, då tänkte jag vänta nu, det är precis inte så jag ska tänka. Om jag ska göra något så ska jag göra det påriktigt, OKEY! Som att stiga ut ur den bekväma zonen.
Så nu har jag anmält mig till en klätterkurs för att få ett grönt kort och sedan kunna börja klättra påriktigt. Av någon konstig anledning har jag altid haft en fallenhet för just klättring, och utan att någonsin har prövat det så tror jag att jag är JÄTTEBRA på det.

Jag får väl se hur det blir med det, kanske blir det en skamfläck i min livshistoria, eller rentav ett vinnande koncept.

Så, fortsättning följer.

P.s Jag har världen snyggaste syster, åtminstone för en dag:

Och gulligaste* systerson.

* Jag kämpar och kämpar med att hålla mig och låta bli att visa en video för alla andra jag möter jag tog på den sistnämnda där han är glad som en sprattelgubbe och som får mitt mosterhjärta att smälta. Jag vet ju EXAKT hur KUL det är att se på bilder och speciellt videor på andras okända kiddos. 

Dagens ord och helgen i bilder.

Idag sa någon:

" Glad att bo i ett land där man kan välja att äta 5:2 diet, och slipper leva på en 2:5 diet".

Dvs. att låta kroppen svälta två dagar i veckan är vardag för en stor del av befolkningen. Här kan man välja, andra har inget val.

Jag fattar inte att folk på allvar är så dumma att de faller för nästa och nästa och nästa diet. Visst, alla kanske är olika och vissa saker passar andra bättre, men om jag fick makten skulle min diet heta "börja tänk själv och sluta läs tabloider"!

Det om det, under helgens utflykt har vi nog allt annat än fasta.

I detta hus bodde jag.

Bl.a. såhär ser det ut inne. 

I vita huset kunde man även bo.

Detta är utsikten från ytterligare ett hus.

Detta var min utsikt från sängen.

En bastu

Så känner vi varandra. 

Aktiviteter.

Vissa arbetade.

Somliga paddlade kajak.

En del lekte med sina mobiler.

Jag solade.

Sista utsiktsbilden.