På söndag var det 1 år sedan. En av de händelser som man aldrig kommer att glömma, aldrig glömma vad man gjorde just då när man fick höra om det. Det var en av de varma sommarkvällarna som jag satt ute på en uteservering, en fredagkväll. Jag kom ut från toan och får höra om en bomb i Oslo. Fattar ingenting förutom att fördomliga tankar börjar snurra i mitt huvud. Efter några timmar får vi höra resten och efter att först ha skrattat åt absurdet förstår vi allvaret och det känns som ett stort moln drar sig ovanför mig. Jag vill inte. Jag vill inte leva i en sådan värld.
På första terminen på juristlinjen hade vi ett seminarium där vi pratade om hot. Detta var år 2005. Alltså 4 år efter 9/11. Världen var fortfarande i chock och war on terrorism var prio 1 att bekämpa. Vår lärare ställde frågan om vad som sågs som de största hotet när vi växte upp. Vad var vi rädda för under sena -80 till tidiga -90 talet? Efter en stunds diskuterande kom vi fram till om att våld, misshandel, mord och övergrepp var det som vi då var rädda för. Idag har det blivit vardagsmat och inget som uppmärksammas speciellt mycket längre. Den dagen som vi diskuterade detta uppmärksammades alltså terrorism som det största hotet för mänskligheten.
Idag har det fått en motsatt effekt och jag hävdar att det största hotet är högerextremism. Jag är rätt ut sagd rädd för högerextremism. Jävligt rädd. Jag blir upprörd när jag läser och hör om hur vissa folkgrupper behandlas, hur högerextrema partier sakta men säkert tar sig in i de beslutande organen i europeiska länder. Hela fenomenet grundar ju sig på politisk missnöjdsamhet, som sedan resulterar i våldshandlingar. Det har gått överstyr och som jag upplever det är det bara början till något värre.
För övrigt är Daniel Sjölins sommarprat i P1 ett av de finaste saker jag hört på länge. Ska tänka på det när världen bara känns grym och orättvis och olidligt svår att leva i.
Hej så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar