En fredagskväll hetsades upp stämningen bland oss grrrrlzen. Näthat, hen, olika lön för lika arbete, härskarteknikutnyttjande kollegor osv togs upp. Vi må ha olika uppfattningar om vad vi tycker om detta men vill naturligtvis alla uppnå samma, nämligen jämställdhet. Visserligen, det råkade sig att det var endast tjejer, på i vårt för övrigt genusneutrala afton, vi var påväg på en F! stödfest (och, ja majoriteten drack rödvin) och vi kunde lika bra kunna vara ett utdrag ur en satirisk hipster sit com. Men diskussionsämnet var inte planerat, alls.
Vad får då mig och oss att sitta på helgkvällar och diskutera detta? Dessa diskussioner är inte resultat av att just vi skulle vara otacksamma och bittra, att just vi borde skärpa oss och ta ett ansvar över våra liv, att vi blanda i för mycket känslor att vi skulle hata alla levande män. Eller ens en vilja att känna oss överlägsna och intellektuella och därför välja ett smått elitistiskt samtalsämne. Istället handlar det om att det är en självklarhet för oss att diskutera detta, eftersom vi ser ojämställdheten och även kvinnohatet efter hela näthatsgrejen som något så uppenbart i samhället vi lever i.
Ibland blir
jag dock lite trött på denna ständiga debatt eftersom det även känns att allt jag gör genomsyras över min övertygelse. Även som om jag alltid ska vara beredd att stå upp till kampen och ta fighten. Det vill jag inte. Men jag vill inte heller känna mig som en svikare. I vissa frågor vill jag bara ta avstånd. Därför har jag även svårt att förstå varför folk blir så provocerade om jag inte har ett svar eller åsikt om något i relaterat ämne (eller vilket annat ämne som helst, för den delen). Som exempel,
Finlands eurivisionslåt. Jag borde väl enligt dagstidningarna
rasa av ilska och känna mig jävligt kränkt. Nej, det gör jag inte. Jag kunde säga att jag inte är tillräckligt insatt i debatten, även om jag för några kvällar sedan fick en rejäl update samt blev informerad om hela kaktusgate grejen, men i själva verket så vill jag helt enkelt inte ens analysera ifall det ska ses som en ironisk provokation eller bara allmänt kvinnoförnedrande. Det är en låt och jag tycker det är olyckligt om antifeministerna i grannlandet lyckas dra fördel av detta. Men överlag tycker jag det åtminstone är bra att det har väckt debatt och att det är ett framsteg för feminismen även i Finland att diskussionen tas upp. Detta hade knappast hänt för några decennier sedan.
Det händer att jag även får dendär blicken "det måste vara svårt att vara du, alltid så arg". Och förståss även det klassiska att jag borde vara tyst och tacksam eftersom jag lever i en av världens mest jämställda länder. Tro mig, det är jag. Dessutom kan jag ärligt säga att jag är t.o.m. är mer än lyckligt lottad för att jag inte just nu i min vardag känner på ojämnställdheten. Men detta behöver inte betyda att jag inte vill förändra strukturen och den rådande mansnormen (OCH KROSSA PATRIARKATET, förståss) vi lever i. Jag känner inte att jag måste personligen känna mig kränkt eller speciellt dåligt behandlad för att ha en vilja att uppnå jämställdhet.
Det finns även män som är feminister. Och nu menar jag inte enbart Göran Persson "jag är feminist, men...." - typer. Jag har träffat en del. För ett tag sedan bekantade jag t.ex. med en kille som kallar sig själv feminist. Han jobbar (ideelt) på en organisation som heter Män för jämställdhet. De anser att jämställdhet skall ge lika möjligheter till
alla i samhället och ser det som ett allmänintresse . De jobbar för jämställdhet och mot våld för kvinnors, barns och mäns skull. Min bekants ideella arbete går ut på att hjälpa unga killar i deras tonårsrevolterande och att diskutera problem och ha en granska kritiskt det samhällsnormativa. Han, som jag är övertygad om att liknande arbete får dessa unga killar att må bättre och på lång sikt förebrygga makthavanden och på ännu längre sikt mäns överordnade ställning. Det tycker jag är ett av de vettigaste saker jag hört för att främja jämställdheten på länge.
Så, summa sumarum, man behöver inte vara en bitter och ilsken manshatande kvinna för att kalla sig feminist. Man behöver inte heller stämplas för någon som i alla situationer vill och orkar vara beredd att ta fighten. Jag vill inte heller att någon ska bestämma för mig hur jag ska bete mig i olika situationer bara för att jag råkar vilja att alla i samhället ska ha det lika bra. För mig handlar feminismen i slutändan helt enkelt om att få känna mig lika uppskattad och t.e.x. få samma lön och lika möjligheter som alla andra utan att behöva
skärpa mig. Och, framförallt och det viktigaste, att ha möjligheten att prata om det utan att bli stämplad som en tjatande gnällspik.
Så, mycket ord, mindre innehåll. Men nu är det sagt, nu slutar jag mitt predikande.
P.s. Jag tänker fortfarande mycket på detdär som stod (står?) på Carolina Redviva bibliotekets (dam)toalett "Läs på systrar och förenas". Inte för att det är just där som skon skavar (att tjejer inte skulle utbilda sig i detta land) utan bara själva utmaningen att stå på dig, låt ingen eller inga samhällsstrukturer våga försöka ta ditt mod att uppnå dina mål. Det påverkade nog åtminstone mig lite...
*
Tydligen synonym till feminist
 |
| Helgens lektyr. |
