Jag följer ett gäng bloggar lite varje dag, på tunnelbanan, när jag står i kö, på jobbet, på lunchen, som pausläsning. Det har helt enkelt blivit en vana.
För någon månad sedan började jag följa en ny. En blogg som har blivit en bok. En blogg som inte borde finnas. En bok som inte ha borde ha utgetts. En blogg som kommer att sluta en dag. En blogg som redan en gång har slutat. Men var tvungen att starta igen. Ett inlägg, Landet jag lämnar, som blivit en debattartikel i Aftonbladet. Skribenten är nämligen en ung person som drabbats av obotlig cancer.
Jag har förbjudit mig att läsa bloggen. Jag går och tänker på det för mycket. Men hur texten är skriven är alldeles för tilltalande för mig, Jag var livrädd att läsa boken. Det kändes för personligt, för mycket tankar om att det verkligen händer. Det är förståss inget överraskande att det drabbar någon. Det händer hela tiden. Men ändå. I detta fall känns det på något konstigt plan oerhört personligt.
Som en människa som tycker om att skriva förstår jag varför han har skrivit så mycket. Han säger att han inte gör det för någon annans skull än sin egen. Och för hans familj. Det är helt rätt. Men så råkar han vara en bra författare och skriver så fint att det vore synd om inte andra skulle ta del av det.
Till slut bestämde jag att det blir inget slut med mitt grubblande om jag inte läser boken. Jag behövde en tröst. Det är förståss inte hans uppgift att trösta mig. Men ändå. Jag behövde veta hur man hanterar sådant. Jag behövde ett svar på det. För hans skull. För att få det bekräftat att det inte finns någon rädsla med det. Dagen då boken utgavs sprang jag på min första lediga stund och köpte den. Jag har slukat boken under helgen, jag börjar närma mig slutet. Den hugger precis mitt i hjärtat som jag hade förväntat mig. Den har väckt de starka känslorna pånytt. Men fått mig till ro också.
Det är så ärligt. Det är så vackert. Men det är för jävligt. Och framförallt är det så förbannat orättvist!
Och jag säger som Jessica Gedin sa i Babel med tårfulla ögon om att läsa boken "Det gör så ont".
Att få sin väska stulen en fredagskväll kan tyckas vara orättvist. Jag ställer proportioner på det och tänker tanken om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar