Ibland blir jag bara så jävla trött i samhället man lever i. Trött på att behöva leva på ett visst sätt. Denna tillstånd av trötthet märker jag när jag av någon skum anledning i en lite längre period (nu menar jag kanske högst i 5 dagar) inte träffar vettigt folk, dvs mina vänner. Istället blir jag gång på gång inpräntad om det heterohetsiga och kristdemokratiska familjelivet. Ja, det s.k verklighetens folk, som för en tid sedan (tack och lov) väckte en het debatt. Såhär står det på KDs hemsida på frågan vad är verklighetens folk: "De som tycker att det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV". Det ska man förståss få tycka är "okej", bara man tycker att det är "okej" med folk som inte vill eller rentutav kan göra det.
Fast jag är fullt medveten om att min umgängeskrets är rätt så homogent (fast, nu har jag faktiskt fått min första stekarkompis!) och att jag mer eller mindre eftersträvar till just det heteronormativa levnadssättet. Men trots det så vill jag leva i en värld där det är valbart att leva som man vill och ge utrymme för ett alternativt levnadssätt.
Men, inte normer utan motståndsrörelser. Förra lördagen var det en "civilisationskritisk festival" på hemliga trädgården, här runt hörnet till mig. I lokaltidningen beskrevs det som "ett tillfälle att kliva ut ur civilisationens bubbla, släppa på önsketänkandet och öppet dela oro, förväntningar och ideér om framtiden". Det hade varit något om jag hade haft möjlighet att deltaga.
Är även glad att jag imorgon gör en verklighetsflykt till Berlin där det samhällsnormativa levandssättet känns mest vara ett undantag än huvudregel.
Ses om 1 vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar