Att få ha söndagsångest!

Inser att jag gett en lite väl negativ bild av tillvarot och vardagslunkandet.  Som om jag bara längtar till helgen knappt innan den förra ens har slutat. Så är det inte egentligen. Jag tänkte på det faktiskt häromdan. Eller det var i samband med när jag läste Hanna Hellqvist senaste inlägg "Att ha ett jobb". Jag tycker faktiskt också att det är ganska najs att förbereda sig inför veckan redan på söndagen, ställa väcklarklockan på 6.20 varje kväll, laga matlådor, vara så trött på fredagar att jag lätt skulle kunna somna före 10, att lunka ner till tunnelbanan och oftast trängas men i bästa fall få sitta mittemot andra trötta ansikten, träffa folk på kontoret varje dag som man förmodligen annars inte skulle komma i kontakt med, ta lunchrast, ta fikapaus och lyssna på dåliga skämt. Men framförallt, att ha ett ställe att gå till varje dag.

Jag tror det är lätt att glömma hur skönt det egentligen är med allt detdär. För jag vet hur det skulle kunna vara annars.

Hej färger utanför mig.