Den goda julen

Det har börjat två nya kollegor på mitt jobb. Eller nya och nya, de har jobbat där sen september, men i veckan förmådde jag mig att prata med dem för första gången. De är muslimer och bröder (alltså riktiga bröder).

I veckan hörde jag en annan kollega på mitt jobb fråga dem:
- Hur ska ni fira jul då grabbar?
- Vi firar inte jul, sa de.
- Jaha, nähe....svarade han snopet.

När jag sen hade gjort mitt för dagen (eller året blev det ju) önskade den andra mig glatt som bara den God Jul och tog sällskap av den andra ner till tunnelbanan. Han frågade mig hur jag ska fira jul och jag svarade vad jag skulle göra. Efter mitt svar kände jag ju mig lite tvungen att ställa en motsvarande motfråga men kände mig lite dum för att 1) jag ville inte att han skulle tro att jag hade smyglyssnat på dem tidigare, och 2) visste inte hur jag skulle säga det på smidigt sätt för att han inte skulle tro att jag förutsatte att alla firade jul i detta land, och sa då bara:

- Och du då, hur ska du fira, eller du kanske inte firar....
- Nej precis, vi firar inte jul, svarade han glatt.
- Så skönt, råkade jag säga, varpå han skrattade och sa, ja lite av två av de bästa världarna, slippa julstressen men få vara ledig.
- Vi firar dock på nyår och ger varandra presenter då, som t.ex. stekpannan till mamma som företaget så snällt gav oss.

När vi sen skildes åt skrek han ännu god jul till mig och jag kände mig än en gång korkad och visste inte hur jag skulle responda . Men sen slog det mig, det spelar väl ingen roll, han hade ju inte tagit illa upp även om jag sagt "tack detsamma". Han önskar mig god jul för att jag ska fira det och bara för att han inte ska göra det så behöver väl jag inte tippa på tårna för det
Varför göra så stor grej av det liksom?

Och behöver det egentligen vara mer märkvärdigt än så med att respektera varandras traditioner och vad vi ser vara meningen med livet?

I alla fall önskar jag god jul till er alla berörda!

"Förlåt om jag var lite neggo idag, men lätt att man blir det en dag som denna, dagen då världen ska gå under och allt"

(ett sms jag skickade tidigare idag)

Dagen då världen skulle gå under var det svetttiga timmar på kontoret. Pulsen var högt uppe och ibland trodde jag att jag arbetade på wall street. Jag sprang från ett ställe till ett annat, nästan helt själv på hela kontoret, för att hinna med allt. Jag tror jag hann. Och världen verkade inte kollapsa, heller.

P.s. Soran kom emot mig en dag i veckan. Och Dr. Alban. Dock inte tillsammans.

Två snabbisar

1. För ett tag sedan tappade jag bort min halsduk på Landet, eller var säker att det var någon som hade haffat den åt sig. Men i veckan var jag där och efterlyste den OCH FICK DEN TILLBAKA. Den är sliten och noppig och svart som natten men det finns alldeles för många minnen förknippad med den för att förlora den utan en fajt.

Som sagt, många minnen. Som här i en taxi någonstans på Buenos Aires
avenyer användes det som skydd mot  svininfluenssan.

2. Jag har inte riktigt fatta grejen med decembers kalenderbild. Skum man som tittar ut. Liknar mest Anders Borg, tittar väl ut från Finansdepartementet och ser dysterheten i den ekonomiska krisen.

Plus; igår gjorde jag premiär på Stureplan. Antropologen i mig gick på högvarv...

Det var allt!

Prisa solidariteten!

Okej, jag var inte så jätte bra på dethär pausandet....

Som en mindre julentustiast har Musikhjälpen blivit en viktig tradition inför julen. Lika bra att följa varje gång. Visst, det är lättsamt och med mycket musik och my kind of people i dendär buren och det tilltalar förståss just mig. Och jag blev nog lite småförälskad i dendär Jason...

I varje fall, i år haffade de in över 23 miljoner kronor. I snitt donerade alltså varje svensk mer än 2 kronor, vilket är ju helt fantastiskt! Vad jag dock tycker är skumt är att många som jag pratat med visste inte vad musikhjälpen är för något. Och det beror inte på dålig marknadsföring. Det beror endast på att folk är olika och prioriterar vad vi tycker är viktigt såhär inför julen. Borde inte vara någon överraskning, men ändå.

Jag ska förståss inte vara den som ska ta alltför stor ära av dedär 23 millena Jag bidrog med endast en liten låtönskan och det var nästan för mycket begärt av mig då jag hade oerhört svårt att kompromissa med mig själv vilken låt jag ville höra. Som knappast ens spelades. Men det var inte så konstigt med en så konstig önskan och dessutom en bisak för mig.

Men alltså, alla dessa bidragsgivare och andra som med handlingar gjort något för dessa 23 miljoner. Jag vet att det bara är löjligt men jag blir så påverkad av all solidaritet vid liknande tillställningar att jag blir så tagen och vill nästan bara packa ihop och flytta till Malmoe på momangen.

Please call the boys, please call the boys, and tell them to put on their dancing shoes.

Jag tog tillfället i akt och trotsade stormen för att bota stressymptomen med en lätt salongsberusning och lite tanzen.

