Säg bara JA!

Imorgon kommer Finlands riksdag att rösta för eller emot en könsneutral äktenskapslagstiftning.
Enligt mig finns det, föga förvånande, absolut inga argument mot en sådan lagstiftning. Det handlar om mänskliga rättigheter och jämlikhet för alla och dessutom ingen skada för någon alls (att homosexuella ska få gifta sig kränker absolut ingen annans rätt till något alls, så är det bara). Ni vet ju säkert alla redan allt detta. Möjligtvis kan jag förstå religiösa argument, även om jag inte håller med.
Dessutom tycker jag det är rent ut sagt pinsamt att det inte redan är så i Finland, då alla andra nordiska länderna har haft denna lagstiftning redan i evigheter. Pinsamt bara därför att Finland är känd för att värna de mänskliga rättigheterna och var vägvisare för resten av världen om allmän rösträtt. Diskussionen var säkert lika het redan då (kanske lite mindre i de sociala medierna), och se hur det gick. Rätt bra, eller hur?

Ibland är jag dock inte bättre själv. En kollega till mig berätta att hennes pappa hade ramlat i simhallen för några veckor sedan och hon hade inte först fått veta något om det. Det hade till slut gått bra och tur i oturen var att hon med detta fick "hennes pappas pojkväns mobilnummer".
Min första tanke var "nu sa hon nog fel", tills jag uppmärksamma min egna skrämmande sätt att reagera.

Och förresten, de som argumenterar för att barnen kommer att bli mobbade om de har homosexuella föräldrar kan jag berätta att hennes 8-åriga son hade sagt en dag att "mest av alla saknar han hans morfars pojkvän". Inget konstigt alls för denna 8 åringen att hans morfar har en pojkvän, jag tycker han borde få rösta imorgon.

Denna skylt hängde i kommunhusets hiss där jag jobbar på (alltså inte endast i hissen). Jag har redan gått kursen HBTQ på jobbet - att agera inkluderande med mitt fackförbund och kan rekommendera alla andra att också göra det.

Ingen har väl missat att jag fick ögonkontakt med självaste (dåvarande) statsministern på Pride paraden. 

Tunneln

Igår inkasserade jag min sista födelsedagspresent av alla de tre upplevelsefödelsedagspresenter jag fick i år. Eller inkasserade och inkasserade, det var alltså dags för THE TUNNEL RUN!

Innan loppet laddade jag med min nya superdryck, innehållande fänkål, banan, ett ägg, soijamjölk och saft ur en citron. Slänger i lite honung för att bli lite sötare och hampaprotein för att få ännu mer styrka också. Fänkålen gör att det smakar som lakrits, så himla gott

Det var seeeega asfaltbackar (både upp och ner) men kom i mål med bättrad personligt rekord. Men nästa gång måste de fanimej gå under 55 minuter. Mer hampaprotein i drycker nästa gång alltså.

Nu hinner jag inte stanna här mer, det är SOL ute! Carpe diem!

Midnattssolen

Jag är redan så trött på november. Så himla trött på denna evinnerliga mörkhet. Det är ju natt  tjugofyratimmar i dygnet. Det är helt galet att en år efter år ens orkar och bara accepterar detta. Eftersom jag inte alls ens är lagd åt detdär hållet att jag tycker det är mysigt att sitta hemma med tända ljus varken själv eller ens i gott sällskap är dethär endast en stor pina. Missuppfatta mig inte, jag tycker det är fantastiskt att det finns 4 olika årstider och september/oktober har nästan börjat bli mina favoritmånader. Men november alltså, jag vill inte ens försöka förvandla det från depp till pepp för jag vill helst bara bryta ihop och genomlida djävulskapet.

Men, då kommer jag att tänka på det exakt tvärtoma, dvs ljust dygnet runt som jag upplevde i en hel vecka på sommaren. Hur en egentligen aldrig blev trött och det inte fanns en sorg i världen att reda ut. Bara att återblicka till dessa bilder gör att det kanske finns en liten chans att en överlever även detta år. Det är så ofattbart att förstå när en tittar ut nästan vilken tid på dygnet som helst just nu att det verkligen finns något som ens heter solljus. Lika ofattbart som det på sommaren är att förstå att detta mörker kommer varenda år.

Vill alltså poängtera att alla nedanstående bilder är tagna mellan klockan 00 och 04, PÅ NATTEN!!!!

Vi körde och körde.

Här gör vi en avstickare påvägen upp och tittar på en damm som byggts där någon gång på 50-talet. Jag var lite trött så lyssnade kanske inte riktigt noga på vad vi egentligen gjorde där. Men det var i alla fall så ljust att de behövdes solglasögon på näsan.

Resan var inte sponsrad av Adidas.

Finisarna.

 Spanade efter Rudolf.

Det sedvanliga nattdoppet intogs i detta landskap. 

Kanske min crazygaste outfit ever, men matchade i alla fall rätt bra med målningen bakom. 

Från Gällivares Dundret kan en på klara dagar se 1/11 del av hela Sverige. 

Fast i Boden, på perrongen mitt i natten fick vi sitta. 

Vi fick vänta och vänta men glada i hågen var vi ändå. Jag ser dock ut som om jag blivit inlåst i ett solarium lite för länge. 

Till slut fick vi kliva in i vår sovkupé och vi kom vi iväg, lagom när solen steg upp igen. 

Jag har väl sagt att jag på allvar tänkte söka ett jobb i Jokkmokk? Ett jobb jag vågar påstå hade en rejäl chans att få (samma jobb som nu fast på Jokkmokks kommun). Tills jag kom ihåg att det inte tyvärr är midnattssol där året om...

Drömmen

Nu har det kanske hänt lite mer spännande saker här i livet (ett nytt liv t.ex) men en stor sak för mig har varit att ett av mina stora drömmar har gått i uppfyllelse. Jag har fått GLASÖGON! Som jag väntat och suktat efter att få se lite klokare ut.
Allt detta pga att jag de senaste veckorna har lidit av en FRUKTANSVÄRD huvudvärk där väldens yoga och badskum inte hjälpt. Har istället fått konsumera Alvedon som om de skulle vara lyckopiller. En dag t.ex. visste jag på allvar inte om jag skulle klara mig hem från jobbet utan att sprängas i tusen bitar utan att ha just en endaste Alvedon i fickan. Påvägen gick jag också förbi kvarteskrogen och trodde mig se en vän som inte hör hemma i dessa hoods sitta där inne. När jag kom hem pågick detta sms-flöde:

Jag: - Är du på Tre vänner eller ser jag syner?
Hen: - Ja, jag är här. Kom hit!
Jag: - Nä, ligger under täcket och tror jag spricker.

Så tog första steget och beställde tid hos en optiker och förklarade att jag "för ett tag"* sedan har varit på synundersökning och då sades till mig att jag säkert någon i framtiden kommer att behöva läsglasögon (begreppet terminalglasögon fanns nog inte ännu under denna era). Optikern tittade på mig och sa "det verkar som om denna framtid är nu".

Och gissa vad annat optikern frågade mig? Om jag är jurist? Herregud det har aldrig någon frågat mig på rak arm och blev så häpen av detta så köpte säkert de dyraste bågarna med extra allt.

Men nöjd som sjutton är jag nu, speciellt för att slippa det djävulska huvudvärket som nästan tappade min lust att läsa en endaste rad mer än nödvändigt.

Förbannat svårt var det dock att välja men behändigt med en selfievänlig dator.

Dessa blev till slut vinnaren. 

* Minst 10 år sedan.