Livet i de 34,5 kvadraten, livet i röda linjens tunnelbana, livet i "the Capital of Scandinavia", livet i kvarterskrogen, livet i pulsen, livet på kontoret, livet på besök hos andra, livet i allmänhet, mitt liv i synnerhet.
Nu är jag tillbaka, inte alls så jetlaggad som jag hade förberett mig. Jag hade hoppats på att inte bli alldeles för galen i staden för att inte längta direkt tillbaka. Så blev det inte. Längtar redan, trots att det tidvis var -20 grader och en vind från helvete som smög sig genom skyskraporna. Men jag var förberedd, inte bara med den vita lurviga hatten utan även med yllestrumpor och underställ. Lovar att jag säkert var den enda personen på hela Manhattan som gick runt med merinoull underställ under alla de andra 4 lagren av kläder. En annan otrolig sak var att vi klarade oss utan karta under hela veckan. Inte alls med flit, utan bara för att vi aldrig fick ta i en.
Finns mycket att berätta men istället för text blir det bildbonanza denna gång:
Polarselfie i Central Park.
Dagens Newyorkare i Lower east side.
Söndagspromenad över Brooklynbridge efter en mimosabrunch (därav inte stadig blick mot kameran).
It´s Brooklyn, baby!
Stans hipstrigaste loppis.
Middag och gamla minnen med en äkta Brooklynbo.
Got to love brandtrapporna alltså.
Fördelen med kylan var dock att när jag landade på Arlanda på onsdag mitt på dagen kändes det vår overload i luften. Jag ville bara dumpa mina saker, hoppa ut i hagen och galoppera i vårsolen. Och helst då till denna låt:
Imorgon drar jag till New York. Istället för den vita turistlippisen (kepsen) som brukar hänga med på mina springbreaks packar jag ner den vita (fejk)pälsmössan. Det är nämligen isande kallt där just nu. Både Brandon vår airbnb host och Emma som befinner sig där just nu har varnat oss om detta. Ja ba "yeah right, vi kommer ju faktiskt från Finland". Men eftersom min resekompanjon har varnat mig att om jag inte tar med mig en mössa kommer hon att köpa och tvinga mig bära en töntig I <3 NY mössa så tänker jag gå all in. Bäst att dock lämna selfiestickan hemma om vi inte vill hamna i trubbel.
Sen när jag kommer tillbaka från Sibirien så förväntar jag mig att våren är här med bar mark att springa på för att jag börjar bli lite orolig för dendär halvmaran....
För någon vecka sedan var jag sjuk så sjuk så att jag på allvar inte lämnade lägenheten på över 50 timmar. Efter att jag läs internets typ alla bloggar medans jag hostade och snorade och frös under täcken OCH filtar hackade jag in på USAs Netflix (ja, JAG) och började se sista säsongen av Ally Mcbeal. När det sändes första gången var det så revolutionerande med "de speciella effekterna" och framförallt att det hade unisex toa på Cage and Fish advokatbyrån. Jag var ganska såld då och såg hennes liv lite som ideallivet som vuxen. Till min stora skam kanske jag t.o.m. har lite denna serie att tacka för mitt yrkesval. Nu kan en ganska långt säga att jag liknar skrämmande mycket denna seriekaraktär, förutom då att jag inte direkt jobbar på en stor och flashig advokatbyrå och har ny vinterkappa varje vecka när jag strosar hem efter en jobbig arbetsdag som avslutas ALLTID med ett besök i baren. Men däremot kan jag inom 1-2 år förvänta mig att köpa ett stort hus för mig själv, att en biologisk dotter dyker upp vid dörren och att jag anlitar Jon Bon Jovi som min privata handyman.
Ungefär lika korta kjolar fast med x antal mer kilon (tackar gudarna för det).
