Rubriken

I lördagens DN fanns det en artikel om feminism inom litteraturen och Märta och Henrik Tikkanens kärleksrelation. Rubriken ljöd:

"Kärlekskriget som blev en skatt i svensk litteratur".

Artikeln fick folk att tro att makarna Tikkanens skulle vara svenska. De är de inte.

Först måste jag poängtera att jag blev pinsamt upprörd över rubriken. Och jag är inte nationalist, om nu någon skulle tycka det. Men, jag kunde inte låta det vara heller. Jag skrev ett argt kulturpretto mail* till redaktionen. Att det var Ebba Witt-Brattström som hade skrivit artikeln hindrade mig inte. Snarare tvärtom. Kände lite, som så ofta, att get your facts right innan ett uttalande görs.

Men lugn allihop, jag använde inte ordet "kränkt" i mitt mail. Jag inser också att detta inte är den viktigaste frågan i världen just nu. Jag är bara förvånad att en professor i litteratur inte vet bättre.  Och lite upprörande att svensk media såhär snor Finlands kulturarv och förmodligen anser mitt mail vara en bagatell. Det är det inte, att makarna skriver (eller skrev) på svenska betyder inte att det är svenskt. Bara svenskspråkigt. Tror inte Märta Tikkanen tycker annat heller. Eller fråga i så fall Jörn Donner, som varit så mycket på tapeten här på sista tiden. Jag gissar han skulle säga att de är "helt dumma i huvuden" de som har publicerat artikeln.

Bilden i artikeln tycker jag var så fin så om de kan kalla makarna Tikkanens verk som svenskt tyckte jag ha rättigheten att sno den:

Jag känner att mitt samhällsengagemang har bytt riktning, inte nödvändigtvis mot det bättre.
Jag har heller inte fått något svar från DN...

Mvh

Vän av ordning

* Jag fick medhåll från andra upprörda att skriva mailet. 

Because we´re worth it!

Innan jul delade vi ut julklappar till varandra på jobbet. Jag fick en reseguidebok till ett ställe som jag hade prata om att jag skulle resa till under våren. Till traditionen hör också att man skall skriva ett julrim till julklappen, vilket jag är asdålig på. Men, inte min kollega som verkade ha ägnat mycket tankeverksamhet och ristat ner detta:

Se, uppleva och lära,
gärna tillsammans med vänner och kära.
Spänning, tradition och mystik,
kultur, mat och historik.
Sticka ut från mängden du redan kan,
lockas bara inte av skäggig man.
Med denna ett försprång du får,
när du i mästarens fotspår går.

Jag var orolig att resan inte skulle bli av pga eventuell ändrad situation för mig men eftersom det inte blev så köpte jag som tröstpris åt mig själv resan. Så om  drygt 1 månad bär det av på den flygande mattan till MARRAKECH!

Upprymdheten är enorm!!! (dock inte för att bli frestad av dessa "skäggiga män")

Inflammationen

Precis när jag lyckats köpa åt mig skor som inte är a) för hala eller b) går sönder antingen i hälen eller i blixtåset, dvs ORDENTLIGA skor, har min vänstra häl svullnat upp och jag blivit (hobbyläkar-)diagnostiserad med hälsensinflammation.

Det är framförallt inte så bra tajmat just nu när vintern pågår på fullt och jag omöjligen kan ha dessa skor på mig. Istället får jag halka fram i sommriga tygskor med dubbla yllestrumpor för att någorlunda kunna röra mig framåt.

Källan till det onda ur olika vinklar:

Trots vinklarna är de inte till salu!

Plötsligt hände det

Scenariot var följande, jag och K ville hinna med en tunnelbana som stod stilla på perrongen. Hon springer i förväg, jag släntrar efter henne. Hon är redan inne i vagnen, jag hör signalen att dörrarna ska stängas. Jag hoppar in precis i sista sekunden. Med andra ord, jag hoppar in när dörrarna redan är på gång att stängas men blir fastklämd emellan dem så att jag får skjuta dörrarna ifrån varandra och slita mig loss från dem.

Trodde det bara var 14 åringar och de coolaste i stan som gjorde så! Fick nog cashat in en del Stockholmspoäng på det.

Dethär var ungefär vad jag såg när hoppade in. 

Dubbelgångaren

Igår var jag på Friskis & Svettis. Innan passet såg jag mig i toaspegeln och tänkte "kan man se mer levande död ut än så?" efter de gångna veckornas huvudbryerier. Innan passet började satt jag på en trappa och märkte att en flicka iakttog mig, och vad jag tyckte med en medlidande blick. Jag försökte ignorera detta men blev lite irriterad och tänkte "ja jag kanske ser sliten ut men hon behöver väl inte stirra ut mig för det".

När vi släpptes in i salen kom hon fram till mig och fråga:

- Undervisar du på KI?

Jag svarade:

- Nej, tyvärr. Jag undervisar inte på Stockholms Universitetssjukhus.

Kanske inte ser så korkad ut ändå!? Är fortfarande lite förolämpad när jag en sommarkväll blev utskrattad av en kostymkille när jag kort sa vad jag arbetar med. "Och du går klädd sådär" med höjda ögonbryn, fick jag även. Och dethär var inte på Stureplan.

Eller så har jag då en dubbelgångar norr om stan.

Heja vintern!

Så vacker du kan vara! Om du fortsätter såhär finns det inga problem i vårt förhållande!

Keep up the good work!

Vems Sverige?

Till hösten har jag bott i Sverige i 10 år. Jag har ljust hår och blåa ögon och har ett förnamn som är "typiskt" svenskt. Utifrån sett är jag alltså väldigt svensk och t.o.m. flygpersonalen (även finsk sådan) på sträckan Sverige-Finland brukar automatiskt prata svenska till mig. Så snabbt jag öppnar munnen avslöjar jag dock att jag inte är från Sverige men med en viss positiv antydan eftersom min dialekt uppfattas som något "mysigt" tack vare mumin och Mark Levengood. Det sägs knappast om "blattesvenskan".

Vad som är typiskt svenskt finns definierad i SD:s valprogram. Enligt dem är det t.ex. att stå i kö, att sätta sig på en tom säte i bussen, att dricka snaps och äta sill på midsommaren, ha med sig matlåda till jobbet, trasmattor....Listan är lång. Men ganska intetsägande.  Jag tror ingen skulle ha svårt att ha dessa trasmattor liggande hemma hos sig om nu svenskhet hängde på det. Och vice verca. Visst, jag kanske har anpassat mig lite till detta, men absolut inte för att känna mig mer "svensk"*.

Mitt svenska medborgarskap är endast en signatur, någon tusenlapp och lite handläggning borta. Tills vidare får jag nöja mig att vara invandrare. Jag lägger ingen värdering i den benämningen, även om den den oftast uppfattas som något negativt, och jag får ofta höra "men du är väl inte en sån, invandrare?". Även om jag någon dag bara orkade ta tag i ansökningen och fick medborgarskapet därefter dimpad ner i brevlådan kommer jag aldrig att känna mig pursvensk. Det beror på olika anledningar men det största, och viktigaste, är att jag inte är uppvuxen här. Jag har ett annat land jag har växt upp med med mina barnböcker, fredags- och lördagsmysprogram (exempelvis Napakymppi, för de som vet), offentliga personer,  musik, statsformen republik, och andra traditioner och vanor som nu ett land har att erbjuda för någon som växer upp.

Jag har vänner som har bott i Sverige om inte hela livet åtminstone betydligt längre än jag. De är uppvuxna här, och därmed har de upplevt mycket av det jag inte har en susning om. De sitter inte som frågetecken när andra pratar om barnprogram som gick på SVT på -90 talet. Det gör jag. Istället har de varit med och byggt upp detta fantastiska land lika mycket som alla andra. De bidrar även och har redan länge bidragit till välfärdsstaten Sverige.

Ändå finns det folk som tror sig ha rätten att säga att Sverige inte är deras land och att de inte är svenskar. De kommer alltid vara stämplade som "invandrare".

Det är oerhört provocerande för mig!


ps. KUL var det när Soran blev presenterad på P3 guldgalan som "han som är känd från SD:s amatörvideo".

* Att jag har På Spåret som mitt favoritprogram gör mig dock snäppet svenskare.