Idag är det Internationella Kvinnodagen. Minsann inte en dag att förakta. Men dagen väcker stora blandade känslor inom mig och jag blir argare än någonsin. Det sorgliga faktumet är att något som jag ser som en självklarhet är nödvändigt att uppmärksammas i världen. Men inte bara utanför de nordiska länderna, världens mest jämstälda länder. Dagen är bra för då får man även uppmärksamma orättvisor som olika lön för lika arbete utan att bli kallad för en jävla gnällspik.
Ett exempel. Ett företag ska göra nedskärningar. 15 % av personalen som drabbas. Främst är det koordinatorer, back-upp personal och personal från receptionen. Och ingen stor överraskning säkert för någon att de är just kvinnor som drabbas. Nu är det inte rättvist att säga att det skulle vara denna företags fel. Men det är ett fel i systemet. I grunden. I folks tankesätt.
Men dagen är mindre bra när män som tror sig vara jämställda kommer fram och gratulerar en. Jag tar faktiskt illa upp. Jag vill fan inte bli gratulerad för något just idag. Jag vill känna mig stark och självsäker även resten av de 364 dagarna (denna år t.o.m. 365 dagar). Detta lyckades jag i varje fall läxa upp posteljonen som kom och hämta posten på jobbet. Gubben blev och småprata i receptionen och med stolthet i rösten gratulerade oss kvinnor på dagen. Efter ett bitter tack från min sida sa han att jag istället borde vara stolt idag. Då muttrade jag tillbaka att förvisso men jag gärna var stolt varje dag. Jag vet inte vad han tänkte då.
Hade så gärna gått och sett Kakan ikväll på Södra Teatern. Hon och Julia och Hanna är en av mina bästa vänner här i stan, även om de inte vet om det. För att de säger högt det som borde vara en självklarhet och gör det på ett snyggt sätt. Och Johanna Koljonen, som idag blev utsatt av ROKS för årets kvinnogärning. Grattis! Det må man väl säga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar