På lördag morgon fick jag ett mail. Det var någon som hade hittat min väska, uppe på Regeringsgatan.
Den innehöll dock endast lite kvitton, ett läppstift (den enda jag äger), och då såklart teaterbiljetten. På teaterbiljetten finns min e-mail adress, så kvinnan som hittat väskan kunde spåra upp mig. När jag sedan fick tag på henne på telefonnumret hon hade skrivit i mailet pratade vi länge och väl över den olyckliga situationen. Hon tyckte så synd om mig och tog väskan för "den var ju så fin och hon litade inte på någon annan". Dessutom var hon mån om att veta om jag ändå hade fått gå på Vita Kränkta Män samma kväll. Hämtade ut väskan sedan från hennes tandläkarklinik som ligger på promenadavstånd från mitt (tillsvidare) jobb (kanske borde ha köpt med en blomma till henne ?!?) och fick återigen sympati från henne.
Bortsett från all den administrativa krångel och den lilla finansiella förlusten detta medförde mig kan jag inte sluta tycka att det är lite småroligt att jag skulle se just den pjäsen den kvällen, att det liksom skulle ha varit ett personligt påhopp. Så är det ju visserligen inte, och tror såklart att det var ren slump att just min väska råkade fånga någons öga och var närmast utgången. Men ändå, lite småroligt.
Hursomhelst kan jag ha så svårt att släppa vissa materiella saker som är mina. Jag minns så väl när jag köpte den från Hagnäs UFF för exakt 5 €, den luktade unket och gammal tobaksrök och pappa var som vanligt när jag presenterade mina loppisfynd rädd att det fanns löss i den. Därmed fick den vädras runt en vecka på terassen innan det gick att använda väskan utan att jag blev misstagen som en rökare. Så, förövaren om du läser detta så är jag tacksam att du i varje fall valde att slänga iväg väskan Däremot lite besviken att du inte gick på teater den kvällen. Hade kunnat vara nyttigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar