Filmen

Även om läsarantalet här inte når svindlande höjder kommer jag här med ett filmtips. Såg den igår på biografen runt hörnet.

Och helskotta så gemytligt bra den var. Unga (noja runt 28 år) människor. Vänskap. Musik. Drömmar. Dans. 86 minuter. I New York. I svartvitt.

Film i min typ av smak, helt enkelt. Så pass mycket att jag fick alldeles för stor lust att flytta till New York, bo i kollektiv med random folk och tegelväggar, leva på minimumexistens, börja röka och sitta på fönsterbräden, gå ut mitt i veckan,  leva livet med glädje och lättja.

Det enda dåliga i filmen var att jag kände igen mig lite väl bra igen i huvudrollskaraktären (förutom att jag inte är en danskoreograf), tills jag läste en recension där det stod: "Om man inte kan identifiera sig med Frances så har man aldrig levat".

Då har jag väl levat.