Nyårslöftet då?

Nu när jorden inte verkade gå under och jag överlevde ett till årsskifte så är det väl på sin plats att säga några välvalda ord.

Nejdå, så dramatisk är jag inte. Men det finns väl alltid skäl till förändring.

Satt en kväll ännu förra året på Marie Laveu (och försökte spana in en deprimerad Rocky aka Martin Kellerman) och pratade om förväntningar för det nya året. 

Jag har stora förväntningar, jag behöver det.

Men vad jag däremot inte förväntar mig av mig själv är att när jag får för mig något (vilket känns att jag ofta får) inte ta det direkt för givet. 

Med andra ord, jag har tendensen att så fort något börjar hända på, låt oss säga, det karriärsmässiga eller personliga planet, förflyttar mitt mentala tillstånd i raketfart redan till detta något som om det redan var verkligt. På något sätt har jag där och då svårt att tro att något kan gå fel utan envist bara blir upptagen att tro så och inget annat. Det brukar inte leda till något optimalt och sätter mer käppar i hjulet än något annat. Och när det sedan inte blir av och allt förkrossas blir det istället minst dubbelt så svårt och så sitter jag där ängslig invirad i min filt och tröstlystnar på Krunegård istället.

Så, istället har jag nu bestämt mig att inte vara så upptagen av dessa tankar, inte låta det förstöra stunden jag lever i just då. Ta inget för givet. Inte ta glädjen i förskott. 

Istället, leva i nuet.
Ta en dag i sänder. 

Fånga dagen. 

Carpe fucking diem, liksom.

Ett annat löfte är att börja prata mera med människor, och då menar jag med okända och framförallt halvbekanta. Det gjorde jag redan igår, i tvättstugan (eller var mest tvungen för hade tydligen snott någons tvättid).

Sen ska jag även försöka vara lite prydligare på jobbet. Fast för min egen skull alltså. För då är jag allmänt gladare.

Och se till att lacka naglarna oftare.

Det var väl allt!? Jag jobbar redan hårt för att leva som jag lär. Förutom detdär sista att lacka naglarna, men det kanske jag kan förlåta mig.