Det har på sistone varit mycket Håkan Hellström för mig. Någon gång under sommaren var jag på en hyllningsfest för honom där varannan låt som spelades var hans, på syrrans bröllop läste jag en av hans låttexter som "dikt", och igår såg jag honom LIVE för första gången i mitt liv! Dessutom kommer nyaste skivan alltid att påminna mig om våren/sommaren 2013, då jag gick runt med lyckliga steg lyssnande på skivan och njutande av solen. Igår kunde jag därför nästan lika gärna ha stått i timtals på första raden och väntat på honom tillsammans med alla skeppmansklädda tonåringarna, om det inte hade varit för att jag istället ville hänga på serveringsområdet och dricka vin. Däremot tänkte jag att mentalt är jag ju faktiskt i samma stadie som dessa gråtande tonåringar eftersom mitt idoldyrkande har börjat först under de senaste åren. Så vännerna i min ålder som följt honom sedan hans första glansdagar kan lika gärna rikta sina himlande ögon mot mig som de gör mot dessa gråtande tonåringar och säga "Ni kan faktiskt inte veta hur det är att påriktigt gilla honom, ni var ju knappt födda när han dö upp i rampljuset"
Men, vad som gjorde igår speciellt var ju att hade valt att ha spelningen i Stockholm PÅ MIN FÖDELSEDAG! Stor lycka i denna 30e levnadsåriga själ (som en vän utan hämningar meddela, alltså att jag går redan på det 30e levnadsåret).
Ett tag kommer jag att leva på denna sista sommarminne innan jag kapitulerar och ger vika för hösten och går tillbaka till att lyssna på Jonathan Johanssons melankoliska novembermörkmusik dag ut och dag in.
 |
| Nervöst (emo) väntande. |
 |
| DÄR ÄR HAN! |
 |
| Tuffing. |
 |
| Jens Lekman förgyllde även min dag. |
 |
| Lite gubbkonstsim fick vi även se. |
Ses igen på våren, Håkan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar