Det är Kristina Sandbergs första del i hennes trilogi, Att föda ett barn. Under ett par veckor var den 20 åriga Maj min bästa kompis. Hon var där när jag kände att jag inte orkar ta hand om ett enda barn-ärende längre. Hon var där när det har varit för jävligt novembermörker ute. Hon var min kompis i pendeltåget (såtillvida att jag avsiktligt undvikit kollegor) Hon fanns även där vid terroristattacken i Paris. Det var som att allt runtomkring mig försvann när jag hade nosen mot boken och jag slungades i hennes liv som ung tvångsgift mor på slutet av -30 talet. Hon har även av mig blivit diskuterad i två olika bokcirklar.
Är väldigt glad att det finns två delar kvar, men tror jag måste läsa något lite mer uppmuntrande innan. För jag lovar, det är nästan 500 sidor av ren ångest. Det är ingen direkt thriller och det mest spännande är, som bokens titel antyder, när hon föder ett barn. Och efter det är det fortfarande ca 200 sidor kvar, av inget. Så spänningen är inte direkt olidlig igenom boken. Det bästa jag vet ju!
Så, om någon annan har denna samma ångestfaiblesse säger, nej uppmanar jag, läs, Läs, LÄS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar