Dagens bästa nyhet

Idag presenterades P1:s sommarpratarvärdar. Så himla många bra. Jag kommer att lyssna på var och varannan, och väntar redan ivrigt på Jonas Gardell, Liv Strömqvist, Martin Schibbye & Johan Persson, Maria Sveland, Sami Said, Kristian Gidlund, Katrine Kielos, Jan Eliasson, Peter Wolodarski, Carolina Gynning. Äh, de är så många så ni får kolla själv. Jag kommer mao vara lika social som vanligt och vara mest uppkopplad på min mobil... (nonej).

Jag hör redan signaturmelodin. Nu är det dags för sommaren att påriktigt börja!

Bra kontra dåliga saker just nu!

Bra saker:

- Att det är sista veckan på min utfasnings- och infasningsperiod.

- Att jag äntligen har tagit tag i och läst en av Märta Tikkanens verk.
- Att min nya chef kallar oss "flickor" istället för "tjejer". Blir av någon oförklarig orsak lika glad varje gång, blir väl lite hemnostalgisk. 

- Att när allt kommer till kritan så är människor faktiskt rätt så trevliga.
- Att Snygg-Kim från Kulturnyheterna bor förmodligen någonstans i mina hoods.
- Att det tydligen enligt olika bloggar är välidgt hippt med regnrockar just nu och jag får användning av Mormor ärvda regnrocken, även då det inte regnar.
- Att det just nu är så GRÖNT!!!
- Och att sommaren fortfarande är framför oss!

Dåliga saker:

- Att jag är så trött av allt nytt att jag inte riktigt orkar vara social.

- Att kravallerna inte än så länge har gett någon större effekt.
- Att jag verkligen suger ute på löpningsspåret. Eller främst att man inte på ett tag ens har kunnat se mig där. 

Det var väl bara det som är dåligt just nu. 

Grönskan.

Regnrocken påväg på promenad. 

Signerad och allt, bara för mig!

Word on the street. En påminnelse för mig varje dag när jag cyklar till jobbet. 

Two is a company, three is a crowd

JUST NU har jag inte så mycket att komma med eftersom min hjärna inte klarar av att tänka mycket utöver vad som är nödvändigt, vilket är ganska mycket. 

Något som dock bör tänkas på under dessa vårtider är att enligt min vän så för att vara lagom tuff på stan ska man välja endast två av dessa objekt åt gången:
Solglasögon. Tuggummi i munnen. Gå runt med hörlurar.   

En ska bort, helt enkelt. Annars blir det coolhet overload, med andra ord bara töntigt. 

Jag hoppade förresten studsmatta förra helgen. Det är sant, även om det ser extremt photoshoppat ut. 

                                             

Typ 5 hopp klarade jag. 

Och där ser ni, inte så mycket att komma med. 

Solskenshistorian

På lördag morgon fick jag ett mail. Det var någon som hade hittat min väska, uppe på Regeringsgatan.
Den innehöll dock endast lite kvitton, ett läppstift (den enda jag äger), och då såklart teaterbiljetten. På teaterbiljetten finns min e-mail adress, så kvinnan som hittat väskan kunde spåra upp mig. När jag sedan fick tag på henne på telefonnumret hon hade skrivit i mailet pratade vi länge och väl över den olyckliga situationen. Hon tyckte så synd om mig och tog väskan för "den var ju så fin och hon litade inte på någon annan". Dessutom var hon mån om att veta om jag ändå hade fått gå på Vita Kränkta Män samma kväll. Hämtade ut väskan sedan från hennes tandläkarklinik som ligger på promenadavstånd från mitt (tillsvidare) jobb (kanske borde ha köpt med en blomma till henne ?!?) och fick återigen sympati från henne.

Bortsett från all den administrativa krångel och den lilla finansiella förlusten detta medförde mig kan jag  inte sluta tycka att det är lite småroligt att jag skulle se just den pjäsen den kvällen, att det liksom skulle ha varit ett personligt påhopp. Så är det ju visserligen inte, och tror såklart att det var ren slump att just min väska råkade fånga någons öga och var närmast utgången. Men ändå, lite småroligt.

Hursomhelst kan jag ha så svårt att släppa vissa materiella saker som är mina. Jag minns så väl när jag köpte den från Hagnäs UFF för exakt 5 €, den luktade unket och gammal tobaksrök och pappa var som vanligt när jag presenterade mina loppisfynd rädd att det fanns löss i den. Därmed fick den vädras runt en vecka på terassen innan det gick att använda väskan utan att jag blev misstagen som en rökare. Så, förövaren om du läser detta så är jag tacksam att du i varje fall valde att  slänga iväg väskan Däremot lite besviken att du inte gick på teater den kvällen. Hade kunnat vara nyttigt!

Orättvisan

Jag följer ett gäng bloggar lite varje dag, på tunnelbanan, när jag står i kö, på jobbet, på lunchen, som pausläsning. Det har helt enkelt blivit en vana.

För någon månad sedan började jag följa en ny. En blogg som har blivit en bok. En blogg som inte borde finnas. En bok som inte ha borde ha utgetts. En blogg som kommer att sluta en dag. En blogg som redan en gång har slutat. Men var tvungen att starta igen. Ett inlägg, Landet jag lämnar, som blivit en debattartikel i Aftonbladet. Skribenten är nämligen en ung person som drabbats av obotlig cancer.

Jag har förbjudit mig att läsa bloggen. Jag går och tänker på det för mycket. Men hur texten är skriven är alldeles för tilltalande för mig, Jag var livrädd att läsa boken. Det kändes för personligt, för mycket tankar om att det verkligen händer. Det är förståss inget överraskande att det drabbar någon. Det händer hela tiden. Men ändå. I detta fall känns det på något konstigt plan oerhört personligt.
Som en människa som tycker om att skriva förstår jag varför han har skrivit så mycket. Han säger att han inte gör det för någon annans skull än sin egen. Och för hans familj. Det är helt rätt. Men så råkar han vara en bra författare och skriver så fint att det vore synd om inte andra skulle ta del av det.

Till slut bestämde jag att det blir inget slut med mitt grubblande om jag inte läser boken. Jag behövde en tröst. Det är förståss inte hans uppgift att trösta mig. Men ändå. Jag behövde veta hur man hanterar sådant. Jag behövde ett svar på det. För hans skull. För att få det bekräftat att det inte finns någon rädsla med det.  Dagen då boken utgavs sprang jag på min första lediga stund och köpte den. Jag har slukat boken under helgen, jag börjar närma mig slutet. Den hugger precis mitt i hjärtat som jag hade förväntat mig.  Den har väckt de starka känslorna pånytt.  Men fått mig till ro också.
Det är så ärligt. Det är så vackert. Men det är för jävligt. Och framförallt är det så förbannat orättvist!

Och jag säger som Jessica Gedin sa i Babel med tårfulla ögon om att läsa boken "Det gör så ont".

Att få sin väska stulen en fredagskväll kan tyckas vara orättvist. Jag ställer proportioner på det och tänker tanken om.

Inget gott som inte har något ont med sig

Jag blev stulen min (hand)väska igår.
Det är så himla sjukt att jag fattar fortfarande inte att det är sant. Sitter på Zitas bar för ett glas innan vi ska se Vita Kränkta Män på den lillalilla teatern brevid. På Zita, som ligger så avsides och vars bar (rekommenderas för övrigt!!) ligger långt inne på hela biografen. Plus att klientelen var mest pensionärer och kulturpretton. Men när vi skulle gå om en timme var den borta. Tillsammans med plånkan, mobilen och teaterbiljetten. Efter att snabbt som fan ringt alla nödvändiga nummer för att spärra alla diverse kort drar jag på offerkoftan och ser medlidsam ut för att få gå in på teatern. Inne i salongen tittar jag sedan misstänksam över publiken om någon jävel kanske utnyttja teaterbiljetten och sitter med min fina second hand väska i sin famn. Jag hade faktiskt åtminstone gärna unna henom att se denna pjäs. Men inte ens det fick jag göra.

Taskigt.

Och konstaterar samma som en av min medkumpan sa: "Det är för att vi är på JÄVLA STUREPLAN"

Tack för kaffet (och stolarna)

Nu är det på tid att outta att jag inom kort kommer att flytta bort min dagliga verksamhet från Stureplan till Kungsholmen, från den privata sektorn till statens trygga vagga. Det har alltså blivit dags för mig att klä på mig byråkratkoftan.

Kommer i en 4-veckors period jobba lite här och där, så om jag verkar lite splittrad så diagnostisera mig inte direkt med schizofreni utan se mig istället som någon som klarar att "ha många bollar i luften".

Hurra!