Marken, vad ska man med den till?

Veckan som jag under en dag borde ha firat Sveriges nationaldag har jag istället lärt mig mycket om världens hungersituation. Jag vill veta mera. Jag fick också lära känna nya och inspirerande människor. Idag läste jag även Johanna Koljonens artikel i DN med titeln "Vik inte undan med blicken".

För att citera:

"Jag tänker så här, sa min väninna, att en stor del av människans IQ bara är perspektiv och en stor del av perspektiv kommer från att våga spänna blicken i det som är vidrigt och faktiskt se det. Och sedan jobba på."

Jag tyckte hon prickade mitt i det visserligen uppenbara men högst så väsentliga budskapet. 

Fast när jag satt där på kursen kunde jag inte ibland låta bli att känna en sådan hopplöshet. Trots att jag satt omringad av ett 40-tal aktivister som var ivriga att ställa regeringar och stater till svars och kräva att alla ska ha rätten att äta sig mätta varje dag. Men hopplösheten berodde på insikten att vi människor jämt och ständigt motarbetar varandra. Stora multinationella företag tjänar korven genom att exploatera och bygga fabriker och industrier på mark som faktiskt betyder överlevnad för en stor del av världens befolkning. Samtidigt sitter akademiska experter och klurar sina huvuden över hur man kan få det i styr med olika konventioner och principer, för att sedan aktivister som jag i sin argumentation kan använda. Men vad hjälper det när biståndet dras ner samtidigt som den högerinfluerande statsmakten ser som sin enda uppgift att främja ekonomisk tillväxt och på så sätt gör det lättare för dessa företag att etablerar sig. Vad hjälper då vaga principer och riktlinjer som endast i praktiken har uppgiften om att vägleda staten att agera, kan man ju tycka. 

Men i slutet av den redan nämnda artikeln fick jag dock hoppet tillbaka då hon beskrev vad hennes väninna klokt hade sagt:

"Sedan talade hon om hopp och möjligheter. Jag kände som jag ofta gör med experter och aktivister att de trots allt inte drivs av blind desperation. De drivs av den kittlande känslan att oddsen är svåra men inte omöjliga, av att varje persons insats är av avgörande betydelse nästan oavsett vilket problem, globalt eller lokalt, man tagit sig an. Det enda som faktiskt skrämmer dem är vi som vänder världen ryggen."

Därför tänker jag trots allt fortsätta och aldrig vända världen min rygg!

En väldigt duktig föreläsare. 

Kurshuset. 

Trots att kursen var väldigt bra var vi nog alla glada över att få åka hem, inte minst jag som tydligen blev lite insnöad av all information i huset vi bodde i och trodde utanför att jag hade blivit någon slags kändis.