Priden

Idag fick jag en public meltdown av det värsta slaget. Det är något fel på mig, men jag grät igenom hela prideparaden. Jag brukar göra det av någon oklar anledning. Från den första gruppen som representerade alla de som inte pga politisk bullshit själv kan gå i liknande parader, genom stolta föräldrar och vänner, regnbågsfamiljer, typ alla partier (inte SD), till skylten med "Torka allas tårar" stod jag längs götgatan och fällde glädjetårar. Folk måste undra vad det var med mig och det undrar jag med*. Men det är bannemej den finaste och gladaste folkfesten som finns. Priset på det bästa i år ger jag Svensson-familjen där mamman hade t-shirten "stolta morsan", pappan "stolta farsan", son nr. 1 "stolta brorsan",  och son nr 2 "jag är bögen". Den inre glädjen som denna runt 17 åriga kille kände stack rakt in i mitt hjärta.

Jag såg gamla vänner, nya vänner, gamla kollegor, Mark och Jonas, den norske Lars jag hängde med i Buenos Aires (för 4 fucking år sedan!!), diverse politiker (Putin syntes dock inte till) m.m. vandrandes i paraden. ALLA var där. De som inte var där är losers (det var helt okej att vara på stranden också denna dag, fast tror inte det var Putins ursäkt).

Om jag hade gått med i paraden hade jag lätt återanvändt min frukthatt och kanske fått låna en ananas:

Kuriosa, annars hade på mig mina samma knallblåa shorts som jag köpt på UFF för 1 euro och som jag hade för 5 år sedan när jag själv tillsammans med den bästa gruppen gick i paraden.


* Fast, så konstigt är det inte,  jag grät nästan när jag lyssnade på Anton Abeles sommarprat. Till en 19 årig överklass moderat. Men, alltså, att folk kan vara så elaka, det är inte okej.