Bästa nyheten EVER

Idag sa min chef, apropå att någon sett en hund springa i korridoren, att om hen fick bestämma så skulle alla få ta med sina hundar till jobbet. Det var det bästa jag hört på länge och började redan i fantasin kolla runt på hundar utan hem - hemsida*. Nu kommer ju inte detta att hända eftersom vi delar hus med en hel del massa andra förvaltningar och för att citera min chef "direkt skulle det vara någon jävel som får jävla andningsnöd".

Men bara tanken att ha X antal hundar springande från rum till rum förhöjde min arbetsinsats med minst 120 % idag.

Som tur får jag i alla fall ibland springa runt på midsommarängar med andras hundar.

Eller hjälpa till och fixa till midsommarbjudningen. Den observante kanske märker att min midsommaroutfit bestod av ett gammalt pyjamas som jag för ett par år sedan visade upp här. 

* En del har väl hört att jag hittade min drömhund, eh med namn Anna där för ett tag sen. Men i annonsen stod att "Anna söker trygghet hos någon som har ett jämt humör och som vill bygga upp hennes självförtroende och tillit" och tänkte att det kanske inte dels är bra att det bor två som heter Anna i detta hushåll och för att jag då måste vara på jämt humör, jämt. Så jag lade ner tanken på att ägna min semester och skatteåterbäring på denna hemlösa hund :(

Mums:en

Nästa helg tror jag att det är Eurovision song contest. På Aktuellt hade de ett reportage om Finlands bidrag Pentti Kurikan nimipäivät och de började hela reportaget med att säga att det är faktiskt inte Måns Zelmerlöv som fått mest uppmärksamhet hittills utan det är Finlands bidrag. Jag kunde inte ge rats ass om vem som vinner och vem inte men jag tycker det är osmakligt att poängtera att bidraget med funktionsnedsatta personer faktiskt har fått mera uppmärksamhet än hela Sveriges svärmorsdröm. Det är att säga att Måns (med f.ö. den fruktansvärda låten, fast det är ju bara min personliga åsikt) med sitt  utseende och charm är normen och resten bara har någon biroll i den heterosexuella vita mannens värld.

Får ta och vässa pennan en gång till och skicka ett mail till SVT.

Det börjar ta sig. Grönskan! 

I dagarna tre

Först hetsade jag hem från jobbet, åkte in till stan, träffa min kompis på Jerusalem Kebab för att äta en billig och snabb middag, fortsatte till Debaser medis, pratade gamla valborgsminnen, pratade om Uppsala tiden, pratade om livet överlag, drack lite för mycket öl, såg Jonathan Johansson på scen och såg min kompis ögon tindra när han som sista låten spelade Lätt att släcka 98 som är hans (och numera min) favoritlåt. Av alla låtar, för alltid.

Sen vaknade jag med onödigt tung huvud, sprang en mil, åkte till Alvik och botade huvudvärket med mer bubbel, åkte 35 minuter tvärbana, lyssnade på poverballader, dansade lite, drack lite, stängde dansgolvet, började promenera från vischan in mot stan, stoppade en stor taxi på vägen mot Slussen som sedan släppte ut oss i varsitt hem.

Efter det vaknade jag rätt utvilad, stekte ett ägg, gick första maj tåget, fortsatte med att äta thaimat, åkte hem och vilade 45 minuter, gick på ny förfest, gick på första maj fest, spanade på politiker och dansade halva natten lång.

Efteråt har jag kanske mått sådär som jag förtjänar efter 3 kvällars uteliv.

Dagens gud. 

Nattlig promenad hem. 

Fyra filmer och en skogsutflykt

För att lätta lite på den dåliga stämningen från förra gången tänkte jag komma med tips på 4 filmer i min favoritgenre. Nämligen filmer med kompisgängtema. Alltså ett gäng kompisar som av en eller annan anledning samlas ihop för att antingen fira något eller så bara för att hänga. Det kanske inte riktigt är någon riktig genre men här får det vara nu ändå. Alla är egentligen ganska klyschiga, det finns alltid det tråkiga paret, karriäristen, den lite tragiska, den mer laid-backiga, den eviga singeln och (den skojiga) homosexuella mannen. Men så kanske det just är i verkliga livet också och eftersom jag har ett kompisgäng som lite nu och då samlas ihop och gör små utflykter så gillar jag liknande filmer just nu.

Les petits muchoirs

Handlar om ett kompisgäng som varje år åker på semester till en av gängets sommarställe för 1 vecka. Den här gången är lite annorlunda för en ligger på sjukhus efter en olycka och de vet inte om han kommer att klara sig. Men de åker ändå för semester måste ju alla ha. Den är ganska lång men det gillar jag för det ger utrymme till att gruppdynamiken just därför hinner påverkas så himla mycket. Den är även trés fransk och en får bara lust att sitta ute och röka cigaretter (OBS röker inte!) och dricka vin natten lång på Frankrikes landsbygd.

Peter´s friends

Råkade se slutet på denna lördag natt när jag kom hem men såg den från början nästa vecka och absolutely loved it. Eller gillade i alla fall att den hade så mycket -90 tals musik. Handlar också om ett kompisgäng som en, Peter, bjuder för att fira nyår hos i sitt slott (!) 10 år efter att de slutat skolan. De är alla i lite olika livsskeden men hittar tillbaka till varför de i tiderna hängde ihop. Det händer kanske inte så jättemycket under filmens gång förrän i slutet men visar bara hur fint det är att folk kan trots att de lever så olika liv hitta tillbaka till varandra under en sådan helg.

Fyra bröllop och en begravning

Förståss ska denna vare med. En av de första riktiga filmerna jag såg på bio och fattade nog nada jus då nada. Men såg den för ett tag sedan och även om den kanske är lite tacky är den faktiskt tidvis väldigt bra och rolig. Alla har väl sett denna med den tragiska Hugh Grant och hur har blir förälskad i  en riktigt player som han sen inte kan släppa och möter varje gång det nalkas nytt bröllop (eller begravning). Jag gillar speciellt de gånger festen drar ut på natten, såsom jag föreställer mig att det är på bröllop. Både denna och den ovannämnda visar dock hur fruktansvärt mycket klass spelar roll i England.

The big chill

Har egentligen endas sett en del av den och det var ett tag sedan men har som avsikt att se den så fort som möjligt. Tror att vad som står på filmaffischen(How much love, sex, fun and friendship can a person take) ger en ganska bra bild av vad den handlar om. Tror också denna är den allra mest allvarsamma av dem allihop.

Sista filmen heter Jägarexamen där jag har en av huvudrollerna.

Fortsättningen på kvällen

Ganska exakt efter att jag publicera förra inlägget blev Sannfinländarna det andra största partiet i Finland. Det visades sedan från deras valvaka där galna maktkåta gubbar skrek JYTKY JYTKY JYTKY (det går inte riktigt att översätta men det är deras himla töntiga slogan som de använde förra valet när de med buller och bång kom in i riksdagen, trots att de faktiskt denna gång förlorade 1 riksdagsplats, #populism) för att ytterligare bekräfta sin vita idioti. Min positiva feeling var som bortblåst och blev så himla illamående. Beslöt också för hela landets stora sorg (nå kanske för sannfinländarnas lycka) att inte flytta tillbaka de närmaste 4 åren.

Tog ett djupt andetag, tänkte på ett happy place och lyssnade lite till på Jonathan Johansson för att klara av chocken.

Trivs ganska bra i liknande landskap nuförtiden. 

Valafton

Ibland önskar jag nästan att jag inte behöver ta upp att jag är born and raised i Finland. Jag går ofta i något slags försvarsställning för att jag försöker sudda bort allt det onda som inte borde finnas. Jag skäms varje gång någon i Sverige börjar prata om Sannfinländarna. Jag skäms varje gång någon tar upp att Finland tar emot så lite flyktingar. Jag skäms varje gång någon tar upp att homosexuella inte förrän nu har haft rätt att gifta sig. Och jag skäms varje gång någon tar upp att jämställdhet och feminism inte är något som diskuteras i Finland.

Samtidigt vet jag att jag är lite för hård mot Finland. Jag har i princip inte bott i Finland på över 10 år och jag vet att det ändå har hänt en del. För varje år som går märker jag till min störa glädje hur invandrarna har börjat integreras i samhället. De finns på arbetsmarknaden, barnen går i skolan, det fanns ett fåtal som kandiderade till riksdagen, jag ser ungdomar hänga med varandra, de hörs och syns helt enkelt.. Det gör mig så oerhört glad eftersom det inte är så jag minns hur invandrarna blev bemötta när jag ännu bodde i Finland. Rasism och främlingsfientlighet finns kvar, men det finns även en acceptans som inte förr funnits.

För tillfället sitter jag och valvakar (igen) Finlands valresultat hemma. Jag har följt med extremt dåligt i år och velade till sista sekunden innan jag klev in i vallokalen. Det beror delvis på att jag inte har orkat följa med när endast tröttsamma gubbar tror sig veta bäst (endast en partiordförande är kvinna och hon är för övrigt helt crazy). Men det finns ändå en del som överraskade positivt. Odförande för De Gröna säger att finländare har röstat för solidaritet och jämlikhet då de fick ganska många fler platser i riksdagen. En kandidat för SFP säger att resultaten visar att hen får fortsätta med sina hjärtefrågor som mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet. Ordförnade för SFP säger att de humana värden har tydligen varit viktiga frågor i denna valrörelse. Vänsterns ordförande glädjer med att unga tjejer kommer att få plats i politiken. Jag är så oerhört glad att Finland börjat gå i denhär riktningen.

Jag vet, JAG VET, att det är typ krisläge med den massiva arbetslösheten och hela ekonomin men att även lyfta upp frågor som jämlikhet och jämställdhet är inget som förhindrar en för ekonomin gynnsam debatt och att skapa nya arbetstillfällen.

För övrigt la min 16-åriga kusin upp på Instagram för ett par veckor sedan en bild på hennes svenska prov där hon skulle böja en massa olika familjerelaterade termer på svenska. Till min stora förvåning fanns regnbågsfamilj med som ett ord. Samma kväll fick jag ett sms från en barndomskompis som berättade att hon ska få barn med sin fru. Jag skickade bilden till henne tillsammans med tusen gratulationer och skrev kolla vad "kidsen lär sig i skolan idag, ordet fanns ju inte en på vår tid." Hon svarade "nej verkligen inte, men tiderna har ändrats".

Hurra för nya generationer och för en mer hållbar framtid!

Mot valurnan! 

Hej måndagskvällen!

Två otippade saker som hänt under kvällens promenad:

1) Blev konfronterad av två amerikanska mormonpojkar. Alltså sent (no, klockan 21:00) på gatan mitt ute i bostadsområdet i det ruskiga regnet. Jag kunde inte annat än klappa ynglingarna på huvudet och få dem att lova att gå hem och spela typ tv-spel (eller vad kidsen idag brukar göra).

2) Mötte Jonathan Johansson på hemköp vid naturgodiset. Det är inte många vakna minuter i dygnet då jag inte lyssnar på nyaste skivan. Ibland älskar jag mitt liv och öde.

Jag återkommer snarast med något nytt och vettigare!