I början av veckan läste jag om att det finns en grupp människor som känner att de måste återställa "den köttätande heterosexuella vita mannens rättigheter". De känner sig helt enkelt kränkta av att inte få utöva sina normativa rättigheter.
Min reaktion har varit att skratta åt idiotin för att jag inte kan förstå att någon på allvar kan tycka så.
För ett tag sedan deltog jag med jobbet på den årliga överförmyndarkonferansen (det var för övrigt klackarna i taket, som namnet antyder). Den sista programpunkten på denna 3 dagar långa konferans var en föreläsning med en kille som satt i rullstol och var född med förlamade armar och ben utan muskler (trots detta hade han lyckats "springa" Göteborgsvarvet och slått världsrekord i simning i paraolympiks). Han berättade bl.a.. att han fick ofta svara på två olika frågor:
1) Hur kan du alltid vara så glad.
2) Är det inte jobbigt med de höga trottoarkanterna.
Hans svar på fråga 2 var: "Ja, men jag letar mig inte till de höga trottoarkanterna, utan till de låga".
(svar på fråga 2 leder till svar på fråga 1, att leva på ett sätt att inte känna sig kränkt som rörelseförhindrad gör helt enkelt att man kan vara glad varje dag)
Att inte aktivt söka sig till problem, som dessa höga trottoarkanter, är förmodligen något som vi alla skulle behöva ta till oss. Att istället för att känna sig kränkt stup i kvarten när vi tycker att någon eller något hotar våra s.k. rättigheter, söka oss till en alternativ lösning Eller helt enkelt försöka förstå andras sätt att leva. Att t.ex. anse att ens rättighet att äta sin korv för att någon annan väljer att äta vegetarisk mat blir kränkt är att med ljus och lykta leta sig till problem. Det kan tyckas vara ett förlöjligande av dessa "kämpare" men samma gäller faktiskt även de som anser att samkönade äktenskap skulle kränka andras rättigheter att gifta sig eller att den vita (mannens) ställning skulle kränkas av invandrare.
Men, det finns ett kapitel om ärekränkning i brottsbalken av en anledning. Ett exempel på att ha en befogad rätt att känna sig kränkt just nu är de romer (och speciellt barnen) som blivit kartlagda av polisen i ett register som har inget syfte alls än att just kartlägga en etnisk minoritet.
Hej storebrorssamhälle! Hej etnisk klassificiering! Hej 30- talets Tyskland!
P.s. Idag träffade jag en gammal vän, faktiskt en av de äldsta vänner jag känner i detta land. Jag beklagade att jag var sen och hen svarade "Jag känner mig faktiskt lite kränkt".
Hahahahaha.....
(Bilden har inget med texten att göra men jag tycker det är trevligt att sluta med en bild. Idag på en tunnelbana som gjort sitt för dagen och var påväg för övernattningsparkering när jag igår joggade hem från jobbet klockan 9 på kvällen (jag fiskar inte om sympati här, utan stannade kvar på jobbet av egen vilja av rent intresse och med övertidstaxametern tickande).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar