Höstens projekt

Nu när hösten närmar sig känner jag som alltid att jag ska påbörja något nytt, få liksom en omstart på tillvarot. Som ett försöka att "hitta mig själv", igen. 

I våras diskuterade jag med en bekant som sa att han tycker om att göra psykologiska experiment på sig själv. Det låter kanske lite skumt men vad han menade var att utmana sig mentalt med olika saker , som att se hur han reagerade när han gjorde saker ensam, som att gå ut, på bio eller resa, alldeles ensam.

Jag har inte oftast svårt med dessa mentala experiment. Dessutom brukar jag slänga mig lite hipp som happ i olika projekt och kurser som jag tror räddar världen. Plöjde redan i ABF:s kurskatalog och tyckte att jag skulle anmäla mig till var och varannan kurs de har att erbjuda i höst.

Men, så plötsligt fick jag för mig att jag ska göra något helt nytt i höst, på ett helt annat och nytt plan. Jag ska istället "unna" mig en fysisk utmaning. Som endast en glad motionär tror jag att just utmana kroppen tär exakt vad mitt tillvaro behöver.

Och då uppkom det två alternativ, att börja yoga på ett riktigt yogacenter - eller klättra.
Yoga har jag redan utövat mer eller mindre i ungefär 10 år så att gå en kurs i det kändes bekvämt och risken att jag efter första gången skulle springa hem med gråten i halsen och gömma mig under en filt i fosterställning och känna mig totalt misslyckad var ganska liten.

Men, då tänkte jag vänta nu, det är precis inte så jag ska tänka. Om jag ska göra något så ska jag göra det påriktigt, OKEY! Som att stiga ut ur den bekväma zonen.
Så nu har jag anmält mig till en klätterkurs för att få ett grönt kort och sedan kunna börja klättra påriktigt. Av någon konstig anledning har jag altid haft en fallenhet för just klättring, och utan att någonsin har prövat det så tror jag att jag är JÄTTEBRA på det.

Jag får väl se hur det blir med det, kanske blir det en skamfläck i min livshistoria, eller rentav ett vinnande koncept.

Så, fortsättning följer.

P.s Jag har världen snyggaste syster, åtminstone för en dag:

Och gulligaste* systerson.

* Jag kämpar och kämpar med att hålla mig och låta bli att visa en video för alla andra jag möter jag tog på den sistnämnda där han är glad som en sprattelgubbe och som får mitt mosterhjärta att smälta. Jag vet ju EXAKT hur KUL det är att se på bilder och speciellt videor på andras okända kiddos. 

Dagens ord och helgen i bilder.

Idag sa någon:

" Glad att bo i ett land där man kan välja att äta 5:2 diet, och slipper leva på en 2:5 diet".

Dvs. att låta kroppen svälta två dagar i veckan är vardag för en stor del av befolkningen. Här kan man välja, andra har inget val.

Jag fattar inte att folk på allvar är så dumma att de faller för nästa och nästa och nästa diet. Visst, alla kanske är olika och vissa saker passar andra bättre, men om jag fick makten skulle min diet heta "börja tänk själv och sluta läs tabloider"!

Det om det, under helgens utflykt har vi nog allt annat än fasta.

I detta hus bodde jag.

Bl.a. såhär ser det ut inne. 

I vita huset kunde man även bo.

Detta är utsikten från ytterligare ett hus.

Detta var min utsikt från sängen.

En bastu

Så känner vi varandra. 

Aktiviteter.

Vissa arbetade.

Somliga paddlade kajak.

En del lekte med sina mobiler.

Jag solade.

Sista utsiktsbilden.

Skolstarten och ringklockan osv.

Första dagen i veckan (alltså måndagen, rimligtvis) när jag klev ut ur huset fick jag dendär ångestkänslan som man fick första skoldagen efter det långa sommarlovet. Inte för att jag egentligen någonsin avskydde att gå till skolan men den känslan att inte få vaka hursomhelst och äta vadsomhelst och alla plikter hit och dit var ångestfullt. Luften var exakt sådan krispigt fuktig som den brukade vara och det var också så förbannat mycket trafik på vägen. Staden har liksom väckts upp till liv igen. Jag kände ångesten riktigt djupt i magen och kunde nästan känna doften från skolköket, som fortfarande ger associationer till skolpliktsåldern.  

Noväl, för mig är det ju bara positivt att alla återvänder från semestrarna och att få lite mer rutiner på folk.

Likt en skolflicka kände jag mig också på måndagen när jag cyklade iväg till jobbet med min nya ringklocka* fastskruvad på cykeln:

   

Senare i veckan stolt ledande cykeln med stans snyggaste ringklocka på kvällspromenaden blev jag fast av att (tydligen) spana in en strechande man lite väl uppenbart:

Den noggranna ser något i vänsterhörnet. OBS, det är ingen kändis, bara en random snubbe.

Nu blir det omgång 2 av bröllis slash semsester för mig! 

Hejdå!

Regnbågen missar och siktar lite förbi slottet, det är ju där skattekistan med pengarna finns!!

* Tack till dig som släpat med den till mig från cykelmeckat Amsterdam!

Sommarens plagg

Eftersom min semester i sommar har varit nästan oexisterande har jag istället föreställt mig att kvällarna är semestertider. Så därför har jag så fort jag haft tillfälle bytt om till dessa jeansshorts efter arbetsdagen. De har symboliserat någonslags frihet för mig. Köpte byxorna för 1000 år sedan då jag ansåg att det var coolt att ha alldeles för stor storlek på mig men klippte ner dem till shorts för några somrar sedan (för att jag knappt användt dessa hiphop byxor). Har dock inte använt dem som shorts heller främst på grund av deras maximala storlek och tyckte att jag såg onödigt STOR ut i dem.

 Framtill sommaren 2013!

De är fortfarande stora och hålls inte på utan ett bälte men antingen jag blivit större eller bara mindre fåfäng för denna sommar har knappt en enda dag gått förbi då de inte varit fastklistrade på mig.

Här framställs de i praktiken, ute på kvällspromenaden, 

Kommer bli svårt att packa ner dem om några veckor tillsammans med andra sommarkläderna ner i källaren.

Tjatet

Jag har alltid varit på den svagare partens sida. För mig finns inget annat alternativ. Därför är dagar som första maj och dagen då prideparaden går av stapeln extra viktiga för mig. De ger en känsla av att det finns utrymme för att allt detta som är idag inte behöver vara konstant. Och det påminner mig om att igen gräva fram stridsyxan och kämpa vidare. För under veckan som gick kunde man på något konstigt sätt känna mer tolerans i luften i denna stad. Det gör mig glad fast samtidigt är det ju bara sorgligt att det inte kan vara så jämt.

Jag blir som sagt alltid kanske lite för rörd under dessa tillfällen. Men hela känslan av solidaritet och vetskapen om hur det kunde (eller borde) vara gör något för mig. Jag förstår glädjen för alla som går i prideparaden. Och jag är ju t.o.m. lite förbaskat avundsjuk att inte få vara med i glädjen och dansa och hoppa som om det var ens födelsedag (eller det får jag ju såklart men ni fattar vad jag menar). Å andra sidan har jag förturen att vara så gay (glad) de resterande dagarna i detta heterohetsiga samhälle att jag nog kan ta smällen.

Och ännu gällande priden, för alla dem som tycker att det är alldeles för provocerande och säger"varför måste de hålla på sådär" är det bara att säga att låt folk vara som de är och sluta bry er om något som inte ens berör ens liv. Ge dem som vill det EN dag att visa sig och vara precis som de är. Om det råkar bli lite väl extremt får man helt enkelt tåla det, och tänka istället på alla de flickor och pojkar som just pga av alla de som "provocerar" vågar vara sig själva under en endaste dag. Alla de unga och andra som åker till storstan denna vecka för att äntligen få vara och bete sig precis som de är. Våga gå hand i hand med den man älskar som råkar vara av samma kön, under en dag. För det kan de inte göra under resterande dagarna på året. Det skulle ju vara alldeles för provocerande.

Bilder har inget med texten att göra men lättar så lite på stämningen och utlyser detta utsikt som den mest idylliska trädgårdscafét med fint utsikt denna stad, på Långholmen. Lite som Rosendal, fast mycket trevligare, mindre folk och bättre priser (inte 45 pix för en kaffe). Ta det som ett tips, det är ganska oupptäckt av andra! (och det har fastnat helt random folk på bilden, sorry!).

Priden

Idag fick jag en public meltdown av det värsta slaget. Det är något fel på mig, men jag grät igenom hela prideparaden. Jag brukar göra det av någon oklar anledning. Från den första gruppen som representerade alla de som inte pga politisk bullshit själv kan gå i liknande parader, genom stolta föräldrar och vänner, regnbågsfamiljer, typ alla partier (inte SD), till skylten med "Torka allas tårar" stod jag längs götgatan och fällde glädjetårar. Folk måste undra vad det var med mig och det undrar jag med*. Men det är bannemej den finaste och gladaste folkfesten som finns. Priset på det bästa i år ger jag Svensson-familjen där mamman hade t-shirten "stolta morsan", pappan "stolta farsan", son nr. 1 "stolta brorsan",  och son nr 2 "jag är bögen". Den inre glädjen som denna runt 17 åriga kille kände stack rakt in i mitt hjärta.

Jag såg gamla vänner, nya vänner, gamla kollegor, Mark och Jonas, den norske Lars jag hängde med i Buenos Aires (för 4 fucking år sedan!!), diverse politiker (Putin syntes dock inte till) m.m. vandrandes i paraden. ALLA var där. De som inte var där är losers (det var helt okej att vara på stranden också denna dag, fast tror inte det var Putins ursäkt).

Om jag hade gått med i paraden hade jag lätt återanvändt min frukthatt och kanske fått låna en ananas:

Kuriosa, annars hade på mig mina samma knallblåa shorts som jag köpt på UFF för 1 euro och som jag hade för 5 år sedan när jag själv tillsammans med den bästa gruppen gick i paraden.


* Fast, så konstigt är det inte,  jag grät nästan när jag lyssnade på Anton Abeles sommarprat. Till en 19 årig överklass moderat. Men, alltså, att folk kan vara så elaka, det är inte okej. 

Nostalgin

För snart 2 veckor sedan upplevde jag den ultimata nostaligtrippen. Jag har så himla lätt att bli nostalgisk i så mån att det nästan inte är hälsosamt.  Det behöver inte ens ha gått många år (eller dagar) för att jag kan känna denna känsla. Men när det är som bäst är känslan att blidka bakåt, ja faktiskt det bästa som finns.

Orsaken till detta var förståss deltagande först i brölltsi* (bröllop) och sedan möltssi* (möhippa) (alltså inte för samma person). Mången historier man fick höra på båda tillställningarna som jag i båda fallen nästan alltid hade varit delaktig i (eller åtminstone visste vad folk snackade om). Då blir det lätt att det för en person med känslor likt en tonåring inte kan bli något annat. 

Noväl, fint var det, som nedan kan skådas. Men tyvärr hade jag inte min egna mobil till hands under helgen så har en lånad variant, och bilderna är därför lite skumma (läs: suddiga):

Den obligatoriska bastun ingick i möhippan. 

Förresten, det kanske finns hopp om framtiden. I Backstreet boys nya (!!) video tar de upp en del breaking news som olika generationer tagit del av. Till först,  USAs månlandning, till näst 9/11, och sedan - godkännandet av gaybröllop i vissa delstater. Är faktiskt lite stolt över boyssen*. 

* Fick en liten uppdatering på nya hippa finlandssvenska ord nångong under våren.

* Mitt eget påfund!

* Att de fortfarande kallar sig boys är också rätt modigt.