Till hösten har jag bott i Sverige i 10 år. Jag har ljust hår och blåa ögon och har ett förnamn som är "typiskt" svenskt. Utifrån sett är jag alltså väldigt svensk och t.o.m. flygpersonalen (även finsk sådan) på sträckan Sverige-Finland brukar automatiskt prata svenska till mig. Så snabbt jag öppnar munnen avslöjar jag dock att jag inte är från Sverige men med en viss positiv antydan eftersom min dialekt uppfattas som något "mysigt" tack vare mumin och Mark Levengood. Det sägs knappast om "blattesvenskan".
Vad som är typiskt svenskt finns definierad i SD:s valprogram. Enligt dem är det t.ex. att stå i kö, att sätta sig på en tom säte i bussen, att dricka snaps och äta sill på midsommaren, ha med sig matlåda till jobbet, trasmattor....Listan är lång. Men ganska intetsägande. Jag tror ingen skulle ha svårt att ha dessa trasmattor liggande hemma hos sig om nu svenskhet hängde på det. Och vice verca. Visst, jag kanske har anpassat mig lite till detta, men absolut inte för att känna mig mer "svensk"*.
Mitt svenska medborgarskap är endast en signatur, någon tusenlapp och lite handläggning borta. Tills vidare får jag nöja mig att vara invandrare. Jag lägger ingen värdering i den benämningen, även om den den oftast uppfattas som något negativt, och jag får ofta höra "men du är väl inte en sån, invandrare?". Även om jag någon dag bara orkade ta tag i ansökningen och fick medborgarskapet därefter dimpad ner i brevlådan kommer jag aldrig att känna mig pursvensk. Det beror på olika anledningar men det största, och viktigaste, är att jag inte är uppvuxen här. Jag har ett annat land jag har växt upp med med mina barnböcker, fredags- och lördagsmysprogram (exempelvis Napakymppi, för de som vet), offentliga personer, musik, statsformen republik, och andra traditioner och vanor som nu ett land har att erbjuda för någon som växer upp.
Jag har vänner som har bott i Sverige om inte hela livet åtminstone betydligt längre än jag. De är uppvuxna här, och därmed har de upplevt mycket av det jag inte har en susning om. De sitter inte som frågetecken när andra pratar om barnprogram som gick på SVT på -90 talet. Det gör jag. Istället har de varit med och byggt upp detta fantastiska land lika mycket som alla andra. De bidrar även och har redan länge bidragit till välfärdsstaten Sverige.
Ändå finns det folk som tror sig ha rätten att säga att Sverige inte är deras land och att de inte är svenskar. De kommer alltid vara stämplade som "invandrare".
Det är oerhört provocerande för mig!
ps. KUL var det när Soran blev presenterad på P3 guldgalan som "han som är känd från SD:s amatörvideo".
* Att jag har På Spåret som mitt favoritprogram gör mig dock snäppet svenskare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar