Hela livet är ett disco

Jag kom på mig att jag aldrig som tonåring hade någon riktig idol att dyrka men att jag nu som 27-åring kan bete mig   som en fjortis när det kommer till en viss artist. Igår var jag och hämta ut biljetterna på Södran. Bara för att vara säker att vi inte missar en endaste minut i någon jävla kö. Efteråt åt jag sushi till lunch på samba sushi med ingen mindre än mig själv. Det var trevligt. Det skall jag göra om.

Men det om det.

Ikväll var det då dags igen, efter 2 års paus. Det var som förr, lika vackert och rörande som alltid. Förutom att denna gång sjunger han om att skjuta fram barnvagnen, hur han sommarjobbade på skolan där pappan var rektor och bytte låsen på alla de 1200 skåpen där en var hans frus och mamma som kom till Sverige och levde först på konserver och skulle stanna ett halvår men det blev resten av livet (känner mig träffad i det sista):

Nästan röravstånd, wow!

Så Krunegård alltså, man kan glömma att tröstäta glass eller dränka sina sorger, hans musik är det bästa botet för krossade drömmar. Jag kommer alltid att återgå.