Och en hiskelig mängd julmat. Enligt tradition lagade jag mitt paradnummer. Och vann beafen mellan morots- kontra kålrotslådan. Den smakade bra till och med för de yngre än 1-åriga gästerna.

Riven morot och risgrynsgröt i en salig blandning.
I bakgrunden stoltserar en naken man.

Det var en brabra kväll. Skrattet förlänger nog livet, eller åtminstone ger det en stor dos nytt energi.

    

Stress deluxe

Julstressen har bitit sig fast i ryggmärgen, trots att julen är det jag stressar för allra minst just nu. Många bollar i luften och många järn i elden. Eller så bara vansinnigt mycket att göra just nu.
Så inget vidare här på ett tag.
Bara så ni inte tror jag håller på att skriva på en bok eller har vandrat bort...

Eftersom jag bara fått en halv lussekatt tidigare i år blev jag idag belönad med en hel under den heliga dagen

Ses (senast) nästa år!

Grattis till gubbarna

Idag ska nobelprisen delas ut, och förutom att EU (hur de nu nånsin kom fram till detta är ju en fråga i sig) kanske inte kan klassas som en person så går prisen dethär året till endast gubbar. I själva verket har bara 44 pris av 861 pris gått till kvinnor.

Historia kan man ju inte ändra på och jag är också i pricnip emot kvotering. Men helt rätt känns det ändå inte. Det är trots allt någon som väljer ut dessa pristagare och att dessa kommittér är kraftigt mansdominerade är väl ingen överraskning.

Ibland under svaga stunder börjar jag tvivla på min egen övertygelse och blir nästan själv trött på dessa debatter. Lägg ner och var tyst och glad istället, liksom. Men att det endast är 5 % kvinnor som fått priset säger tillräckligt nog. Kan ju inte direkt vara slumpen som har haft en avögrande roll.

Just saying.....

SCORE!

Jag har lyckats övertyga en blivande polis om feminism. Och inte på något aggressivt sätt utan bara vad, hur, vem, var, och framförallt varför. Det hade hen inte gripit än, nu gör hen det!

En gång till, SCORE!

P.s Igår var det anarki i stan pga den rådande snöstormen. Hela kungsgatan var i total kaos, inga trafikregler, ingen väjningsplikt, ingen zebralag, det var endast armbågsmetoden som gällde. Det var nästan så jag trodde att revolutionen som det snackades om på förra helgens efterfest hade kommit.

Helgen v. 48 har tagit slut

Helgen som vart var som en dröm för någon som mig som så gärna vill se en förändring. Till denna dröm hördes iofs INTE allt snor som jag lyckats producera. För det var just snoret som hindrade mig för att gå och lyssna på kloka författare och andra om det feminisistia hatet och den nya rådande fascismen i Europa. Kände som om jag svek den rödgröna feministen i mig när jag istället stannade hemma och strök mina kontorskläder. Släpade mig dock lite senare iväg, för att se Emil Jensen (såklart). Påvägen dit, i aulan för hela spektaklet sprang jag även på Erkki Tuomioja (Finlands utrikesminister), och det var närapå att jag gick fram och hälsade.

Men, än en gång, Emil alltså. Hörde och inspirerades. Kan varmt rekommendera att lyssna på hans "skiva" mellansnacket som finns på Spotify, och då speciellt på låten "Brevet till försäkringsbolaget".. Jag trodde jag skulle kikna av skratt när han drog det dels för att jag hade lite andningssvårigheter just nu och dels för att jag visste exakt vad han skulle säga och det är så vansinnigt roligt. Efter spelningen gick en gammal pytteliten tant fram till honom och tacka för spelningen och krama om honom. Åh, exakt sån ska jag också bli, att som 80 åring fortsätta bry mig om världens gång och friskt våga ta mig fram och tacka (och krama) de bästa för det bästa de gör. Just nu känner jag inte jag kan springa fram och slänga mig på honom efter alla de gånger jag sett honom, vilken jävla groupie jag skulle bli.

Det var en efterfest också, jag klädde på mig min -90 tals klänning, lackade naglarna röda (dagens tema eller 1a advent till ära, det får ni själv välja) och tog på mig den absolut varmaste jackan jag äger. Värmen från dagen fanns kvar (innomhus alltså). Bra folk och bra musik.

Jag var även såhääääär nära, efter uppmaningar och styrd av vimlets galenskap, att gå fram till Mats Jonsson och säga "fan vad jag tycker om vad du skriver". Synd bara (eller det kanske var bra) så hann han precis när jag samlat tillräckligt med mod försvinna för att axla manteln från Liv Strömqvist och ställa sig i DJ båset.

Nästa dag skulle vi träffas igen för att gå på julmarknad, "om inte revolutionen kommer, för då är jag väldigt upptagen imorgon", ropade min vän (V) när vi skiljdes. Det kom ingen revolution, så bl.a Konstfacks julmarknad blev det. Och införskaffa dessa färgglada magneter.

 Kanske inte världens nödvändigaste saker att ha men ibland bör man stödja kreativitet.

Efteråt har jag fått en känsla att allt inte är bra. Något gnagar.
Och jag kan bara beskriva det så som Märta Tikkanen så bra sa (till sig själv, som ung Märta) i sitt sommarprat:

"Antingen ser jag till att börja skriva och det genast eller så dör något viktigt inom mig".

Och sedan började hon skriva.

Jag ska varken bli författare eller dö men kanske något där mittemellan.

Levande idealist?