Rubriken

I lördagens DN fanns det en artikel om feminism inom litteraturen och Märta och Henrik Tikkanens kärleksrelation. Rubriken ljöd:

"Kärlekskriget som blev en skatt i svensk litteratur".

Artikeln fick folk att tro att makarna Tikkanens skulle vara svenska. De är de inte.

Först måste jag poängtera att jag blev pinsamt upprörd över rubriken. Och jag är inte nationalist, om nu någon skulle tycka det. Men, jag kunde inte låta det vara heller. Jag skrev ett argt kulturpretto mail* till redaktionen. Att det var Ebba Witt-Brattström som hade skrivit artikeln hindrade mig inte. Snarare tvärtom. Kände lite, som så ofta, att get your facts right innan ett uttalande görs.

Men lugn allihop, jag använde inte ordet "kränkt" i mitt mail. Jag inser också att detta inte är den viktigaste frågan i världen just nu. Jag är bara förvånad att en professor i litteratur inte vet bättre.  Och lite upprörande att svensk media såhär snor Finlands kulturarv och förmodligen anser mitt mail vara en bagatell. Det är det inte, att makarna skriver (eller skrev) på svenska betyder inte att det är svenskt. Bara svenskspråkigt. Tror inte Märta Tikkanen tycker annat heller. Eller fråga i så fall Jörn Donner, som varit så mycket på tapeten här på sista tiden. Jag gissar han skulle säga att de är "helt dumma i huvuden" de som har publicerat artikeln.

Bilden i artikeln tycker jag var så fin så om de kan kalla makarna Tikkanens verk som svenskt tyckte jag ha rättigheten att sno den:

Jag känner att mitt samhällsengagemang har bytt riktning, inte nödvändigtvis mot det bättre.
Jag har heller inte fått något svar från DN...

Mvh

Vän av ordning

* Jag fick medhåll från andra upprörda att skriva mailet. 

Because we´re worth it!

Innan jul delade vi ut julklappar till varandra på jobbet. Jag fick en reseguidebok till ett ställe som jag hade prata om att jag skulle resa till under våren. Till traditionen hör också att man skall skriva ett julrim till julklappen, vilket jag är asdålig på. Men, inte min kollega som verkade ha ägnat mycket tankeverksamhet och ristat ner detta:

Se, uppleva och lära,
gärna tillsammans med vänner och kära.
Spänning, tradition och mystik,
kultur, mat och historik.
Sticka ut från mängden du redan kan,
lockas bara inte av skäggig man.
Med denna ett försprång du får,
när du i mästarens fotspår går.

Jag var orolig att resan inte skulle bli av pga eventuell ändrad situation för mig men eftersom det inte blev så köpte jag som tröstpris åt mig själv resan. Så om  drygt 1 månad bär det av på den flygande mattan till MARRAKECH!

Upprymdheten är enorm!!! (dock inte för att bli frestad av dessa "skäggiga män")

Inflammationen

Precis när jag lyckats köpa åt mig skor som inte är a) för hala eller b) går sönder antingen i hälen eller i blixtåset, dvs ORDENTLIGA skor, har min vänstra häl svullnat upp och jag blivit (hobbyläkar-)diagnostiserad med hälsensinflammation.

Det är framförallt inte så bra tajmat just nu när vintern pågår på fullt och jag omöjligen kan ha dessa skor på mig. Istället får jag halka fram i sommriga tygskor med dubbla yllestrumpor för att någorlunda kunna röra mig framåt.

Källan till det onda ur olika vinklar:

Trots vinklarna är de inte till salu!

Plötsligt hände det

Scenariot var följande, jag och K ville hinna med en tunnelbana som stod stilla på perrongen. Hon springer i förväg, jag släntrar efter henne. Hon är redan inne i vagnen, jag hör signalen att dörrarna ska stängas. Jag hoppar in precis i sista sekunden. Med andra ord, jag hoppar in när dörrarna redan är på gång att stängas men blir fastklämd emellan dem så att jag får skjuta dörrarna ifrån varandra och slita mig loss från dem.

Trodde det bara var 14 åringar och de coolaste i stan som gjorde så! Fick nog cashat in en del Stockholmspoäng på det.

Dethär var ungefär vad jag såg när hoppade in. 

Dubbelgångaren

Igår var jag på Friskis & Svettis. Innan passet såg jag mig i toaspegeln och tänkte "kan man se mer levande död ut än så?" efter de gångna veckornas huvudbryerier. Innan passet började satt jag på en trappa och märkte att en flicka iakttog mig, och vad jag tyckte med en medlidande blick. Jag försökte ignorera detta men blev lite irriterad och tänkte "ja jag kanske ser sliten ut men hon behöver väl inte stirra ut mig för det".

När vi släpptes in i salen kom hon fram till mig och fråga:

- Undervisar du på KI?

Jag svarade:

- Nej, tyvärr. Jag undervisar inte på Stockholms Universitetssjukhus.

Kanske inte ser så korkad ut ändå!? Är fortfarande lite förolämpad när jag en sommarkväll blev utskrattad av en kostymkille när jag kort sa vad jag arbetar med. "Och du går klädd sådär" med höjda ögonbryn, fick jag även. Och dethär var inte på Stureplan.

Eller så har jag då en dubbelgångar norr om stan.

Heja vintern!

Så vacker du kan vara! Om du fortsätter såhär finns det inga problem i vårt förhållande!

Keep up the good work!

Vems Sverige?

Till hösten har jag bott i Sverige i 10 år. Jag har ljust hår och blåa ögon och har ett förnamn som är "typiskt" svenskt. Utifrån sett är jag alltså väldigt svensk och t.o.m. flygpersonalen (även finsk sådan) på sträckan Sverige-Finland brukar automatiskt prata svenska till mig. Så snabbt jag öppnar munnen avslöjar jag dock att jag inte är från Sverige men med en viss positiv antydan eftersom min dialekt uppfattas som något "mysigt" tack vare mumin och Mark Levengood. Det sägs knappast om "blattesvenskan".

Vad som är typiskt svenskt finns definierad i SD:s valprogram. Enligt dem är det t.ex. att stå i kö, att sätta sig på en tom säte i bussen, att dricka snaps och äta sill på midsommaren, ha med sig matlåda till jobbet, trasmattor....Listan är lång. Men ganska intetsägande.  Jag tror ingen skulle ha svårt att ha dessa trasmattor liggande hemma hos sig om nu svenskhet hängde på det. Och vice verca. Visst, jag kanske har anpassat mig lite till detta, men absolut inte för att känna mig mer "svensk"*.

Mitt svenska medborgarskap är endast en signatur, någon tusenlapp och lite handläggning borta. Tills vidare får jag nöja mig att vara invandrare. Jag lägger ingen värdering i den benämningen, även om den den oftast uppfattas som något negativt, och jag får ofta höra "men du är väl inte en sån, invandrare?". Även om jag någon dag bara orkade ta tag i ansökningen och fick medborgarskapet därefter dimpad ner i brevlådan kommer jag aldrig att känna mig pursvensk. Det beror på olika anledningar men det största, och viktigaste, är att jag inte är uppvuxen här. Jag har ett annat land jag har växt upp med med mina barnböcker, fredags- och lördagsmysprogram (exempelvis Napakymppi, för de som vet), offentliga personer,  musik, statsformen republik, och andra traditioner och vanor som nu ett land har att erbjuda för någon som växer upp.

Jag har vänner som har bott i Sverige om inte hela livet åtminstone betydligt längre än jag. De är uppvuxna här, och därmed har de upplevt mycket av det jag inte har en susning om. De sitter inte som frågetecken när andra pratar om barnprogram som gick på SVT på -90 talet. Det gör jag. Istället har de varit med och byggt upp detta fantastiska land lika mycket som alla andra. De bidrar även och har redan länge bidragit till välfärdsstaten Sverige.

Ändå finns det folk som tror sig ha rätten att säga att Sverige inte är deras land och att de inte är svenskar. De kommer alltid vara stämplade som "invandrare".

Det är oerhört provocerande för mig!


ps. KUL var det när Soran blev presenterad på P3 guldgalan som "han som är känd från SD:s amatörvideo".

* Att jag har På Spåret som mitt favoritprogram gör mig dock snäppet svenskare. 

Ljusfenomenet

Idag har de flesta statusuppdateringarna handlat om ljusfenomenet solsken. Efter att jag ruskat liv i liket (alltså mig) imorse bestämde vi oss strax som blixten att ta en promenad runt Riddarholmen precis innan den skulle försvinna igen. 

Blev nästan i sista sekunden....

"Skitliv"

Nej, mitt liv är sannerligen inte skit. Det kan man konstatera om man ser på vad jag gjort under förra året. Resor, festivaler, resor, konserter, resor, fester....Man kan ju undra om jag någonsin ens jobbade under året.

Svaret är ja, men största delen under osäkra förhållanden. "Skitliv" är en bok av Victor Bernhardtz som handlar om just dagens arbetsmarknadens otrygga anställningar. Boken hör till listan av dedär böckerna som jag inte läst, bara läst om, och som jag någon dag ska läsa.

Med osäkert jobb får man osäkert liv. Och kanske t.o.m. finns risken att man behöver flytta runt. Det gör att man kan inte planera något i sitt liv, varken boende, familj, eller semester. Jag har visserligen haft tur, främst för att det finns ändå någons slags trygghet i min branch, och fick åtminstone boendet ordnat. Men detta visserligen också med en viss risk, vilket skapade en viss osäkerhet i min tillvaro. Dessutom finns det även jurister som utnyttjas i skumma juristfirmor för att få dendär eftertraktade erfarenheten men får betala det med att slita hårt med en (provisions) lön som man knappt klarar att leva med. Jag känner även andra så många duktiga, ambitiös, otroligt kompetenta människor som går i projektanställningar, vikariat, jobb genom bemanningsföretag, och t.o.m. obetalda praktikplatser utan ens  egentligen trivas på sitt jobb för att det är så det ser ut just idag och som inte i dagsläget ens får en chans att visa sin kompetens.

Jag blev fast anställd under hösten. Efter att jag gjort en (ovetenskaplig) empirisk studie på mig själv kan jag konstatera att det (i princip) lugnade ner mitt liv avsevärt. Jag kände mig mycket piggare och lugnare och mindre stressad under hösten och därmed sov bättre om nätterna utan att behöva oroa mig för vad som skulle hända efter den nästa 3- eller 6 månaders perioden när min anställning skulle ta slut.

Jag vet inte om jag bara är en sådan jobbig 80-talist som inte är nöjd med någonting men jag tycker ändå inte att det borde vara så! Jag tycker bara inte att dagens arbetsmarknad ska gå att klä i snygga ord som att ha möjligheten att känna "flexibilitet"!

Nyårslöftet då?

Nu när jorden inte verkade gå under och jag överlevde ett till årsskifte så är det väl på sin plats att säga några välvalda ord.

Nejdå, så dramatisk är jag inte. Men det finns väl alltid skäl till förändring.

Satt en kväll ännu förra året på Marie Laveu (och försökte spana in en deprimerad Rocky aka Martin Kellerman) och pratade om förväntningar för det nya året. 

Jag har stora förväntningar, jag behöver det.

Men vad jag däremot inte förväntar mig av mig själv är att när jag får för mig något (vilket känns att jag ofta får) inte ta det direkt för givet. 

Med andra ord, jag har tendensen att så fort något börjar hända på, låt oss säga, det karriärsmässiga eller personliga planet, förflyttar mitt mentala tillstånd i raketfart redan till detta något som om det redan var verkligt. På något sätt har jag där och då svårt att tro att något kan gå fel utan envist bara blir upptagen att tro så och inget annat. Det brukar inte leda till något optimalt och sätter mer käppar i hjulet än något annat. Och när det sedan inte blir av och allt förkrossas blir det istället minst dubbelt så svårt och så sitter jag där ängslig invirad i min filt och tröstlystnar på Krunegård istället.

Så, istället har jag nu bestämt mig att inte vara så upptagen av dessa tankar, inte låta det förstöra stunden jag lever i just då. Ta inget för givet. Inte ta glädjen i förskott. 

Istället, leva i nuet.
Ta en dag i sänder. 

Fånga dagen. 

Carpe fucking diem, liksom.

Ett annat löfte är att börja prata mera med människor, och då menar jag med okända och framförallt halvbekanta. Det gjorde jag redan igår, i tvättstugan (eller var mest tvungen för hade tydligen snott någons tvättid).

Sen ska jag även försöka vara lite prydligare på jobbet. Fast för min egen skull alltså. För då är jag allmänt gladare.

Och se till att lacka naglarna oftare.

Det var väl allt!? Jag jobbar redan hårt för att leva som jag lär. Förutom detdär sista att lacka naglarna, men det kanske jag kan förlåta mig. 

Ett år utifrån mobilkameran

Jag vill inte vara sämre än alla andra så let´s take a look på vad jag gjort under 2012!

Ännu 2011, det nya året började med middag hos mig i min rätt så nya och tomma lägenhet:

JANUARI började sen en solig och ledig dag med (överklass) safari till Saltis:

Sen blev det Ugly Jeans Day- fest (som jag vann):

Sen hade jag inflyttningsfest också (men utan passande bilder). 

FEBRUARI minns jag inte så mycket av förutom att det var mörkt och såg antagligen mestadels ut såhär:

Det var väl säkert ungefär därför jag började sen skriva.



I MARS började ljuset äntligen komma igen och plötsligt blev det väldigt vårigt:

MEN, innan dess dök han upp i våra liv:

Och jag åkte och träffa honom:

Och hemma i Finland var det ännu en hiskelig mängd med snö:

  


APRIL började traditionellt med middag och påskfirande:

Jag köpte även dagen till ära en jeansväst som är här ute på vädring:

Började även samtidigt planera resan till Amsterdam.

Så åkte jag dit för en rendezvous och för att lära mig att plantera blommor (som jag redan glömt):

När jag kom hem var jag på FIANs medlemshelg på Kursögården och hade som granne självaste kungaparet i Drottningholm:

Sista APRIL firades med mystiska män framför en majbrasa.

I MAJ besökte jag min gamla hemstad, Uppsala:

Sprang gjorde jag också, främst här:


                                        


Sen åkte jag över på dop:

Denna flög jag med.

Alla var glada.

Våren hade äntligen kommit till Finland också. 

 

Sista helgen i MAJ blev det en dansafton under bar himmel:

JUNI började lärorikt med en 1 veckas FIAN kurs i rätten till mat:

I Berlin alltså. 

Sista kvällen i den långa veckan träffade vi gamla bekanta till mig och dagen därpå efter några timmars nattsömn var det nödvändigt med en hälsosam frukost:

Sen strax blev det mer semester under JUNI och finbesök hemifrån. 

Vi passade på i "sommarvärmen" och åkte till Vaxholm:

  

Annars gjorde vi inte mycket annat än chilla:



Bilden är upp- och ner för jag ser helt crazy ut tvärtom!

I månadsskiftet JUNI/JULI blev det även Barcelona.

Och åt tapas till midsommarmiddag (men det behöver jag inte tjata om mer).

Hemma igen, en sommarkväll i JULI (1 av de typ 2 varma) promenerade jag hem efter lite födelsedagsfirande:

Även förbi min näraffär och närmaste cykelreparationen. Lagom framme vid affären började det ljusna. 

En annan kväll stannade vi uppe tills det blev ljust. Det var fint, men kallt.

Påväg till Färgfabriken studsade vi dock på en studsmatta och liknande mest som "morsorna påväg på lokal"

Nångong där emellani JULI återgick jag tillbaka till kontoret:

Men, det var helt okej för ibland tog jag långlunch i "solen":

Sen i AUGUSTI blev det bråda tider, herregud så bråda tider:

Först strandliv i Falkenberg: 

Falkenbergs strandaveny.

Och festival på Skeppsholmen under en och samma helg:

Music & Arts.

Mycket FIAN blev det också:

På Vintervikens Skördemarknad sålde vi böcker.

  

                                                    

                                      Likaså på Drottninggatans Världens länsta bokbord.
                                                                          

 Sen var det upp till bevis med min springkarriär: 

                     

Och så mycket Parkteatern vädret bara tillät:

Månaden slutade med en helgs Höstnöje i Gryts skärdgård som var lika trevligt som alltid:

Vi navigera fram med Ipadden. 

Och tur med värdet hade vi som vanligt!

I SEPTEMBER hoppade vi På Spåret och hamnade först i Malmö och sedan Köpenhamn:

                                      

                                                         

Väl tillbaka i Stocken hann vi ännu ta tillvara de sista solstrålarna vid Äppekvikens klippor:

Och var kulturella:

 

En dag sprang jag också upp på en kulle och såg staden från andra sidan strax innan solen gick ner:

OKTOBER tycker jag var otroligt fint, så fint att jag helst bara ville vara ute:

 

Jag fick återuppliva att vara fjortis.

                                   

Vi flydde dock till Thailand för ett par timmar:

Sista promenaden under oktober slutade i
Hammarby hamnen. 

I NOVEMBER tog jag en plötslig time-out:

Design Capital visade sig från sin bästa sida.

Besökte även min gamla skola

Hängde mycket med grabben som hade lärt sig
att sitta. Moster har knappt än hunnit lära sig
sitta anständigt.   

Lite Krunegård blev det också.

Väl tillbaka igen blev jag nästa dag nästan lite religiös när jag såg Jonathan Johannson:

Innan NOVEMBER tog slut hann jag köpa stans snyggaste klänning:

En kväll gick jag ut också och fick för mig att posa vid en tegelvägg:

Och kände mig obekväm i en stor vit sal:

Vitt & fräsch och en sjuk tjej. 

DECEMBER kom igen som väntat och försvann likaså.

Firande av jul vol 1:




Jag agerade barnvakt vid varvandet av julmaten:



Sen åkte jag till Finland där det var WinterWonderland:

Lägg till bildtext

Skridskoåkning på järnvägsstationen. 

Helsingfors var vintrigt och vackert. 

Ponnysarna hälsade på mig. 

Sen hemma igen var det dags att fira in 2013!

                                          Sista minutarna av året 2012 stod vi här:

Väl inne dansades det nya året in med ny look. 

Tack för allt alla inblandade!!!!