Kroppen

Som så många andra hakar jag på och skriver om människorkroppen.

Det är så lätt hänt att man uppmärksammar kroppen (och då är det ju främst endast sin egen kropp) lite extra under sommaren. Och inför sommaren, med alla Beach 2000-någonting löften. Hur man varje år önskar att man slapp köpa sig en ny bikini för att slippa stå där blek och fet i provhytten, som man alltid lyckas övertala sig själv att man är. Eller om man inte köper en ny blir i alla fall påminn om hur man bör se ut men definitivt inte gör på reklamer som hängs ut lite överallt. Och hur det på något konstigt sätt just är kvinnor och kvinnokroppar som hela hysterin koncentreras på.

Som när Jenny Strömstedt sa i sitt sommarprat att hon tänker minst 10 ggr / dag om hon är tjock. Nu överdrev hon förmodligen, men 10 gånger per dag! Det är fansinnigt, men på något plan förstår jag henne. Som offentlig person tror jag det är lättare hänt. Jag kan också oja mig om jag råkar se en bild på mig som någon annan har tagit och tänka "ser jag verkligen så stor ut". Eller när jag prövar kläder kan jag tänka "denhär är helt fin men jag ser tjock ut i den". Men, alltså, att verkligen behöva ta all den tid och kraft och tänka på sin egen kropp är ju alltid tid och kraft från att göra något annat mer relevant.

Eller hur Anna i Stalins kossor när hon var ett barn och besökte Estland blev gång på gång uppmärksammad på hur kvinnorna i landet såg ut och blev på samma gång intalad om hur de skulle se ut. Och då började hon fråga sig varför det bara är kvinnors kroppar som man uppmärksammar sig på, män får se ut exakt som de vill utan att bli stämplade till någonting alls. De som läst boken vet ju att merparten av boken handlar också om hennes fixering av hennes kropp och de medföljande extrema ätstörningarna.

Jag kommer också ihåg en tid bakom i tiden då jag skulle träffa någon som jag inte sett på en tid undrade om och hur personen skulle iaktta just min kropp. Alltså om personen tyckte under den tiden vi inte setts hade hunnit förändras. Tänkte inte alltid nödvändigtvis på det på ett dåligt sätt, var bara nyfiken hur min kropp betraktades i dennes ögon. Men, nu i efterhand önskar jag att jag hade sluppit dessa tankar.

Med risken att bli biten av en bäver (det ÄR en adekvat risk) försöker jag så ofta som möjligt såhär sommartid ta mig en dopp i Mälaren. Men trots att jag varje gång tackar mig själv efteråt ligger det en liten övertalningskampanj bakom varje gång att klä av mig (i baddräkt alltså) ute i det offentliga. Men, så tänker jag, vad ger jag för signaler åt alla Justin Bieber älskande tonårstjejerna* om de ser mig, som de förmodligen ser som en vuxen människa, känna mig osäker i mina egen kropp. Hur de i så fall tänker "blir det aldrig slut, kommer man fortfarande som vuxen att behöva oroa sig för hur man ser ut". Så nej, det försöker jag nu sluta med.

Idag försöker jag främst vara tacksam för att ha en fungerande kropp och som så ofta gör vad man säger och vill att den ska göra.

Och OM männens kroppar uppmärksammas är det bara om det är på ett positivt sätt. De andra får liksom vara i fred från betraktares ögon. Igår promenerade jag över bron från Långholmen till Hornstull och förbi mig kom två snubbar i sina bara, solbrända och pumpade överkroppar. Jag kunde känna stoltheten strålas från dem redan från många meters avstånd och jag LOVAR att de spände lite extra på sina muskler när jag gick förbi (inte för att de nu kanske ville imponera just på mig).

Ja ba "REALLY?"

P.s. Min mobil är trasig och på service och därför bjuder jag inte på bilder på min kropp. Eller andra, exempelvis somriga badbilder, just nu.

* Just dessa tjejer som hetsar varandra och skriker "DU MÅSTE GÖRA DET FÖR JUSTIN. OM DU INTE DOPPAR DIG KOMMER JUSTIN ATT DÖ".