Helgen v. 48 har tagit slut

Helgen som vart var som en dröm för någon som mig som så gärna vill se en förändring. Till denna dröm hördes iofs INTE allt snor som jag lyckats producera. För det var just snoret som hindrade mig för att gå och lyssna på kloka författare och andra om det feminisistia hatet och den nya rådande fascismen i Europa. Kände som om jag svek den rödgröna feministen i mig när jag istället stannade hemma och strök mina kontorskläder. Släpade mig dock lite senare iväg, för att se Emil Jensen (såklart). Påvägen dit, i aulan för hela spektaklet sprang jag även på Erkki Tuomioja (Finlands utrikesminister), och det var närapå att jag gick fram och hälsade.

Men, än en gång, Emil alltså. Hörde och inspirerades. Kan varmt rekommendera att lyssna på hans "skiva" mellansnacket som finns på Spotify, och då speciellt på låten "Brevet till försäkringsbolaget".. Jag trodde jag skulle kikna av skratt när han drog det dels för att jag hade lite andningssvårigheter just nu och dels för att jag visste exakt vad han skulle säga och det är så vansinnigt roligt. Efter spelningen gick en gammal pytteliten tant fram till honom och tacka för spelningen och krama om honom. Åh, exakt sån ska jag också bli, att som 80 åring fortsätta bry mig om världens gång och friskt våga ta mig fram och tacka (och krama) de bästa för det bästa de gör. Just nu känner jag inte jag kan springa fram och slänga mig på honom efter alla de gånger jag sett honom, vilken jävla groupie jag skulle bli.

Det var en efterfest också, jag klädde på mig min -90 tals klänning, lackade naglarna röda (dagens tema eller 1a advent till ära, det får ni själv välja) och tog på mig den absolut varmaste jackan jag äger. Värmen från dagen fanns kvar (innomhus alltså). Bra folk och bra musik.

Jag var även såhääääär nära, efter uppmaningar och styrd av vimlets galenskap, att gå fram till Mats Jonsson och säga "fan vad jag tycker om vad du skriver". Synd bara (eller det kanske var bra) så hann han precis när jag samlat tillräckligt med mod försvinna för att axla manteln från Liv Strömqvist och ställa sig i DJ båset.

Nästa dag skulle vi träffas igen för att gå på julmarknad, "om inte revolutionen kommer, för då är jag väldigt upptagen imorgon", ropade min vän (V) när vi skiljdes. Det kom ingen revolution, så bl.a Konstfacks julmarknad blev det. Och införskaffa dessa färgglada magneter.

 Kanske inte världens nödvändigaste saker att ha men ibland bör man stödja kreativitet.

Efteråt har jag fått en känsla att allt inte är bra. Något gnagar.
Och jag kan bara beskriva det så som Märta Tikkanen så bra sa (till sig själv, som ung Märta) i sitt sommarprat:

"Antingen ser jag till att börja skriva och det genast eller så dör något viktigt inom mig".

Och sedan började hon skriva.

Jag ska varken bli författare eller dö men kanske något där mittemellan.

Levande idealist?