På fredag fyllde jag år. Det är en lite märklig känsla när man fyller år. Helst vill man inte känna sig uppmärksammad men samtidigt så är blir en glad av varenda litet sms, samtal, wassap meddelande, vägginlägg på fb eller annat uppfinningsrikt sätt man nuförtiden har kontakt med.
Förra gången fyllde jag 27 år och upplevde en mindre livskris. För mig är det svårt att uttala TJUGOSJU. Jag hade fasat för att fylla just TJUGOSJU från den dag jag flyttade till Sverige. Det är ju lite komiskt det hela, men på fullaste allvar upplevde jag ångesten dagen jag verkligen fyllde TJUGOSJU. Det handlade givetvis inte bara om det att jag nu var tvungen att behöva uttala TJUGOSJU när någon skulle fråga min ålder (fast, när jag räknade hur många jag sa det under 1 år kom jag upp till 2 ggr, varav den andra var för 2 veckor sedan. Folk har inte tendensen att fråga om åldern mera.) utan det fanns något lite djupare än så. Sen jag flyttat till Sverige så har jag alltid i "lättsam anda" sagt att när jag fyller just TJUGOSJU ska jag fly landet för ett år. Javisst, något som började med "lättsam anda" blev med åren mer ett faktum. Då trodde ju jag att jag var odödlig och aldrig ens kommer att uppnå den åldern för då är man ju faktiskt redan gammal och så gott som med andra foten igraven. Det fanns liksom inte på världskartan att jag skulle bli det. Men, åren har ju tendensen att gå, och vips var det sommaren innan jag skulle fylla TJUGOSJU. Detdär att jag från början hade en bestämd uppfattning om att när man är TJUGOSJU år är man gammal satt så rotad inom mig att när jag faktiskt blev det var det som att tåget hade redan gått, nu fanns det ingen återvändo mer till ungdomens lättsamma år.
Nu vet jag bättre. Nu har jag upplevt att vara 27 år och dessutom fått en ny ålder (och ja, det känns faktiskt skönt att kunna uttala sin ålder, blir ju ännu lättare efter 2 år) att handskas med. Men denhär gången känns det inte på samma sätt utan mer som ett faktum. Jag kan liksom identifiera mig med det och har uppnått en acceptans av tillvarot. Tåget till det riktiga livet har ännu inte gått, det syns knappt till i horisonten.
Hittade en gammal mailkorrespondens mellan mig och en god vän angående hans ångest att bli äldre:
"Jag förstår vad du menar om åldersnoja och känna att man inte har uppnått det som man trodde man hade uppnått i denna ålder. Jag kan också tycka det ibland. Fast ändå inte. Eller jag tänker att om jag hade gjort det ena hade jag inte gjort det andra. Menar, om jag hade familj med barn och allt hade jag inte skolat upp mig, om jag satsat mera på skolan hade jag inte haft lika roligt under studietiden, om jag hade stadgat mig under studietiden med lägenhet och sånt hade jag inte rest runt och träffat alla de människor som gjort mig till vad jag är idag. Allt har givetvis sina för- och nackdelar, men jag hoppas och tror och önskar att vad jag gjort har haft sin mening och jag egentligen inte kunde vara lyckligare än vad jag är nu eftersom allt har sin mening. Det kanske inte är sant, men jag måste tro så".
Förra gången fyllde jag 27 år och upplevde en mindre livskris. För mig är det svårt att uttala TJUGOSJU. Jag hade fasat för att fylla just TJUGOSJU från den dag jag flyttade till Sverige. Det är ju lite komiskt det hela, men på fullaste allvar upplevde jag ångesten dagen jag verkligen fyllde TJUGOSJU. Det handlade givetvis inte bara om det att jag nu var tvungen att behöva uttala TJUGOSJU när någon skulle fråga min ålder (fast, när jag räknade hur många jag sa det under 1 år kom jag upp till 2 ggr, varav den andra var för 2 veckor sedan. Folk har inte tendensen att fråga om åldern mera.) utan det fanns något lite djupare än så. Sen jag flyttat till Sverige så har jag alltid i "lättsam anda" sagt att när jag fyller just TJUGOSJU ska jag fly landet för ett år. Javisst, något som började med "lättsam anda" blev med åren mer ett faktum. Då trodde ju jag att jag var odödlig och aldrig ens kommer att uppnå den åldern för då är man ju faktiskt redan gammal och så gott som med andra foten igraven. Det fanns liksom inte på världskartan att jag skulle bli det. Men, åren har ju tendensen att gå, och vips var det sommaren innan jag skulle fylla TJUGOSJU. Detdär att jag från början hade en bestämd uppfattning om att när man är TJUGOSJU år är man gammal satt så rotad inom mig att när jag faktiskt blev det var det som att tåget hade redan gått, nu fanns det ingen återvändo mer till ungdomens lättsamma år.
Hittade en gammal mailkorrespondens mellan mig och en god vän angående hans ångest att bli äldre:
"Jag förstår vad du menar om åldersnoja och känna att man inte har uppnått det som man trodde man hade uppnått i denna ålder. Jag kan också tycka det ibland. Fast ändå inte. Eller jag tänker att om jag hade gjort det ena hade jag inte gjort det andra. Menar, om jag hade familj med barn och allt hade jag inte skolat upp mig, om jag satsat mera på skolan hade jag inte haft lika roligt under studietiden, om jag hade stadgat mig under studietiden med lägenhet och sånt hade jag inte rest runt och träffat alla de människor som gjort mig till vad jag är idag. Allt har givetvis sina för- och nackdelar, men jag hoppas och tror och önskar att vad jag gjort har haft sin mening och jag egentligen inte kunde vara lyckligare än vad jag är nu eftersom allt har sin mening. Det kanske inte är sant, men jag måste tro så".
Ett av fördelarna att bli äldre är att man får mer skinn på näsan och, som i dethär fallet, vågar jag påstå att jag tycker det var bra skrivett, även om det var jag själv som skrev det. Efter en titt på datumet var det i och för sig ännu innan jag fyllt den magiska ångeståldern så det var ju lätta ord för mig ännu då. Men nu efteråt kan jag faktiskt se poängen i det igen.
Men själva dagen var extremt regnig och dyster utanför fönstret men värmdes upp av allt fint uppvaktande och uppmärksamhet och fint spontanbesök från La Göteborg. Kulminerades även på kvällen till med en av de trevligaste kvällarna på ett nytt favoritställe Judit & Bertil. Och svaret är nej, de har inte rutiga bordsdukar, klientelen består inte av pensionärer och på menyn har de inte husmanskost och lingonsaft, som namnet kanske kan antyda. Så gammal är jag väl ändå ännu inte.
Bara för att göra livet lite mer färggrant lägger jag upp lite bilder på vad man kan få när man fyller 28 år:
 |
| Lite tvål som en vill äta. |
 |
| Tydligen hände det annat också år 1984 än att jag föddes, t.ex. svängig musik. |
 |
| Present på jobbet. |
 |
| Inte så svårt att lyda mammas order denna gång. |
 |
| Vin från en vinconnässör + fina kort. |
Fick även denna sång, Tuoll on mun kultani, i min inbox från de finaste E & M!
 |
| Jag bjöd på lingonpaj. Både med och utan gluten. Ganska så vuxet val. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar