För ganska exakt 5 år sedan såg jag Bitterfittan på Uppsala Stadsteater. Jag skrev i ett liknande forum som detta om min uppvaknande för feminismen och hur jag sommaren därpå ägnade mig åt läsa feministisk litteratur. Det var även då jag förstod vad slagordet som var rastad i bibliotekets toalett och som får pryda denna inläggs rubrik verkligen menade. Förra veckan var jag och lyssnade på det ovannämnda verkets författare tillsammans med en svensk komiker på Dansens hus där de pratade om det hett debatterade feministhatet.
För några veckor sedan hamnade jag i en väldigt absurd situation med en antifeminist. I hans värld håller inte feministernas argument och hela feminismen misslyckad. Jag hatar att bli förstådd som en rabiat och misslyckad argumenterare bara för att han ville känna sig överlägsen mig. För det var exakt vad han ville. Han hade tendensen att dra till, visserligen korrekt men orelevant fakta och argumenterade emot allt jag sa. Jag sa kanske något i stil med "det är ju helt uppenbart att systemet i samhället är fel, det är svårare för kvinnor att uppnå höga positioner inom t.ex. näringslivet". Till detta kunde han svara "har du tänkt på att alla uteliggare är män?". Eller då detdär klassiska om vårdnastvister, "95 % av vårdnadstvisterna slutar för kvinnors fördel". Ja, det är ett visserligen ett problem och jag kan inte annat än stötta de grupperingar som lobbar för en lagändring i detta. Men kom ihåg att hela föräldrabalken är grundad på en fundamental princip, nämligen att barnets bästa ska komma i första hand. Dessutom så ska man inte hata feminister för det, hata de som är (dvs lagstiftarna som för övrigt ju för det mesta är män!!!) författarna till denna praxis och lagstiftning. Det är även precis det som är problemet med att feminismen inte tas på allvar, de s.k. antifeministerna blir alltid så nervösa och drar till med helt orelevant fakta på något helt annat. Visst, INGEN ska behöva vara uteliggare och det problemet måste lösas men det är en diskussion för sig! Och det faktum att majoriteten av de som läser juridik är tjejer är även helt orelevant eftersom de (eller vi) ändå får kämpa mer med att bli tagna på allvar och nå de högt eftertraktade toppjobben (kolla på statistiken där, antifeministjävel!)
Jag hoppas slippa liknande diskussioner i framtiden, för uppenbarligen kan jag inte helt hantera dem. Jag upplevdes säkert precis sådan han ville jag skulle känna mig, dvs en rabiat och misslyckad varelse tillika feminist. Men jag förstår också att om man någonsin vill att något ska ändras måste man kunna tacklas. Och vad jag lärde mig på föreläsningen var att man kan i varje fall börja med det genom att vara en vardagsfeminist. Och det är precis vad jag t.ex. på jobbet lyckats med. Jag har varit, i visserligen lättsam anda, rapp med att poängtera att det inte är okej bara förutsätta att t.ex. en domare är en man. I viss mån har det gått hem, det är så jag ska fortsätta. Fortsätta vara vardagsfeminist!
Tack för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar