Drama queen

Jag får ofta frågan "varför ska jag bara se på en massa djupa dramatiska filmer".

Pratade med en österrikare (nationalitet såklart oviktigt, vill bara poängtera min internationalla umgånge) om att varför man vill lyssna eller se på dokumentärer som bara är tragiska och hemska. Ett argument är förståss för att lära sig något om historien men det var inte det han var ute efter. Han menade att eftersom det finns så mycket elände i världen varför ska man grotta sig mer i sådant, och utsätta sig

Det är i och för sig en bra fråga. Jag berättade även för honom om mitt tycke över (oftast) europeiska drama filmer. Och att oftast vill jag se en film som gör mig så känslomässigt illa så att det känns som om någon skulle trycka ett kniv i mitt hjärta eller att jag skulle slängas mot en vägg. Jag bara måste få utlopp för dessa känslor och det görs fint med en bra drama.
Ganska sjukt, när man jag tänker efter.

Vi prata t.ex. om Amour, som jag såg i höstas. Han menade att det är ju inte roligt att se på sånt misär när det ändå kommer att hända en själv eller någon i närheten i slutändan. När jag satt på bion och såg den blev jag vansinnigt uttråkad och rastlös och bara väntade på att den skulle sluta. Den var så seg och dessutom visste man hur det skulle sluta, det fanns liksom inget hopp i filmen. Men, efteråt har jag tänkt på filmen, och det mycket. Det gör fortfarande ont när jag tänker på det, och jag får lite obehagskänsla. Kanske för att jag har gamla farföräldrar, eller kanske för att just för att jag går och tänker på den så ofta gör den till en så bra film. Det känns ju liksom lite mer värt att se en sådan film än en sådan som kanske behagar för stunden men som man knappt kommer ihåg handlingen om 1 vecka. Som ett kvitto på att man sett en bra film. Eller så vill jag bara inte blunda för denna diskbänksrealism som är vardag för andra.

Men, det är bara jag och min smak, som alla vet ju är delad.

Jag har även behövt hätsläsa Hatet inför veckans bokcirkel, vilket i och för sig inte har varit svårt för den är så välskriven och mycket är bekant så det är lätt att läsa. Men idag, måndagmorgon, läste jag på den i tunnelbanan och lyckades läsa ett avsnitt som var så otroligt tragiskt och påminde läsaren om Utoya. Plötsligt märkte jag hur gråten satt i halsen. Men där gick droppen. Inte bästa sättet att börja arbetsveckan, sitta och gråta på tunnelbanan, tänkte jag, bet ihop, svalde tårarna och stängde boken.