Hela livet är ett disco

Jag kom på mig att jag aldrig som tonåring hade någon riktig idol att dyrka men att jag nu som 27-åring kan bete mig   som en fjortis när det kommer till en viss artist. Igår var jag och hämta ut biljetterna på Södran. Bara för att vara säker att vi inte missar en endaste minut i någon jävla kö. Efteråt åt jag sushi till lunch på samba sushi med ingen mindre än mig själv. Det var trevligt. Det skall jag göra om.

Men det om det.

Ikväll var det då dags igen, efter 2 års paus. Det var som förr, lika vackert och rörande som alltid. Förutom att denna gång sjunger han om att skjuta fram barnvagnen, hur han sommarjobbade på skolan där pappan var rektor och bytte låsen på alla de 1200 skåpen där en var hans frus och mamma som kom till Sverige och levde först på konserver och skulle stanna ett halvår men det blev resten av livet (känner mig träffad i det sista):

Nästan röravstånd, wow!

Så Krunegård alltså, man kan glömma att tröstäta glass eller dränka sina sorger, hans musik är det bästa botet för krossade drömmar. Jag kommer alltid att återgå.

Världens viktigaste möte

Förra helgen tog jag friheten att ta mig till Finland över en kort kort helg. Jag hade ett väldigt viktigt möte. Jag träffa min systerson. Jag blev kär. Jag kommer att lära honom allt jag kan om världen. Och iakttog att han ärvt mina humörsvängningar.

Här har jag redan lärt honom ett och annat, därav skeptiska minen!

Jag iakttog även att våren tar och håller sig gömd en längre stund till där än här. Det resulterade bl.a. i att jag blev dunderförkyld. Åh förbaskade dåliga immunförsvar!

Anna and the dream of dogs

Igår har jag bl.a. tagit hand om min fyrbenta bästis. Inte mycket mer att säga, bilderna talar väl för sig.

Svårt att motstå en sådan sötnos, eller hur!?

Efter en långpromenad vilade vi med kaffe och att läsa dagstidningar

Attans att det ska vara så svårt att ha en hund själv!

Mello 2012

Det är en dag på året då jag känner mig mer utanför i Sverige än någon annan och det är dagen efter att Melodifestivalen för Sverige har gått av stapeln. Melodifestivalen, eller "Mello" i folkmun, har redan länge tillhört, och kommer alltid att tillhöra en del av den svenska kulturen. Beskrivs även som hela folkets fest, och i sann Svensk anda även en fest som alla får vara med. Hurra! Härligt! Man skall inte behöva känna sig ovälkommen.
Fast det var som om jag hade begått ett tjänstefel på jobbet när jag inte hade följt denna tävling med en stor skara bekanta med varsin penna och papper där man kan anteckna sina favoriter. Svårt att hänga med på fikarasterna.Och inte för att jag riktigt vet vem nykomlingarna är men  framförallt när det är någon gammal goding som dyker upp och förmodligen floppar som man känner sig väldigt osvensk. Och så ska detta fenomen diskuteras och hånas eller prisas. I dessa stunder kopplar jag nog med fördel bort mig in i min egen lilla värld...

Om det inte är ett absolut krav för att få svenskt medborgarskap, så nej, det kommer nog att krävas minst 8 år till tills man ser mig ha lördagsmys med Melodifestivalen.

Gatan där jag bor

Idag har jag druckit kaffe utomhus i solen i två timmar. Det har redan visat sig vara möjligt, i Vinterviken. Men hemma på min gata var det också fint.

Och lite senare uppifrån lägenheten

På gatan brevid var det också vårigt

 

Och barnen var glada i parken

Det var en perfekt söndag!

Jag vill inte ha en jävla ros, jag vill ha jämställdhet!

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Minsann inte en dag att förakta. Men dagen väcker stora blandade känslor inom mig och jag blir argare än någonsin. Det sorgliga faktumet är att något som jag ser som en självklarhet är nödvändigt att uppmärksammas i världen. Men inte bara utanför de nordiska länderna, världens mest jämstälda länder. Dagen är bra för då får man även uppmärksamma orättvisor som olika lön för lika arbete utan att bli kallad för en jävla gnällspik.

Ett exempel. Ett företag ska göra nedskärningar. 15 % av personalen som drabbas. Främst är det koordinatorer, back-upp personal och personal från receptionen. Och ingen stor överraskning säkert för någon att de är just kvinnor som drabbas. Nu är det inte rättvist att säga att det skulle vara denna företags fel. Men det är ett fel i systemet. I grunden. I folks tankesätt.

Men dagen är mindre bra när män som tror sig vara jämställda kommer fram och gratulerar en. Jag tar faktiskt illa upp. Jag vill fan inte  bli gratulerad för något just idag. Jag vill känna mig stark och självsäker även resten av de 364 dagarna (denna år t.o.m. 365 dagar). Detta lyckades jag i varje fall läxa upp posteljonen som kom och hämta posten på jobbet. Gubben blev och småprata i receptionen och med stolthet i rösten gratulerade oss kvinnor på dagen. Efter ett bitter tack från min sida sa han att jag istället borde vara stolt idag. Då muttrade jag tillbaka att förvisso men jag gärna var stolt varje dag. Jag vet inte vad han tänkte då.

Hade så gärna gått och sett Kakan ikväll på Södra Teatern. Hon och Julia och Hanna är en av mina bästa vänner här i stan, även om de inte vet om det. För att de säger högt det som borde vara en självklarhet och gör det på ett snyggt sätt. Och Johanna Koljonen, som idag blev utsatt av ROKS för årets kvinnogärning. Grattis! Det må man väl säga!

Välkommen hit, välkommen hem!

På fredagen den 2 mars 2012 föddes den efterlängtade systersonen. Det kommer bli skoj

Även om nykomlingen inte bor i Uppsala (än) är det på sin plats att säga :

"Välkommen hit, välkommen hem"


För övrigt borde jag bli månadens medarbetare på jobbet, var den sista som lämnade kontoret på fredag och den första på plats idag på måndag.