Då har jag kommit till den punkten som jag absolut inte ville komma till. Jag har erkänt för mig själv och för några andra att jag inte mår så bra just nu. Eller det är snarare att jag inte orkar få mig att må så bra just nu, för jag är så förbannat utmattat att jag inte orkar med något som gör att jag mår bra.
Faktumet är väl att jag redan ganska länge gjort det och satt all energi på jobbet vilket ju alla vet inte är så hållbart. Förra veckan var det två saker jag försökte koncentrera mig på, det ena var att försöka ta mig igenom veckan till på lördag. För efter på lördag skulle jag få vila i två hela dagar. Bara jag skulle få vila dessa dagar utan måsten skulle allt bli bra igen. Det andra var att andas. Jag kunde stundvis inte andas ordentligt utan kände att mitt hjärta satt i halsen och höll på att strypa mig. Jag känner fortfarande som om jag är på 3000 meters höjd för att jag inte kan ta ordentliga andetag. Att ta en långdistanslöptur är det enda jag vill men bland saker jag inte kan. Efter att dessa två vilodagarna gått men jag kände mig nästan tröttare var det bara en sak att göra och det var att säga som det är.
Det började för någon vecka sedan med att jag inte fick någon struktur med livet omkring och kände hur väggarna höll på att rasa på mig. Jag blev orimligt vansinnig (alla vet att jag egentligen inte är en pedant) när jag t.ex tittade in i kylskåpet som jag inte vet när jag rensade sist och såg bara kaos. Förr kunde jag ducka för sånt och tänkte att jag tar det väl när jag hinner. En kväll satt jag på tunnelbanan och var förstås redan lite sen och irriterad över det när jag fick 3 olika meddelanden som var vanliga frågor men som jag istället upplevde som krav. Jag kunde inte hantera att få tre meddelanden där och då och var nära att hyperventilera varav jag steg av en station tidigare än jag skulle för att lugna ner mig och inte komma fram som ett psychovrak. När jag till slut fattade att något inte riktigt stod rätt till var en kväll när jag satt på bussen hem och tårarna rann ner utan att jag egentligen visste varför och hoppades bara att folk trodde jag läste en alltför sorglig bok. Jag fick småpringa hem för att jag var rädd att jag vilken sekund som helst skulle bryta ihop. Sen väl hemma kollapsade jag.
Jag har alltid lidit av en fruktansvärd FOMO (fear of missing out) samtidigt som jag hela tiden vill hitta på nya saker att göra och utveckla mig själv. Jag måste helt enkelt hela tiden berättiga min existens samtidigt som jag får så förbannat dåligt samvete om jag inte kan finnas till för någon som ber mig om det. Detta ledde till att jag under början av hösten fick lätt panik när jag insåg att jag inte har en endaste lucka ledigt framtill att jag skulle åka på min semester. De få luckorna jag hade måste jag ändå försöka julklappsshoppa och planera semestern. Jag ville ju så gärna hitta de perfekta julklapparna, ha den bästa semester och ville ju så gärna fira in julen med varenda en för att även om jag ogillar julen så måste det mysas med bak och pyssel och glögg. Jag måste ju även hinna träffa alla innan jag åkte och passa på att göra det ena med det andra samtidigt som jag bara måste MÅSTE jobba undan så in i helvete mycket eftersom jag ju ändå visste att jag kommer att ha en stor hög med ogjort arbete när jag kommer tillbaka. Det kom ju en liten varningsklocka redan innan julen men bet ihop och tänkte att bara jag klarar mig tills jag åker så kommer allt att bli bra igen.
Det blev bra men det var något som satte sig djupt inom mig som nu har gjort sig påmind och tvingar mig till reflektion. Det fortsatte med att jag inte längre kunde hantera det minsta nederlag eller minsta förfrågan om att planera in något eftersom jag fick panik av att inte orka med det. Jag kände helt enkelt att mina krafter började sina och allt utöver det nödvändiga (läs, jobb) som fanns på mitt schema var inget jag skulle klara av.
Idag har jag varit hemma, lite på min chefs beordran, på alla hjärtans dag. Det är inget jag vill fira men ändå känns det som ett nederlag att inte vara ute bland folk. Att vara hemma mitt i veckan utan att jag enligt mig är sjuk är något som inte har existerat för mig tidigare. Jag tycker om att arbeta och jag tycker även om mitt jobb och det är få saker i vardagen som ger mig genuin lycka än när jag lyckas med att göra något bra på jobbet. Jag har ett beroende av att känna ett flow och ett beroende av att hjälpa andra. Jag tycker det är sjukt att någon annan ska göra en utredning på mig när det är jag som går igenom andras utredningar med liknande symptom. Men som min kloka vän på andra sidan jorden skrev till mig, det är klart det inte är kul för dig men om det är så så är det så. Punkt.
Det kanske är bra så. Det kanske är precis vad jag behöver, att någon reder ut detdär något som sitter inom mig och som gör mig så orolig. Och det kanske är bra för mig att förstå att inte få dåligt samvete om jag inte fördelar min tid rättvist till de jag känner och vill vara med mig. Jag förstår ju att det egentligen är höjden av självupptagenhet att tro att någon blir arg om jag inte följer med på en AW eller kan delta på varenda fika. Och det kanske är bra att jag förstår att jag inte behöver berättiga min existens genom att antingen jobba, träna, vara social eller se en jävla serie som alla pratar om för att få ha en plats i dethär samhället. Det kanske också är bra för mig att höra att jag har ett behov av att få vara själv och pyssla med mina egna saker och att det faktiskt är okej att säga ifrån från annat för att just kunna få detta behov tillgodosett.
Jag är inte deprimerad eller känner någon ångest över framtiden. Egentligen tvärtom. Jag vill ju bara att det ska vara över så fort som möjligt så jag kan fortsätta som vanligt. Ha en fantastisk vår med massa bad och med folk omkring mig som bara vill mitt bästa. Men jag har förstått på andra med liknande upplevelser att det är inget man kan stressa sig till utan måste ge tid. Tyvärr ligger det inte bara i min natur att vara stilla och vänta att det blir bra igen, jag vill ju åtgärda skiten direkt. Men lovar att lyssna på detta nu och inte envisas med att pressa mig själv.
Hursomhelst, på söndag var det ju soligt och jag bestämde tidigt att jag 1)inte ska öppna messenger för att bli stressad av något annat, 2) tar på mig min Marimekkomössa och går på en långpromenad, som råkade bli 3 timmar lång. Var ju så soligt ute och därmed även fint ljus inne hos mig så jag tog en snabb bild på mig även om jag ser ut som ett vrak. Men kanske just därför, för att minnas sen när jag inte längre är det att det går att nå botten men att det går att ta sig ur det också. Bara man känner efter och säger ut hur det är. Även för en envis och alltför uthållig jävel som jag.
