Förnekelsen

Jag lever i total förnekelse. Jag tror fortfarande att det är sensommar. Varmt och ljust ute. Mycket på grund av att på dagarna sitter vi inpaketerade i plast pga fasadrenovering av huset jag jobbar i (jag hoppas ju i hemlighet att det egentligen är en megastor julklapp till mig från kungen, detta fantastiska hus) och tror att det är hur ljust och fint ute som helst. Att det bara är en tillfällighet om det är mulet och regnigt någon dag. Och när jag går hem tror jag att jag jobbat över lite väl länge och att det typ redan är natt för att det är så sanslöst mörkt. Eller när jag lyssnar på Hela huset (Veronica Maggio & Håkan Hellström) tror jag ju att jag är med på denna sommarfest de sjunger om, att det lika bra kunde vara jag som sover där på gräsmattan i sommarmorgongryningen. Ser detta så bra inför mig. Hur luften är ljummen, solen har precis gått upp, man känner sig trött men lyckligaste i världen. 

Lite för bra inför mig. Kanske. 

Vet inte om det är bäst för mig att leva kvar i denna drömvärld eller bli väckt på något ruffigt sätt att det faktiskt är NOVEMBER!!! För det är ju faktiskt så vansinnigt deprimerande att det verkligen kan vara såhär och att det är milsvid mängder av månader till våren. Jag blir nästan lite arg.

En tom badstrand borde ju säga mig något, men icke.

Bara några veckor sedan satt jag på en klippa och läste.
Kvinnorummet, ja den hänger nuförtiden med mig lite överallt.