1 år

På söndag var det 1 år sedan. En av de händelser som man aldrig kommer att glömma, aldrig glömma vad man gjorde just då när man fick höra om det. Det var en av de varma sommarkvällarna som jag satt ute på en uteservering, en fredagkväll. Jag kom ut från toan och får höra om en bomb i Oslo. Fattar ingenting förutom att fördomliga tankar börjar snurra i mitt huvud. Efter några timmar får vi höra resten och efter att först ha skrattat åt absurdet förstår vi allvaret och det känns som ett stort moln drar sig ovanför mig. Jag vill inte. Jag vill inte leva i en sådan värld.

På första terminen på juristlinjen hade vi ett seminarium där vi pratade om hot. Detta var år 2005. Alltså 4 år efter 9/11. Världen var fortfarande i chock och war on terrorism var prio 1 att bekämpa. Vår lärare ställde frågan om vad som sågs som de största hotet när vi växte upp. Vad var vi rädda för  under sena -80 till tidiga -90 talet? Efter en stunds diskuterande kom vi fram till om att våld, misshandel, mord och övergrepp var det som vi då var rädda för. Idag har det blivit vardagsmat och inget som uppmärksammas speciellt mycket längre. Den dagen som vi diskuterade detta uppmärksammades alltså terrorism som det största hotet för mänskligheten.

Idag har det fått en motsatt effekt och jag hävdar att det största hotet är högerextremism. Jag är rätt ut sagd rädd för högerextremism. Jävligt rädd. Jag blir upprörd när jag läser och hör om hur vissa folkgrupper behandlas, hur högerextrema partier sakta men säkert tar sig in i de beslutande organen i europeiska länder. Hela fenomenet grundar ju sig på politisk missnöjdsamhet, som sedan resulterar i våldshandlingar. Det har gått överstyr och som jag upplever det är det bara början till något värre.

För övrigt är Daniel Sjölins sommarprat i P1 ett av de finaste saker jag hört på länge. Ska tänka på det när världen bara känns grym och orättvis och olidligt svår att leva i.

Hej så länge!

Helt okej

Det är väl helt okej att äta fattiga riddare och bananchips till middag en fredagkväll efter en vecka from hell..?

Och väl helt okej att köpa det vita brödet enkom för detta, och inte, som det i varje recept jag hittade påpekades att fattiga riddare görs av överlopps gammalt bröd man har hemma. Vad skulle tanten på högstadiets hushållslektionerna säga nu till mitt rebelliska förfarande? Nu kommer jag dock att ha en hel limpa vitt bröd gömd i skåpet efter att ha använt 3 skivor. Får väl gå och mata ankorna i parken eller ta fram det igen efter en vecka eller så för att igen steka dessa riddare. Så det jämnar väl ut sig...

Hemestra

Resten av semestern har jag hemestrat, semestra hemma. Det har varit välförtjänt. Och miljösmart. Eh, ja lite nödvändigt efter mina flygfaranden ner till kontinenten och landet österut på sistone.

Sammanfattningsvis så har jag second hand shoppat i förorten, hängt på Thaibåten, varit dagmatte åt G, fortsatt stekandet, läst, firat J, hängt på Debban, satt upp en tavla på väggen, kvällsbadat, tagit hand om min grannes blommor, återupptäckt -80 och -90 tals musik, klurat (nästan, kanske) ut vad jag vill göra när jag blir stor, haft joggingsångest, hjälpt C att flytta till grannhuset (yay) och annat sånt. Insåg även idag när jag cyklade till jobbet att jag under min hela semester inte tagit mig mer norrut än Slussen (undantag med tunnelbana till flygbussarna på T-centralen).

SAMT, även träffat och pratat med mannen bakom denna film:

För att utveckla litegrann så fick vi nöjet att en lite lam AW kväll få sällskap av en väldigt till synes liknande amerikansk snubbe som modigt kom till oss och sa "hey what´s going on here". Efter att ha avhandlat ämnen som klimatförändringen, Obama, och det svenska skattesystemet ur en jurist, markvetare och ingengörs synvinkel samt gett honom lite turisttips säger vi alla artigt till varandra"nice (eller weird) to meet you" och han nämner att han regisserat ovanstående film. K, som faktiskt sett filmen, hinner dock ge honom en pekpinne om en onödig duschscen innan han avlägser sig och säger att det faktiskt inte är något han längre är så stolt över (filmen är gjord 1984, okejdå).
Ja, filmen kanske inte är så mycket att skryta med, men värt att notera att efter lite googlande (jag har börjat jobba igen) har han även haft ett finger med i spelet till bl.a Happy Days.

Nu fortsätter livet som knegare igen, nedräkning till nästa semester kan väl då börja.

Förbannade "vi och dom" - tänk

Igår var jag på Trädgården. Jag hyser ingen stor kärlek till stället eftersom det är så tillgjort. Visst, det är trevligt och mysigt och hippt, men allt detta gjort med sådant besvär. Fast ändå inte för ingenting brukar fungera där, även om man i värsta fall får köa i timmar för att sen betala 150 pix för att gå på ett söndrigt toa. Men, ibland måste en väl gå dit och umgås och skryta och jämföra med andra om sitt kulturella kapital.

Men, som sagt, igår var jag där, men vad möts jag av om inte ett stort gäng av stekare. "Va, är Stureplan stängt ikväll eller vad fan har dom här att göra", frågade jag min kompis? Tror dom på riktigt att de bara kan komma hit med sina märkeskläder och solbrända kroppar och köpa en helrör i baren? Förmodligen inte,  men det kanske inte var deras tanke från början heller.

Sedan jag flyttade till Stockholm (bott såklart endast på Söder, Kungsholmen som är på gränsen till okej, innan jag flyttade till stans hipstertätaste förort Hägersten) har jag inte annat än fascinerats över hur stadsdelarna helt uppenbart skiljer sig så oerhört mycket i just livsstilar. Det är väl ganska vanligt i alla städer, men just i Stockholm är det nog på gränsen till extremt. Jag tror det beror på medvetandet om just hur det är. En vill så gärna passa in i något och eftersom så vi är olika så identifieras stadsdelarna med olika livsstilar. Detta har lett till att vilken än en har valt så känner en förakt mot det motsatta. Tänk så himla pinsamt det skulle vara för en söderkidd säga sig på på Grev Sturegatan i Östermalm  eller för en stureplansprofil säga bo på Telefonplan.

Det skriver även Mats Jonsson om i sin senaste krönika i min lokaltidning. Han har blivit tvungen att vistas just på Östermalm pga jobbet och känner sig inte passa in alls bland alla fula märkeskläder och bodypumpade, yogae och bodypeelade kropparna. Men så frågar han sig hur en person från en hårdare förort tänker när hen (han skriver alltid i hen) går runt i området var vi bor. Hur personen måste känna en blandning mellan förakt och vara nära till skratt till hur folk här tror sig vara så speciella och unika och på alla möjliga sätt ta avstånd från just mainstreamstureplan.

Det är precis en sådan förakt jag kände igår till de alla snygga bratsen som tydligen hade gjort en kupp och vågat ta sig till knivsöder (förmodligen med taxi). Men det finns verkligen inget fog för mig att känna sådan klasshat när jag själv om jag är tvungen att välja då identifierar mig (fast en ska inte kalla sig för det) till en viss subkultur som vill vara så hipp det bara går genom att bära ironiskt de fulsnygga  kläderna, lyssna på musik som ingen annan har hört, gå på konstmuseum minst 1 gång i veckan, skryta med att äta maten som är väl och på alla sätt etiskt tillagat alternativ själv odlat och framförallt vars största rädsla är att uppfattas som mainstream. Inget fog eftersom det är just en sådan tankesätt som gör att folk klassas i "vi och dom" och folk ställs mot annat folk och som i slutändan inte leder till något annat än just hat.

Jag fick förresten också ett test på fejjan skickat till mig, "How hipster are you?". Även om jag just stoltserar mest med kläder som jag köpt i Berlin på någon marknad eller från någon loppis ute på vischan i Sverige eller Finland och läser och sedan gärna pratat om att jag läste något i DN Kultur scorade jag bara 65 % med en följetong "you are trying too hard". Fast tröstet kom när det sedan stod att endast 2,5 % av befolkningen är true hipsters. Och att hipsters även kan sammanfattas med Andreas Rolfers ord i DN för länge sedan som "inte alltid så unga människor som försöker vara coola". Eh, så kanske det är och det är ju bannemej inte ens lätt att försöka vara hipster.

För att ändå slå ett slag för alla hipsters ska jag avsluta med att dela med mig att än en gång citera Mats Jonsson:

"Hur kan jag se mig själv som en individ, med massor av försonande drag, samtidigt som jag betraktar Östermalmsborna som ett monokelbärande, Lundin Oil-aktieägande kollektiv? Hur har jag mage att känna klasshat?
.........................
Kanske för att jag i alla fall har vett att skämmas över att jag har det bra."

True that!