Jeansjackan

Jag har köpt en jeansjacka. Har inte haft en jeansjacka sen jag var typ 12 år. Om man då bortser från den jeansskjortan som jag envist använt som jacka och som jag hittade för 10 kr av märket Golden Bridge på en gårdsloppis vind nånstans ute i Upplands skogar. Men denhär nya är en riktig jacka, just en sådan som dyker upp på våren som ett första vårtecken. Den sitter perfekt och den färgen är perfekt för mig. Och medger att jag liksom känner mig sådär perfekt snajdig och irriterat fräsch i den. Köpte den för en väldigt billig peng på sista readagarna och tänkte "dethär är nog bra att ha och speciellt bra kommer den att passa in på vårt kick-off som har tendens att ha just en sån "casual" tema bortom kontorsklädselm". Och oj så rätt jag hade. Har fått så mycket uppmärksamhet och beröm av både bekanta och halvbekanta och en sa t.o.m. "när jag såg dig tänkte jag jag vill också ha en jeansjacka". Tack för det, väl?

Jag vet inte, men ibland blir jag bara så trött på att man liksom blir uppskattad och synlig på basen av vad man har på sig. Visst vill jag klä mig snyggt och i såna kläder och färger jag passar bäst i. Men så kan jag även ibland känna att dra på mig något riktigt beiget (sånt som finnarna är väl kända över att ha på sig på semestern) och osmickrat sittande bara för att. Bara för att gå mot strömmen och med avsikt se ful ut för att istället känna mig uppskattad för något annat än just det vad jag har på mig.

När jag betalade jackan hade jag inte trott att även denna klädesplagg kunde väcka så mycket känslor och tankar.

Och ja, dethär toppar nog en av de onödigaste tankarna jag haft.


Mvh

HonSomHelstGårISvartFörAttKännaSigBekvämOchSnygg