¡Ay caramba, Barcelona!

Ett alternativ till sillen och potatisen.

En liten bit av Barcelona

Landat hem tillbaka från en fantastisk midsommar i Barna (inte Barca, fick jag lära mig i min guidebok). För att summera veckans händelser; Vi åt tapas, vi drack sangria, vi spelade med en waboba boll i havet, vi stekte oss på stranden, vi åt paella, vi bodde i en extremt stekig lägenhet (där det fanns en hiss som kom rakt in i lägenheten, 3 badrum, jacuzzi, balkong, trägolv i duschen, automatisk belysning, barstolar m.m) vi drack sangria till lunchen på midsommaren, vi sprang mitt i natten på stranden, vi åt tapas till middag på midsommaren, vi firade San Juan på en strandparty, vi firade även Ks födelsedag i nästan dygnets alla timmar, vi lyssnade på lambada, vi gick på klubbar, vi turistade i Gaudiparken och i La Sagrada Familia kyrkan, vi besökte second hand affärer, vi uttalade "vamos a la playa" ett antal oräknade gånger, vi strosade runt på gatorna, vi åt paella (eller främst bara jag), vi åkte linbana uppe i skyn, vi åkte rulltrappa upp till ett berg, vi tog ett tåg i 45 minuter till en annan strand och mycket mycket mer. Plus att vi skrattade så vi fick ont i magen i takt till bl.a. Tomas Ledins "En dag på stranden".

En väldigt random axplock av bilder från vistelsen:

                           

Vi beundrade La Sagrada Familia

Det hände att vi tog oss till kartan 

   

Mer tapas.

Paellan

Ännu mer tapas

Rulltrappan upp till berget. 

Gör oss redo till middagen på det mindre stekiga hotellet. 

En hunk glodde på oss från andra sidan gatan av lägenheten.

Sangrian

  

Sprang även på herr Salamander

Vi skojade till det på strandavenyn. 

Vi besökte ett ställe som på natten fungerar som bar, på dagen som klädaffär.  Väldigt effektivt!

Firande av födelsedagsbarnet. 

Hissen upp till lägenheten. 

               

                      Vi åt gummibjörnar till lunch på stranden. 

  

Det hände att vi även drack sangria på playan.

En natt tog vi även taxi hem. Då pratade jag (¡på spanska, inte helt borttappat än!) med en equadoriansk taxichaufför om den stundande globala ekonomikrisen och den påföljande stigande arbetslösheten. Det fick mig där och då att längta tillbaka till Buenos Aires, längtan till dessa möten med människor för att diskutera och lära mig från andra om världens händelser. Bara så ni vet!

Trevlig semester till er med!

Stoltast av alla

Liten jacka.

Små skor.

Semestern började med ungt besök under 3 regniga dagar. Dagarna innan fick jag barnsäkra lägenheten, tills jag kom på att grabben inte än kan röra sig på egen hand och därför inte varken förstöra för sig själv eller för lägenheten. Vi kommer nog bra överens. De regniga dagarna fick vi underhålla oss med att bl.a. lyssna på musik där den absoluta favoriten var Frida Hyvönens Picking Apples och läsa Vem ska trösta knyttet. För att E inte skulle uppfatta att hans moster lever i exil i en bunker besökte vi skärgården på sista dagen under lite bättre väderförhållanden. 

Den obligatoriska diskussionen om "hur man ska äta sin melon" där jag blev beskylld av att gnaga in i det sista som om jag inte nånsin hade sett en melon och där jag beskyllde på slöseri när halva melonen ännu är oäten uppkom som väntat. 

Till sist demonstrerade E "happy baby" yoga ställningen. 

Nu blir det semester för en trött moster, Barcelona med gänget står på tur i semesterkalendern.

Hasta la vista!

Snart, riktigt snart så...

Nu, ännu 1 dag:

Okej, inte mars men ni fattar.

Sen:

Halleluja!

Marken, vad ska man med den till?

Veckan som jag under en dag borde ha firat Sveriges nationaldag har jag istället lärt mig mycket om världens hungersituation. Jag vill veta mera. Jag fick också lära känna nya och inspirerande människor. Idag läste jag även Johanna Koljonens artikel i DN med titeln "Vik inte undan med blicken".

För att citera:

"Jag tänker så här, sa min väninna, att en stor del av människans IQ bara är perspektiv och en stor del av perspektiv kommer från att våga spänna blicken i det som är vidrigt och faktiskt se det. Och sedan jobba på."

Jag tyckte hon prickade mitt i det visserligen uppenbara men högst så väsentliga budskapet. 

Fast när jag satt där på kursen kunde jag inte ibland låta bli att känna en sådan hopplöshet. Trots att jag satt omringad av ett 40-tal aktivister som var ivriga att ställa regeringar och stater till svars och kräva att alla ska ha rätten att äta sig mätta varje dag. Men hopplösheten berodde på insikten att vi människor jämt och ständigt motarbetar varandra. Stora multinationella företag tjänar korven genom att exploatera och bygga fabriker och industrier på mark som faktiskt betyder överlevnad för en stor del av världens befolkning. Samtidigt sitter akademiska experter och klurar sina huvuden över hur man kan få det i styr med olika konventioner och principer, för att sedan aktivister som jag i sin argumentation kan använda. Men vad hjälper det när biståndet dras ner samtidigt som den högerinfluerande statsmakten ser som sin enda uppgift att främja ekonomisk tillväxt och på så sätt gör det lättare för dessa företag att etablerar sig. Vad hjälper då vaga principer och riktlinjer som endast i praktiken har uppgiften om att vägleda staten att agera, kan man ju tycka. 

Men i slutet av den redan nämnda artikeln fick jag dock hoppet tillbaka då hon beskrev vad hennes väninna klokt hade sagt:

"Sedan talade hon om hopp och möjligheter. Jag kände som jag ofta gör med experter och aktivister att de trots allt inte drivs av blind desperation. De drivs av den kittlande känslan att oddsen är svåra men inte omöjliga, av att varje persons insats är av avgörande betydelse nästan oavsett vilket problem, globalt eller lokalt, man tagit sig an. Det enda som faktiskt skrämmer dem är vi som vänder världen ryggen."

Därför tänker jag trots allt fortsätta och aldrig vända världen min rygg!

En väldigt duktig föreläsare. 

Kurshuset. 

Trots att kursen var väldigt bra var vi nog alla glada över att få åka hem, inte minst jag som tydligen blev lite insnöad av all information i huset vi bodde i och trodde utanför att jag hade blivit någon slags kändis. 

Saker som gör mig glad över att det finns på ett ställe bara 1 1/2 timmes avstånd från mig.

Det är många svenskar (och andra) som får livskris i sina 20 + åriga liv och bestämmer sig (eller i vart fall drömmer om) att bo i Berlin för ett tag. Jag tror att det beror mycket på avsaknaden av uppstyrda och auktoritära regler i staden som förstör känslan av frihet som man gärna i denna period suktar efter. 


Några exempel som jag har skådat under mina visit i Berlin och som bidrar till frihetskänslan: 

- Det finns "Drinks to go" att köpa i baren som man sedan kan avnjuta i valfri plats på stan. 

- Man kan sitta på balkongen och titta på fotbolls VM utan att störa grannarna. 

- Man behöver inte gå hem från klubben bara för att det stängs utan istället när man känner att nej, nu har jag dansat klart, nu vill jag hem och sova. Och det kan man göra först efter en, två, tre eller t.o.m. fyra dagars dansande på ett och samma ställe, om man nu skulle känna sig för det.

- Eller så kan man ändra sig och byta ställe och gå på efterfest klockan 8 på morgonen. 
- Man kan även ockupera en gammal DDR byggnad där barn under kalla kriget gick i förskola och bilda stans hippaste klubb. 

- Det är helt okej att köpa sin pizza från en mer eller mindre sunkig pizzeria i hörnet för att sedan ta den med sig och sätta sig på en valfri uteservering som ligger granne till pizzerian.
- Det är upp till var och en att planka, dvs det finns inte spärrar eller vakter som försvårar det. 

- Det är helt okej att fortfarande känna sig hajpad av lördagens festligheter på söndagen (eller vilken annan dag som helst för den delen)
- Man kan ta med sig sin cykel i tunnelbanan. 

- Man kan gå runt i söndriga strumpbyxor (väldigt praktiskt för mig).

Nästan inget av dessa berör ens beteenden eller levnadssätt som avviker från de s.k. sociala normerna, som jag redan avklarat tidigare och som jag därför inte pånytt ska predika om. 


Däremot var det väldigt lite av det ovannämnda, och speciellt de förstnämnda stolparna, som jag under min korta tid av fritid under veckan upplevde, men som jag tycker om att det finns möjlighet till. Det gör mig nästan lite ledsen att jag inte längre vill uppleva mycket av det. Men som sagt, vetskapen om möjligheten till allt det gör mig redan tillräckligt glad. Just nu uppskattade säkert mest av allt all den grönska som omgav stadens gator. Träd, träd och träd överallt. För att påminna mig om rebellen inom mig så var jag extra förtjust just i de parker där gräset inte är noggrant klippt och symmetriskt planerat (som typ i parken framför slottet här i Stockholm) utan mer eller mindre vanvårdade. 

Ännu några till bilder från staden som understryker min poäng (och typ de enda jag hann knäppa)

I Mauerpark kan man t.ex. fynda skräp. 

'

Den obligatoriska "skojiga" bilden på de mindre skojiga monumentet. 

Trötthetens allians

Ibland blir jag bara så jävla trött i samhället man lever i. Trött på att behöva leva på ett visst sätt. Denna tillstånd av trötthet märker jag när jag av någon skum anledning i en lite längre period (nu menar jag kanske högst i 5 dagar) inte träffar vettigt folk, dvs mina vänner. Istället blir jag gång på gång inpräntad om det heterohetsiga och kristdemokratiska familjelivet. Ja, det s.k verklighetens folk, som för en tid sedan (tack och lov) väckte en het debatt. Såhär står det på KDs hemsida på frågan vad är verklighetens folk: "De som tycker att det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV". Det ska man förståss få tycka är "okej", bara man tycker att det är "okej" med folk som inte vill eller rentutav kan göra det.

Fast jag är fullt medveten om att min umgängeskrets är rätt så homogent (fast, nu har jag faktiskt fått min första stekarkompis!) och att jag mer eller mindre eftersträvar till just det heteronormativa levnadssättet. Men trots det så vill jag leva i en värld där det är valbart att leva som man vill och ge utrymme för ett alternativt levnadssätt.

Men, inte normer utan motståndsrörelser. Förra lördagen var det en "civilisationskritisk festival" på hemliga trädgården, här runt hörnet till mig. I lokaltidningen beskrevs det som "ett tillfälle att kliva ut ur civilisationens bubbla, släppa på önsketänkandet och öppet dela oro, förväntningar och ideér om framtiden". Det hade varit något om jag hade haft möjlighet att deltaga.

Är även glad att jag imorgon gör en verklighetsflykt till Berlin där det samhällsnormativa levandssättet känns mest vara ett undantag än huvudregel.

Ses om 1 vecka!

Komplimanget

Idag fick jag höra detta:

"Du verkar vara en väldigt allmänbildad person".

Det finns inte mycket annat man kan säga till mig som gör mig lika smickrad. Inte speciellt efter att jag precis blonderat håret mitt.